Vad får man säga egentligen?

Skrivet av

I går publicerade jag Erik Eckerdals artikel här på bloggen>>. Den bloggposten spred sig vidare och bland annat på kyrkomötets facebook-sida utbröt det en lång diskussion.

Några hade uppfattat artikeln som en påhopp på kyrkostyrelsens förste vice ordföranden. Den som läser artikeln ordentligt och de kommentarer som Erik Eckerdal skrivit förstår att det inte handlar om någon enskild person. Det handlar om själva sakfrågan.

Frågan om hur kan det komma sig att en helt kyrkligt oerfaren person plötsligt hamnar på en av de högsta positionerna i Svenska kyrkan. En person som inte suttit i kyrkomötet eller har någon annan styrelse i kyrkan på riks eller stiftsnivå. Är det inte konstigt? Förväntar vi oss inte att de som sitter på beslutande poster ska ha en förankring i kyrkans organisation och liv?

Bloggposten har blivit ifrågasatt. "Är detta verkligen POSKs uppfattning?" "Ska POSK ägna sig åt personliga påhopp?"

Nej, POSK ägnar sig inte åt personliga påhopp. Den här artikeln som Erik Eckerdal skrivit gav bara ett exempel för att visa på det som POSK tycker är orimligt. Nämligen att det ska gå att få en toppost inom Svenska kyrkan utan kyrklig erfarenhet, bara för att man är med i ett parti.

Och ja, det är POSKs uppfattning – nämligen att politiska partier och partipolitiken inte har med Svenska kyrkan att göra. Det går att läsa vårt program

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna
kring våra kyrkor. Kyrkan består av alla sina medlemmar, inte bara de
som på olika sätt har ett samhällspolitiskt engagemang. Det är
gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka
som företräder POSK.
(…)
Att Svenska kyrkan har en särställning i samhället jämfört med övriga
samfund är självklart, inte bara för att kyrkobyggnaderna utgör ett
viktigt kulturarv utan framför allt på grund av att cirka 70 procent av
befolkningen är medlemmar. Därav följer ett särskilt ansvar för kyrkan
att vara relevant i samhället och i omvärlden. Den process som har
påbörjats behöver fortsätta, och separationen mellan kyrkan och staten
fullbordas. POSK anser därför att de allmänpolitiska
partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.

POSK kommer att fortsätta driva frågan om en Fri kyrka på på riktigt! Inga partipolitiska partier ska blanda sig i Svenska kyrkan angelägenheter. Det skriver vi i vårt program.

Inga politiska partier, men däremot är alla engagerade medlemmar välkomna att engagera sig för Svenska kyrkan och dess organisation. Oavsett om man är medlem i ett parti eller inte.

Från fackpamp till andlig ledare

Skrivet av

Erik Eckerdal har delat med sig av sin artikel som är publicerad i Axess nr 1/2015. Erik Eckerdal är präst och just nu doktorand i Ekumenik.
Erik Eckerdal är POSKare.

Från fackpamp till andlig ledare

Av Erik Eckerdal

Wanja Lundby-Wedin bär inte kyrkans utan sitt partis förtroende.

Wanja Lundby-Wedin verkar vara en sympatisk person, med en imponerande karriär som lett hela vägen till positionen som Sveriges mäktigaste fackliga företrädare. Min fråga gäller därför inte främst Lundby-Wedin som person, utan det fenomen hennes nya kyrkliga kometkarriär utgör och vad det säger angående Svenska kyrkans schizofrena och motsägelsefulla organisation.

På några månader och ett kyrkoval förändrades Lundby-Wedins position från fackpamp till andlig ledare och en av Svenska kyrkans främsta företrädare. Ja, den allra främsta kyrkopolitiska företrädaren som kyrkostyrelsens första vice ordförande, vid sidan av Ärkebiskopen som självskriven ordförande. Som sådan har hon att fatta beslut om komplexa frågor om antropologi, kyrkosyn, filosofiska och socialetiska frågeställningar i relation till kyrkans tro, liv och lära. Frågor som kräver kunskap och erfarenhet det annars brukar ta är av studier och andlig träning att tillgodogöra sig.

Till det yttre är det inte svårt att se hur hennes kyrkliga karriär iscensattes av Socialdemokratiska partiet. Det är bland yrkespolitiker en vanlig väg, att efter trogen tjänst ges nya uppdrag. Kyrkomötet är ett sådant vanligt uppdrag. Lundby-Wedin är inte ensam om sin kyrkliga karriär. Andra är Lars Stjernkvist och Birgit Friggebo. Vid kyrkovalet 2013 lanserades Lundby-Wedin som första namn för Sossarna och medlemmarna uppmanades, elegant uttryckt av sossarnas valstrateg Olle Burell i sin beskrivning av valstrategin, att ”lyfta arslet ur soffan och gå och rösta”.

Uppenbarligen gillades de vackra orden för Lundby-Wedin fick flest röster av alla sossar, vilket väl endast kan betyda att Lundby-Wedin är väldigt populär, alternativt att en sosse gör som hen blir tillsagd. Huruvida de också tänkte på Jesus och kyrkans väl är oklart. Väl invald i Kyrkomötet befallde den socialdemokratiska partiledningen, bestående av både dem som är och inte är kyrkotillhöriga och både ateister och muslimer, att partiets kyrkomötesgrupp skulle rösta in Lundby-Wedin som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen (att jämföra med vice statsminister) samt ge den tidigare vice ordförande Levi Bergström en slickepinne och uppdraget som förste vice ordförande i Kyrkomötet (att jämföra med vice talman). Lydigt utförde partigruppen befallningen.

Från sekulärt perspektiv är detta inte mycket att säga om. Det är så representativ demokrati fungerar, eller inte. Men i kyrkligt perspektiv blir det problematiskt om man betänker vad ordet förtroendevald egentligen betyder. För var och en, som inte är partiideologiskt förblindad, är det uppenbart att Lundby-Wedin – för att ta henne som exempel – inte är vald med förtroende av kyrkan, utan av det socialdemokratiska partiet. Det är partiet som lanserar, som uppmanar att rösta och som verkställer att Lundby-Wedin blir invald. Det är i egentlig mening inte kyrkans förtroende hon uppbär. Att vara förtroendevald i kyrkan är något annat: Den person som kyrkans folk har känt igen som föredöme som människa och kristen och vars liv bär frukt i goda gärningar, har kyrkan i förtroende utvalt.

Traditionellt finns det två typer av förtroendevalda i kyrkan; formellt och informellt valda. De formellt valda är de män och kvinnor som utväljs, utbildas och formeras för att vigas till diakon, präst eller biskop för att leda kyrkans liv. De informellt valda är alla de män och kvinnor i vilka kyrkan har igenkänt särskilt andliga gåvor. Till exempel: Heliga Birgitta, Nicolaus Hermanni, Lina Sandell, Eva Spångberg, Britt G Hallqvist, Anne-Marie Thunberg, Per-Olof Sjögren, biskop Martin Lönnebo. Nu är inte min poäng att man måste vara en andlig gigant för att vara förtroendevald i kyrkan, men kyrkligt val, om det skall kunna kallas kyrkligt, handlar om urskillning och igenkänning av personliga egenskaper, inte om aktivism och maktpolitik som präglar de politiska partiernas agerande.

Att Wanja Lundby-Wedin befinner sig tämligen långt från ett sådant kyrkligt grundat förtroende blev tydligt vid senaste Kyrkomötet då hon glatt facebookar: ”Morgonens möte med Kyrkomötets S-grupp avslutades med ’Internationalen’ och Kyrkomötet avslutades med psalmsång. En fin mässa i Domkyrkan som leddes av biskop Åke Bonnier från Skara stift.” Så strax innan Lundby-Wedin tillsammans med övriga Kyrkomötet gemensamt bekänner sin tro i trosbekännelsen på Jesus Kristus som den som frälser från död till liv och konkret tar emot Kristi kropp och blod i kyrkans heliga nattvard gav alltså de socialdemokratiska ledamöterna hals för en annan trosbekännelse, som i ”Internationalens” andra vers säger:

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa,och samfälld skall vår räddning bli.

Ja, tydligare än så kan väl inte den kristna tron förnekas. Naturligtvis är Lundby-Wedin fri att bekänna vilken otro hon vill, men är det verkligen trovärdigt att hon gör det som Svenska kyrkans främsta valda ledamot? Eller hur skall hennes och de andra sossarnas dubbla trosbekännelse förstås? Vilken är det hon egentligen omfattar och vilken hycklar hon?

Främst visar hela pinsamheten att Svenska kyrkans partibaserade och elitistiskt odemokratiska organisation spelat ut sin roll och att Olle Burell, Wanja Lundby-Wedin och de politiska partierna, med deras egna ord, borde ”lyfta på arslet” och lämna kyrkan i frihet. Sedan är de naturligtvis välkomna att som alla andra döpta bli förtroendevalda på riktigt i kyrkan!

Erik Eckerdal

Foto: Knivsta pastorat

Teologidebatter

Skrivet av

Just nu pågår Teologifestivalen i Uppsala. Det är fjärde gången festivalen ordnas och i tretton olika "strömmar" får deltagarna diskutera och lyssna på teologi från en mängd olika synvinklar och ämnen.

Jag valde att gå på strömmen som hette "Hur reformeras vår kyrka?" som jag hoppades skulle innehålla information om reformationen för 500 år sedan, vad som hänt sedan dess i Svenska kyrkan och vad som händer nu samt framåt. 2017 ska vi ju ha stort jubileum. En del av det fick jag – och en hel del annat också.

Men det är inte bara på teologifestivalen som det sker teologiska diskussioner. Två av våra POSKare har i dag varit flitiga och har fått in debattartiklar i både DN och GP.

På DN debatt skriver i dag Annika Borg och Johanna Andersson en mycket kritisk artikel till en av de inbjudna föreläsarna under festivalen.

DN: "Svenska kyrkan talar med kluven tunga om judar!">>

Den här artikeln har under dagen varit upphov till mycket prat och synpunkter under rasterna på festivalen. Nu har biskop Hans-Erik Nordin gått in med en replik som publiceras på DN där han försvarar inbjudan.

DN: Biskop försvarar utpekad palestinsk pastor>>

Biskop Åke Bonnier skriver på sin facebooksida om artikeln:
Har just läst Annika Borg och Johanna Anderssons kritiska artikel på DN-debatt (http://www.dn.se/…/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-o…/) .

Jag måste säga att jag är kritisk till Mitri Rahebs teologiska tolkning. Jag har lyssnat till honom i Betlehem och jag har samtalat med honom och jag har svårt att förstå denna ersättningsteologiska hållning. Biskop Munib Younan som är evangelisk luthersk biskop i det Heliga landet och Jordanien samt ordförande i Lutherska världsförbundet är mycket mer nyanserad och samtidigt skarp.

Man måste skilja mellan det judiska folket och israelisk politik. Det senare måste man kunna kritisera liksom palestinsk politik, svensk politik och annan politik därför att man ogillar den aktuella regeringens politiska hållning.

Samtidigt är det svårt att helt och hållet förstå den lokala situationen i både Israel och Palestina när en inte själv lever i det lokala sammanhanget. Vad som nu är viktigt är att vi som kristna i Sverige tydligt står upp mot all antisemitism och därmed också ersättningsteologi avsett hur den kommer till uttryck och oavsett vilka som ger röst åt den. Om detta har jag skrivit i mitt senaste blogginlägg: http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier

Dessutom har Johanna Andersson skrivit en ledare som publiceras i GP i dag.

GP: Kyrkan undergräver tilltro till myndigheter>>

Artikeln handlar om de rådgivningsbyråer som Svenska kyrkan har startat för att hjälpa församlingar som hjälper och stöttar flyktingar och asylsökande som bor i deras församlingar eller i särskilda boenden.

Finns det ett rätt eller ett fel? Är saken svart eller vit? Nej, jag tror inte det – men det som glädjer mig är just att det faktiskt pågår en debatt. Att vi har så högt i tak att vi kan ifrågasätta det som Svenska kyrkan gör på nationell nivå eller via sina stift. Att vi får stöta och blöta våra argument och våra syften att göra olika verksamheter eller gärningar.

Ur POSKs vision och program:
POSK vill att Svenska kyrkan ska

• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

…men, hur tänkte tänkte ni nu?

Skrivet av

Återigen… detta är ett blogginlägg av mig som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet, min personliga åsikt, inte som informatör för POSK.

I diskussionen om Göteborgs kyrkliga samfällighets framtid som ett gemensamt pastorat eller sönderslaget i nio pastorat så fortsätter debatten i GP.

Förra söndagen skrev Hans-Olof Andrén (POSK) Lars-Ola Dahlquist (S) och Bo Hansson (ÖKA) en debattartikel och pläderade för ett gemensamt pastorat.
GP: Ta inte från de fattiga för att ge till de rika>>

På detta svarar i dag Bertil Lind (POSK) ordförande Askim, Peter Hellgren (FISK) kyrkoherde Askim, Björn Edvardsson (S) ordförande Högsbo, Britta Broman (ÖKA) kyrkoherde Högsbo, Eric Muhl (ÖKA) kyrkoherde Stenungsund, Jonatan Hanson (ÖKA) ordförande Ljungskile och pläderar för nio pastorat.

Tyvärr är det alldeles för mycket tokigheter i den här debattartikeln för att låta den vara oemotsagd. Jag väljer därför att kommentera direkt efter varje stycke i artikeln (artikeln är kursiv).

Ett enda pastorat skulle bli förödande för Svenska Kyrkan i Göteborg. Med nio pastorat så får även pastoraten i norr mera resurser, skriver bland andra Bertil Lind (POSK).

Debattartikeln angående pastoratsindelningen i Göteborg ger en ofullständig och därmed felaktig bild av de två alternativen som nu är ute på remiss – ett enda stort pastorat eller nio. (Ett pastorat styrs av en kyrkoherde och ett kyrkoråd.) En stor nackdel med ett enda pastorat är bristen på demokrati, vilket innebär att Göteborg skulle styras av ett enda kyrkoråd som också tillsätter församlingsråden. Ett pastorat med dagens 28 församlingar är knappast styrbart och många församlingar kommer att försvinna som begrepp. Eftersom delaktighet och ideellt arbete är allt
viktigare för kyrkan, kan denna toppstyrning bli förödande.

Ett gemensamt pastorat skulle innebära att det blir ett direktvalt kyrkofullmäktige. Alla församlingsråden väljs indirekt efter ett obligatoriskt medlemsmöte i församlingen där förslaget tas fram. Så hur detta skulle kunna äventyra demokratin är obegripligt för mig.

De 28 församlingarna kan och ska finnas kvar. I förlängningen kanske även fler församlingar kan bildas.

Det är självklart att en struktur måste införas som gör en ledningsgrupp
hanterbar – men varför detta skulle inverka på antalet församlingar är
obegripbart. Och varför det skulle bli en toppstyrning av 28 församlingsråd får nog debattörerna förklara för mig.

Angående ekonomin, så tar det nationella utjämningssystemet från rika pastorat och ger till fattiga. Resultatet är, att av de nio pastoraten kommer enheter som Askim och Torslanda att få behålla minst per medlem och därmed förbli de ”fattigaste” av de nio. Det är ju antalet dop, konfirmationer, begravningar, gudstjänster, barnarbete etcetera, det vill säga medlemsantalet, som styr resursbehovet.

Det nationella utjämningssystemet inom kyrkan är just nu under utredning. Att påstå att utjämningssystemet skulle lösa alla problem är naivt.

Sen är det ju otroligt att läsa att det endast är medlemmarnas pengar som räknas – jag trodde att kyrkan är till för alla, även de som inte är medlemmar. Församlingarna i nordost med medlemssiffror på runt 20 procent – hur kan de vara vinnarna i detta jämfört med till exempel Torslanda och Askim med medlemssiffror på 80-90 procent, om utjämningssystemet bygger på medlemssifforna?

Andra behov, såsom sjukhuskyrkan, Stadsmissionen och arbetet bland utlandsfödda bör dels hanteras av stiftet då dessa behov finns i hela stiftet och dels av pastoraten i Storgöteborg för behov som är storstadsrelaterade.

Det som artikelskrivarna säger här är att de inte på något sätt vill vara med och hantera frågor som inte händer just i deras församling. Eller hur ska jag tolka det?

Stiftet ska tydligen ta hand om allt och utöver det ska innerstadsförsamlingarna i Göteborg  ta hand om innerstaden. Det borde innebära att stiftet får höja avgiften – något som drabbar alla församlingar, stora som små.

Och innerstadspastoratet med få boende och många stora kyrkor – de ska alltså ta hand om "sina egna problem"? För det rör inte boende i andra församlingar?

Så kan medel frigöras.
I dag konsumeras en väsentlig del av de ekonomiska resurserna i Göteborg av samfällighetens egna organ. Om dessa medel frigörs, vilket de gör i alternativet med nio pastorat, så får även pastoraten i norr mera resurser och behöver knappast höja kyrkoavgiften.

Gemensamma resurser skriver artikelförfattarna. Menar de då till exempel de resurser som just nu planerar och projekterar ett nytt församlingshem i Askim?

De gemensamma resurserna som i dag finns på kyrkoförvaltningen måste vid en splittring delas upp och byggas upp i de nio pastoraten. Kompetens måste finnas som hanterar personalfrågor, kommunikationsfrågor och fastighetsfrågor. Ekonomiska och administrativa system måste ordnas och byggas upp. Även om man kliver på ett existerande system så blir det en uppbyggnadskostnad. Förklara för mig hur man på detta sätt kan spara pengar? Det är obegripligt!

De ekonomiska faktorerna bör i varje fall inte vara avgörande för beslutet, utan faktorer som delaktighet (demokrati) och kyrkans förmåga att utföra sina uppgifter är betydligt viktigare. Ett enda pastorat skulle bli förödande för Svenska Kyrkan Göteborg. Angående solidaritet är det knappast solidariskt att Göteborg, som utgör halva Göteborgs stift, skulle bilda ett enda pastorat.

Och där gör jag och artikelförfattarna olika tolkningar. Det är just för att bevara demokratin och solidariteten som Göteborg bör bli ett gemensamt pastorat. Det är genom att dela på utgifterna som församlingarna kan koncentrera sig på den grundläggande uppgiften – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Och det är inte osolidariskt att samfälligheten fortsätter fördela sina ekonomiska tillgångar inom sig. Däremot är det osolidariskt att slå sönder ett system som håller samman församlingarna bara för att det skulle vara "orättvist" mot andra pastorat eller församlingar.

I stället bör Göteborg bilda enheter som på ett naturligt sätt kan samarbeta med övriga pastorat för att utveckla gemensamma funktioner och dela på kostnader. De verkligt fattiga pastoraten finns ju utanför Göteborg.

Varför skulle jag tro att ett pastorat (till exempel Askim) skulle vara mer benäget att hjälpa pastorat ute i stiftet om man inte är benägen att hjälpa pastorat i Göteborg? Det går heller inte att fördela pengarna från ett pastorat till ett annat hur som helst. Vilket går att göra inom ett pastorat.

Nej, jag är ledsen, den här debattartikeln fick inte mig att ändra åsikt om pastoratsfrågan. Jag står fortfarande fast vid min övertygelse att det allra klokaste är att bevara ett gemensamt pastorat. Ett gemensamt pastorat som solidariskt delar utgifter och inkomster har alla möjligheter att förändra sig i framtiden. Men ett splittrat Göteborg och en uppdelad Svenska kyrka kommer inte inom rimlig framtid att kunna hitta en samarbetsmetod som gynnar församlingarna.

Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet

Göteborg Ett eller nio?

Skrivet av

Nu kommer jag att skriva en bloggpost som rör mig som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet. Detta är alltså inte en bloggpost skriven av informatören för POSK och ska inte ses som "så här tycker POSK i Göteborg". Detta är mina privata reflektioner – som förtroendevald i Göteborgs kyrkliga samfällighet.

För oss som bor i Göteborgs stad och är förtroendevalda där, så är frågan om det ska bli ett eller nio pastorat av Göteborgs kyrkliga samfällighet en fråga som har tagit vår tid och dränerat oss på kraft under en längre tid.

Just nu är det högaktuellt eftersom alla kyrkoråd håller på att svara på den remiss som stiftsstyrelsen skickat ut inför sitt beslut i april. För det är stiftsstyrelsen som äger beslutet. Oavsett vad församlingarna i Göteborg tycker.

I Kyrkans Tidning skrev Anders Bexell (fd stiftsdirektor i Göteborg) en debattartikel där han pläderade för nio pastorat. Jag skrev om det här: Vad kostar solidaritet?>>

På den artikeln svarade POSKs ordförande Hans-Olof Andrén samt POSK i Göteborgs stifts ordförande Mats Rimborg och skrev att det inte var något fel på Göteborgs storlek. Jag skrev om detta här: Ett eller nio i Göteborg>>

I dagens Kyrkans Tidning har Anders Bexell svarat på Andréns och Rimborgs artikel; Bexell: Stordrift gör församlingarna osynliga>>

Jag ställer mig mycket frågande till Bexells ställningstagande. Jag undrar om vi läst samma utredning "Närhet och samverkan">> eftersom vi har kommit fram till så oerhört olika ståndpunkter.

Bexell skriver att församlingarnas möjlighet att påverka sin verksamhet är illusorisk. Hur kan han komma fram till det?

Det är ju när man i det stora pastoratet kan samverka om alla organisatoriska och administrativa plikter som det lokala planet kan ägna sig åt kärnas verksamhet. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Och alla församlingar i ett pastorat behöver inte göra allt. Till exempel – en församling som ingår i ett pastorat och inte har underlag för att ha konfirmander behöver inte lägga kraft på det (eftersom pastoratet är huvudansvarig för det) utan kan hänvisa till andra församlingars verksamhet i pastoratet. Och istället satsa på verksamhet som just den församlingen kan och vill bedriva.

Ett ständigt återkommande argument för att ett pastorat skulle vara sämre är att det skulle bli färre förtroendevalda. Och jag säger att det är fel. Det skulle däremot bli färre direktvalda förtroendevalda.

Men i ett stort pastorat i Göteborg så skulle vi i praktiken kunna ha 64 församlingar och 64 församlingsråd (vi har 64 kyrkor om jag inte missminner mig). Runt varje kyrka skulle det kunna bildas ett församlingsråd med minst fyra förtroendevalda. Alla dessa förtroendevalda kan vara med och ta ansvar i sin församling – för all dess verksamhet.

Vi skulle alltså kunna få betydligt fler förtroendevalda om det blir ett pastorat. Eller minst så många som vi i dag har om vi behåller de 28 församlingarna som finns.

Däremot finns det röster som påstår att även om det blir ett pastorat så måste församlingarna läggas samman. Det är helt fel! Ett pastorat ger istället möjligheten att behålla alla församlingarna och kanske till och med utöka.

Det finns många frågor som inte är löste rent praktiskt i Göteborg. Fastigheter, bidrag till andra organisationer och gemensamma verksamheter. Och inte minst begravningsverksamheten.

Anders Bexell skriver:

I Göteborg får för övrigt samverkan ske genom partiell samfällighet för begravningsverksamhet.

Då undrar jag var han har fått den uppgiften ifrån? Jag har suttit i kyrkomötet sedan 1998 och i kyrkonämnden sedan 1992. Jag har inte varit med och tagit ett sådant beslut. Det finns en önskan från Göteborgs stift att det ska bli så här – men det finns inget bestämt. Och tyvärr måste jag säga att det kyrkomöte som jag känner och har varit en del av inte är särskilt benägna att göra undantag för någon, allra minst för Göteborg. Så om stiftsstyrelsen bygger sitt beslut på att man önskar att kyrkomötet ska göra ett undantag för Göteborg så är man ute på mycket hal is.

Som ni förstår så är jag för att Göteborgs kyrkliga samfällighet ska bli ett pastorat och inte slås sönder i nio enheter. Om man slår sönder Svenska kyrkan i Göteborg så slår man sönder en gemenskap och en solidaritet som har funnits sedan 1883.

Om stiftet istället låter samfälligheten gå över i ett pastorat så har man möjligheten att göra regleringar efteråt om det skulle behövas. Har man redan slagit sönder samfälligheten så kommer en återsammanläggning att vara bortom tidshorisonten.

Anders Bexell hävdar att om man tar solidaritet på allvar så ska samfälligheten delas upp. Mitt svar på det är att den solidaritet som i dag gör det möjligt att bygga en kyrka i Torslanda eller till exempel bedriva verksamhet i Bergsjön och andra ytterområden med låg kyrkotillhörighet blir helt omöjlig.

De områden med lägst kyrkotillhörighet och låg inkomst kommer säkert att hitta andra sätt att överleva – men någon ekonomisk solidaritet mellan församlingarna kan vi bara drömma om. Det är heller inte möjligt för församlingar att ge bidrag till andra församlingar.

Nej, jag är ledsen Anders Bexell. Jag håller inte med dina slutsatser. Jag tror att du har läst och tolkat "Närhet och samverkan" helt fel och att det vore ett gigantiskt stort misstag och fullständigt förödande för Svenska kyrkan i Göteborg om den slås sönder i nio pastorat.

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Svenska kyrkan i Göteborg

Vad kostar solidaritet?

Skrivet av

Jag läser Kyrkans Tidning (1-2/15) som kom i brevlådan igår fredag.

På debattsidan hittar jag en debattartikel om medlemskapet. Jan Clarén (Lund) tycker det är dumt att dopet är medlemsgrundande. Att vuxna kan ingå ett avtal som innebär att barnet så småningom blir ekonomiskt skyldig att bidra med pengar. Han föreslår istället:

"Jag tycker att kristen tro och dopet är viktiga men man skall bara inte blanda ihop detta med pengar och dop. Ett kyrkans betalkort är nog den bästa lösningen. Betala bara för det som du använder dig av. Inget mer!"

Kyrkans Tidning: Dopet – ett ekonomiskt övergrepp?>>

Den tankegången stannade alltså vid vad jag behöver och vad jag använder mig av. Inte vad någon annan behöver. Alltså vill Clarén inte vara med och bidra ekonomiskt till diakoni, mission och solidaritet med människor utanför sin egen sfär. Inte heller byggnader och kyrkor som han inte själv nyttjar. Eller hur långt ska jag dra hans tanke om att bara betala för det som du använder dig av?

Jag håller inte med Clarén i hans argumentation. Jag tycker att det är en av kyrkans viktigaste grundstenar att faktiskt vara med och ta ansvar för sådant som ligger utanför mig själv. Jag ska vara med och använda mina olika gåvor, materiella eller immateriella, för att sprida Guds rike på jorden!

En annan intressant artikel på debattsidan är också Anders Bexell (fd stiftsdirektor i Göteborg) som frågar sig om Svenska kyrkan är pastoral.
Kyrkans Tidning: Är Svenska kyrkan pastoral?>>

Han har en ljuvligt vacker formulering:

"Pastorala perspektiv ska genomsyra hela kyrkan, en kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel".

Men hans slutsats är (som jag uppfattar det) att det finns ett nummer (antalet invånare) för hur stort ett pastorat område kan vara. Trots att han ger uttryck för att han beklagar att den nationella nivån inte har ett pastoralt ansvar.

Hans slutsats är ett inlägg i den pågående diskussionen i Göteborg där det just nu är en remiss ute bland församlingarna inför stiftsstyrelsens beslut i april om Göteborgs kyrkliga samfällighet ska vara ett pastorat (med många församlingar = pastorala områden) eller delas upp i nio pastorat/församlingar.

Det finns argument både för och emot de båda alternativen. Personligen har jag landat i att jag tycker ett pastorat är det bästa för Svenska kyrkan i Göteborg. Jag vet att det inte finns en enhet för detta ute i församlingarna. Men jag ska här presentera mina argument.

Det handlar först och främst om solidariteten. Inom dagens samfällighet gör vi en mängd olika övergripande uppgifter, där en eller flera församlingar fått ett särskilt ansvar för hela samfälligheten. Det gäller t.ex. skolkyrkan, finska verksamheten, teckenspråksverksamheten och verksamhet för människor med särskilda behov. Vi bidrar också med pengar till Stadsmissionen (som täcker in diakonal verksamhet församlingarna inte kan bedriva själva) och vi har familjerådgivningen. Detta är några exempel på verksamheter som vid en uppdelning i nio enheter måste hanteras lokalt av dessa nio istället. Hur går det med solidariteten då?

Ett annat större problem är begravningsverksamheten. Delas samfälligheten i nio enheter måste också begravningsverksamheten delas i nio – om inget undantag görs för Göteborg.

I ett stort pastorat skulle vi kunna ha 62 pastorala områden/församlingar. Vi har 62 kyrkor inom samfälligheten där det i de allra flesta firas gudstjänster varje söndag. Vi skulle utan problem alltså kunna få betydligt fler församlingar med lokal förankring och lokalt ansvarstagande. "En kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel".

Vid en uppdelning i nio enheter är det stor risk att det också blir sammanläggningar till större församlingar.

Det här är vad jag personligen kommit fram till, eftersom jag sedan 1998 sitter förtroendevald i kyrkonämnden i Göteborg och har sett hur solidariteten fungerar och tror mig se problemet om vi skulle dela upp det i nio enheter. Jag vet att alla inte tycker så – men så här tänker jag! Vi kommer inte att ha kvar Svenska kyrkan i Göteborg om vi delar upp samfälligheten i nio enheter.

Just med det argument som Anders Bexell tar fram in sin artikel:

"Begreppet pastoral används ofta slentrianmässigt och begränsas till ledningsfrågor i pastorat. Innebörden är egentligen hur kyrkan förverkligar sitt uppdrag att stimulera människor att lära känna den treenige Guden och klargöra trons innebörd, hur kyrkan på nytt för varje tid fördjupar förståelsen av gudomlig uppenbarelse. Pastorala perspektiv ska genomsyra hela kyrkan, en kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel. I detta ingår även frågor om ekonomisk bärkraft, solidaritet och demokrati." 

Just med de här argumenten och för att jag personligen tycker solidariteten är viktigare än vad just bara jag använder mig av i Svenska kyrkan så vill jag behålla Svenska kyrkan i Göteborg och ett pastorat.

Hejdå 2014 – Hej Hej 2015

Skrivet av

Sista dagen på året – kan vara dags att summera kanske? Blev det ett bra år?

Nu tänker jag på POSK i första hand. Vi har klarat av vårt första år på mandatperioden. Alla förtroendevalda har satt sig in i organisationen, format sitt jobb och sitt lokala uppdrag. Nu är det tre år kvar.

Två år att arbeta praktiskt (2015 och 2016) – ett år (2017) att driva kyrkoval på. Det är vad vi har framför oss.

Vilka mål har vi? Vad är det för frågor vi vill driva?

Givetvis är det våra tre valfrågor som vi driver, församlingen i centrum, kyrkans roll i den sociala ekonomin och ett enklare och billigare valsystem i Svenska kyrkan.

Våra valfrågor  

Vid kyrkoeftermiddagen den 8 februari 2015 i Uppsala så kommer vi att presentera hur stiftsorganisationerna kan arbeta praktiskt med vårt program och hjälpa till att implementera programmet i de lokala grupperna. Alla POSKare är välkomna att vara med på POSK-eftermiddagen. Läs mer här och anmäl dig!
https://www.posk.se/2014-2017/kyrkodagar-2015/kyrkoeftermiddag-2015

Det är viktigt att fundera praktiskt hur ni vill jobba – vad är det ni ska göra i er församling och ert pastorat? Hur ska kyrkan jobba? Vad är det bästa för att stärka församlingarna? Gudstjänstlivet? Ordet och tron?

Jag önskar er alla ett riktigt Gott nytt 2015! Med spännande och livgivande diskussioner – härliga gudstjänster och gudsmöten. Med aktiva förtroendevalda som tar ansvar och plöjer för ordet!

Religiositet och kyrkoval

Skrivet av

Professor Lennart Weibull från Göteborgs universitet har delat med sig av sin artikel och analys efter kyrkovalet 2013. Artikeln finns med den senaste SOM-undersökningen som publiceras i boken ”Brytningstider”>>

I artikeln har Lennart Weibull tittat på sambandet mellan indikationer på religiositet och intresset för att delta och rösta i kyrkovalet.

”Är då kyrkoval med ett större valdeltagande en omöjlighet i nuvarande form? Frågan kan besvaras med både ja och nej. Svaret är ja om frågan gäller att öka valdeltagandet något. Valet 2013 hade faktiskt ett högre valdeltagande än valet 2009. Mycket tyder på att det var Sverigedemokraternas mobilisering och den motmobilisering den mötte som drev upp andelen röstande. Det kan säkert komma upp andra frågor som kan öka engagemanget bland de kyrkotillhöriga. Men svaret är nej om man tror att valdeltagandet kan stiga till eu-valsnivå. Det som gör att man har anledning att vara pessimistisk är att valet även bland de mest berörda inte bedöms särskilt viktigt. Varken bland de politiskt mest intresserade eller bland de mest regelbundna kyrkobesökarna når andelen som anser valet viktigt upp till mer än 50 respektive 70 procent – och då talar vi ändå om små och engagerade grupper.”

Läs hela artikeln och undersökningen här:

 

Lennart Weibull är en av grundarna av SOM-institutet. Han är också förtroendevald i Svenska kyrkan i Göteborg.

Vem är svensk?

Skrivet av

Vem är svensk? Ja, den frågan ställer sig tydligen Sverigedemokraterna och vill gärna ge svaret på också. Det framgick i den artikel som DN.se publicerade i söndags.

DN.se: Den leende nationalismen>>

Demokrati betyder folkstyre, fortsätter Björn Söder.
– För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.
Björn Söder instruerar sina partivänner om vilka som tillhör det svenska folket – och vilka som inte gör det.
– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.

Andäktig tystnad. En mobil­signal hörs men Björn Söder låter sig inte  störas. Han fortsätter berätta om SD:s vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. Han citerar den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:

– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
(…)
SD är inget missnöjesparti som lite allmänt vill bromsa invandringen och i övrigt ha samma land som idag. ”Det primära målet med  Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet”, står det i det invandringspolitiska program som SD-ideologen Mattias Karlsson tog fram 2007.

Biskop Ragnar Persenius skriver på sin blogg: Ur folkens grumliga djup och historiens skräpkammare>>:

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder
exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten.
Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!
Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

Vänner, vi måste alla vara oerhört tydliga med att det är fullständigt oacceptabelt att driva den politik som sverigedemokraterna vill göra. När den sverigedemokratiska människosynen är bärande för alla deras idéer så må det vara hur behjärtansvärt som helst med vissa idéer eller olika satsningar. Men när dessa endast kommer vissa "svenskar" till del så är det oacceptabelt! Det är inte det samhälle vi vill ha!

Låt oss hjälpa till att sprida det kristna budskapet – om ALLA människors lika värde!

Amen.se har gjort en sammanställning med bibelord om invandrare>>

Foto: Biskopsgårdens kyrkofönster (Göteborgs stift)

Grattis Annika Borg!

Skrivet av

Annika Borg, som sitter som förste ersättare för POSK i kyrkomötet (Stockholms stift) har fått Torgny Segerstedts-priset. Priset delas ut den 18 december.

http://stockholm.sverigeisrael.se/program/valkommen-till-chanukafest/

Vid festen delas Torgny Segerstedt-priset ut till en person som gjort
sig känd för att ha främjat förståelsen mellan Sverige och Israel. I år,
med hänsyn till det aktuella politiska läget, mer angeläget än
någonsin. Författaren, debattören och prästen Annika Borg tilldelas årets pris. Hon kommer att närvara och hålla ett kort anförande.

Stort grattis till Annika!

Annika Borgs webbsida>>

Arkiv
Kategorier