Vad kostar solidaritet?

Jag läser Kyrkans Tidning (1-2/15) som kom i brevlådan igår fredag.

På debattsidan hittar jag en debattartikel om medlemskapet. Jan Clarén (Lund) tycker det är dumt att dopet är medlemsgrundande. Att vuxna kan ingå ett avtal som innebär att barnet så småningom blir ekonomiskt skyldig att bidra med pengar. Han föreslår istället:

"Jag tycker att kristen tro och dopet är viktiga men man skall bara inte blanda ihop detta med pengar och dop. Ett kyrkans betalkort är nog den bästa lösningen. Betala bara för det som du använder dig av. Inget mer!"

Kyrkans Tidning: Dopet – ett ekonomiskt övergrepp?>>

Den tankegången stannade alltså vid vad jag behöver och vad jag använder mig av. Inte vad någon annan behöver. Alltså vill Clarén inte vara med och bidra ekonomiskt till diakoni, mission och solidaritet med människor utanför sin egen sfär. Inte heller byggnader och kyrkor som han inte själv nyttjar. Eller hur långt ska jag dra hans tanke om att bara betala för det som du använder dig av?

Jag håller inte med Clarén i hans argumentation. Jag tycker att det är en av kyrkans viktigaste grundstenar att faktiskt vara med och ta ansvar för sådant som ligger utanför mig själv. Jag ska vara med och använda mina olika gåvor, materiella eller immateriella, för att sprida Guds rike på jorden!

En annan intressant artikel på debattsidan är också Anders Bexell (fd stiftsdirektor i Göteborg) som frågar sig om Svenska kyrkan är pastoral.
Kyrkans Tidning: Är Svenska kyrkan pastoral?>>

Han har en ljuvligt vacker formulering:

"Pastorala perspektiv ska genomsyra hela kyrkan, en kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel".

Men hans slutsats är (som jag uppfattar det) att det finns ett nummer (antalet invånare) för hur stort ett pastorat område kan vara. Trots att han ger uttryck för att han beklagar att den nationella nivån inte har ett pastoralt ansvar.

Hans slutsats är ett inlägg i den pågående diskussionen i Göteborg där det just nu är en remiss ute bland församlingarna inför stiftsstyrelsens beslut i april om Göteborgs kyrkliga samfällighet ska vara ett pastorat (med många församlingar = pastorala områden) eller delas upp i nio pastorat/församlingar.

Det finns argument både för och emot de båda alternativen. Personligen har jag landat i att jag tycker ett pastorat är det bästa för Svenska kyrkan i Göteborg. Jag vet att det inte finns en enhet för detta ute i församlingarna. Men jag ska här presentera mina argument.

Det handlar först och främst om solidariteten. Inom dagens samfällighet gör vi en mängd olika övergripande uppgifter, där en eller flera församlingar fått ett särskilt ansvar för hela samfälligheten. Det gäller t.ex. skolkyrkan, finska verksamheten, teckenspråksverksamheten och verksamhet för människor med särskilda behov. Vi bidrar också med pengar till Stadsmissionen (som täcker in diakonal verksamhet församlingarna inte kan bedriva själva) och vi har familjerådgivningen. Detta är några exempel på verksamheter som vid en uppdelning i nio enheter måste hanteras lokalt av dessa nio istället. Hur går det med solidariteten då?

Ett annat större problem är begravningsverksamheten. Delas samfälligheten i nio enheter måste också begravningsverksamheten delas i nio – om inget undantag görs för Göteborg.

I ett stort pastorat skulle vi kunna ha 62 pastorala områden/församlingar. Vi har 62 kyrkor inom samfälligheten där det i de allra flesta firas gudstjänster varje söndag. Vi skulle utan problem alltså kunna få betydligt fler församlingar med lokal förankring och lokalt ansvarstagande. "En kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel".

Vid en uppdelning i nio enheter är det stor risk att det också blir sammanläggningar till större församlingar.

Det här är vad jag personligen kommit fram till, eftersom jag sedan 1998 sitter förtroendevald i kyrkonämnden i Göteborg och har sett hur solidariteten fungerar och tror mig se problemet om vi skulle dela upp det i nio enheter. Jag vet att alla inte tycker så – men så här tänker jag! Vi kommer inte att ha kvar Svenska kyrkan i Göteborg om vi delar upp samfälligheten i nio enheter.

Just med det argument som Anders Bexell tar fram in sin artikel:

"Begreppet pastoral används ofta slentrianmässigt och begränsas till ledningsfrågor i pastorat. Innebörden är egentligen hur kyrkan förverkligar sitt uppdrag att stimulera människor att lära känna den treenige Guden och klargöra trons innebörd, hur kyrkan på nytt för varje tid fördjupar förståelsen av gudomlig uppenbarelse. Pastorala perspektiv ska genomsyra hela kyrkan, en kyrka som lever i en andlighet som luktar friskt av jord och som samtidigt ger oss en smak av himmel. I detta ingår även frågor om ekonomisk bärkraft, solidaritet och demokrati." 

Just med de här argumenten och för att jag personligen tycker solidariteten är viktigare än vad just bara jag använder mig av i Svenska kyrkan så vill jag behålla Svenska kyrkan i Göteborg och ett pastorat.