Likheter och skillnader mellan FK – POSK – ÖKA

Såhär några månader inför kyrkovalet så börjar vi få frågan vad det är som skiljer de olika nomineringsgrupperna åt. Här ska jag försöka svara på denna fråga och för att hålla isär de lite så börjar jag med en genomgång av nomineringsgrupperna som är tydligt partipolitiskt obundna.

POSK är originalet vad gäller de obundna nomineringsgrupperna, både Frimodig kyrka och Öppen kyrka är sprungna ur POSK och bildades 2005 respektive 2001. POSK har funnits sedan 1987 och firar alltså 30 år i år. (HURRA för oss!!!)

Den största frågan som vi alla tre delar är vår strävan efter att de allmänpolitiska partierna ska lämna Svenska kyrkan på riktigt; POSK, FK och ÖKA ser alla att det är det kyrkliga engagemanget som är det viktiga när det kommer till att styra Svenska kyrkan på alla dess nivåer, inte vilket politiskt parti en medlem tillhör.

Dock så vill ÖKA behålla det valsystem som vi har idag, med direktval till alla nivåer (församling, stift och kyrkomöte), medan vi i POSK vill se ett mindre kostsamt valsystem med direktval (personval) på församlingsnivå och sedan indirekta val till stift och kyrkomöte. Hur FK ser på saken framgår inte så tydligt av deras program, men de ligger nog ganska nära POSK.

Frimodig kyrka och POSK delar även synen på möjligheten att välja församlingstillhörighet, medan ÖKA vill behålla det som vi har idag, att var du bor (är skriven) bestämmer vilken församling du tillhör.

Nu till det som verkligen skiljer de tre nomineringsgrupperna åt; vigningsfrågan av homosexuella. Frimodig kyrka ser att äktenskapet är till för man och kvinna och ser därmed att Svenska kyrkan inte har ”mandat att viga samkönade par”. ÖKA å sin sida vill mer eller mindre tvinga alla präster att viga samkönade par, men hur de får ihop det med vigselrätten för präster, det övergår mitt förstånd. I mitten står POSK där vi anser att det är bra som det är i dag, med vigselrätt, och inte vigselplikt.

För 8 år sedan skrev Carina i valbloggen om vad som skiljer dessa obundna nomineringsgrupper åt och det är ganska liknande situation även idag, åtta år senare:

Från ÖKA får POSK kritik för att vara för ”fromma”, ställa för mycket krav på sina kandidater, inte vara öppna nog. Från Frimodig får POSK kritik för att vara för öppna, för politiskt korrekta, inte vara ”fromma” nog.

Tja – där, mitt emellan Frimodig och ÖKA, står POSK som en grundsten. Med sin bredd och sin mångfald, med sina fel och brister, förtjänster och fördelar. POSK har en lång, lång erfarenhet av ansvar för Svenska kyrkan på alla nivåer, under en lång tid. POSK har varit drivande i många av de frågor som har varit avgörande för Svenska kyrkan – som till exempel att dopet skall vara medlemsgrundande och att skilja kyrkan från staten.

Min tolkning av Frimodig kyrka är att de är konservativa och högkyrkliga. ÖKA står socialdemokratin nära, och ibland samarbetar de gärna med S, vilket ibland kan känns lite tvetydigt tycker jag.

POSK går inte att sätta en sådan stämpel på då vi både i vårt program och med våra medlemmar står för ”Mångfald och respekt”

Insändare i Nya Lidköpings-tidningen

Hallon och blåbär fördelade i olika tråg uppställda i ett rutigt mönster

Vår kyrkomötesledamot Gunvor Torstensson (Skara stift) har fått publicerat en insändare i Nya Lidköpings-tidningen (NLT) som sedan besvarades av kyrkoherde Leif Nordlander i Vara pastorat.

Ett bra exempel på hur den lokala tidningen kan användas för att få ut POSKs budskap i ett vidare perspektiv. Gunvor har använt sig av vårt program då hon skrivit insändaren och repliken. Se detta replikskifte som en inspiration till att skriva egna insändare.

 

Församlingsbegreppet är viktigt – NLT 6/2 2017

Vara pastorat har beslutat att det ska bli en enda församling av de nuvarande sex. Det beslutet kan ingen ändra på. Men varför? Jag tycker att församlingsbegreppet är viktigt. Församlingen är den grundläggande enheten i Sv. kyrkan. Där firas gudstjänst, där finns närheten, delaktigheten och ansvarstagandet. Men för att klara ekonomi och all administration behövs större enheter. Då kan flera församlingar samverka och bilda ett pastorat. Varje församling är en juridisk person och har rätt att nominera ledamöter till sin egen styrelse/församlingsråd som sedan väljs av kyrkofullmäktige. Det åligger kyrkorådet i ett pastorat att tydliggöra ansvarsområden och ge delegation till församlingsråden. Att församlingsråden bara ska ha ansvar för gudstjänster är en missuppfattning.

Naturligtvis är det lättare att administrera en församling än sex stycken, och inte behöver man fira så många gudstjänster varje söndag, i princip räcker det med en enda. Men detta får aldrig vara skäl till att bryta upp fungerande församlingsgemenskaper!

Vara pastorat väljer att införa verksamhetsråd som åtgärd för ”Den stora utmaningen att få alla dem som är engagerade i sin sockenkyrka eller sitt församlingshem att känna delaktighet i den stora församlingen” /Leif Nordlander/. Man ska veta att verksamhetsråd inte har något självklart mandat utan är helt beroende av kyrkoherdens goda vilja. Lika osäker är tanken på att varje gammal församling ska representeras i kyrkorådet, och inte ger detta någon garanti för bästa sammansättning.

I höst är det kyrkoval. POSK menar att

  • församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse måste göras tydlig,
  • församlingar i ett pastorat ska ges uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och lokala behov.

/Gunvor Torstensson, POSK

 

Replik: Lokalt engagerade människor viktigast – NLT 8/2 2017

Det var lite förvånande att Vara pastorat blev apostroferad från ett grannpastorat och från en av nomineringsgrupperna POSK, genom Gunvor Torstenssons insändare, som jag här vill svara på.

Vara pastorat blir en församling enligt stiftsstyrelsens beslut i december med namnet Varabygdens församling från den 1 januari 2018. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) har ställt sig bakom strategibesluten i Kyrkomötet, det som kallades: ”Närhet och samverkan” där mycket av det som nu sker i Vara pastorat anses som framtiden.

Själv röstade jag emot denna utrednings slutsatser. Församlingsstrukturen som vi har i Svenska kyrkan, är en territoriell struktur som levt kvar sedan medeltiden. Jag delar Gunvor Torstenssons oro över församlingsdöden som sker i vårt land men inte av territoriella skäl utan på grund av sekulariseringen av samhället och den inre sekulariseringen i kyrkan. Jag tror att verkligheten är sådan att vi i framtiden måste se till den gudstjänstfirande församlingen och den har knappast med territorium att göra utan det är med lokalt engagerade människor som tar ansvar för den kyrka där de firar gudstjänst. För detta behövs inte den ”politiska” överbyggnaden som församlingsråd utgör utan engagerade människor.

Vår vision i Varabygdens församling är att lokalt engagerade människor får ett verkligt inflytande i den lokala gudstjänstfirande församlingen och dess verksamhet. Däri ingår verksamhetråd där ideella medarbetare deltar på i princip samma villkor som anställda medarbetare i beslut, verksamhet och prioriteringar lokalt. Sedan måste allt vägas och prioriteras efter de resurser som finns. Det är sant att till detta behövs delegationsbeslut men så är det med församlingsråden i dag också. Dessa har i dag mycket begränsad möjlighet till beslut om inte kyrkorådet beslutat om särskild delegation. Kyrkorådet i Varabygdens församling kommer ha visheten att ta sådana erforderliga beslut.

Vi står i en omvälvningstid där begreppen behöver tydliggöras. Den grundläggande skillnaden är att jag tror att den lokala gudstjänstfirande församlingen bäst formar sin gemenskap och sitt arbete. Det sker inte från kyrkoherdens bord även om han/hon har ansvaret, utan i och med engagerade människor. Det handlar inte om en kyrkoherdes välvilja utan om den kristna församlingens engagemang och kyrkorådets delegationsbeslut.

I detta Lutherår är det kanske viktigt att påminna om grunden för kyrkan och församlingen. Där ger oss katekesen ett gott svar på frågan: ”Vem är kristen? Den som är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.” Det är den församlingen det ytterst handlar om och inte nomineringsgrupper och organisatoriska storheter, antingen de nu kallas pastorat eller församling som inte är pastorat som det uttrycks i Kyrkoordningen, utan delaktighet i den gudstjänstfirande församlingens liv.

/Leif Nordlander
Kyrkoherde i Vara pastorat och om Gud vill i Varabygdens församling

 

Slutreplik: Risk att församlingsbor förlorar sin tillhörighet – 10/2 2017

”Lokalt engagerade människor är viktigast”. Absolut! Det är bara så kyrkan blir synlig och verklig. Det fina med den nu gällande kyrkoordningen är, att den ger förutsättningar för att en församling verkligen ska kunna forma sitt gudstjänstfirande, sin gemenskap och sitt arbete utifrån lokala förutsättningar och pastoratets ekonomiska resurser. Anledningen till att Vara pastorat apostroferas är en förundran över att man inte tagit vara på denna möjlighet. Dessutom är det församlingsborna själva som på ett församlingsmöte nominerar ledamöterna till sitt församlingsråd. Risken med en enda stor församling är att församlingsbor på landsbygden förlorar sin naturliga tillhörighet och därmed sitt engagemang.  Det är skillnad på stad och landsbygd, därför måste det finnas en mångfald av församlingar!

Avslutningsvis måste klargöras att det är pastoratets kyrkofullmäktige som beslutar om förändringar av sin församlingsindelning. Stiftsstyrelsen fastställer pastoratets beslut.

/Gunvor Torstensson, POSK

 

Från POSKs program:

Kyrka överallt
Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Församlingar uppstår där människor samlas till gudstjänst, bön och diakoni. Varje församling ska ges så stort ansvar som möjligt utifrån lokala förutsättningar. POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara så att små församlingar kan överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten när det finns förutsättningar för det.

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastoratet har ett kyrkoråd som ansvarar för förvaltningen och som också har ett övergripande ansvar för församlingarnas grundläggande uppgift och för att varje församling tilldelas uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och de lokala behoven. POSK menar att det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse tydliggörs.

Ladda för kyrkovalet – kom till POSKs Kyrkodagar!

250 dagar kvar till 17 september 2017 då det är kyrkoval.
Det är 95 dagar kvar till 15 april då alla kandidater ska vara registrerade och listorna med deras medgivanden inskickade till våra stiftskanslier. 

Hur ligger ni till i era nomineringar?
Hur ligger ni till med era valprogram?
Hur långt har ni kommit?

Nästa helg håller POSKs sina kyrkodagar i Solna med ett spännande program och där vi får följande intressanta föredrag

• Kyrkoval 2017
Vi pratar om, utbyter erfarenheter och peppas:
Kring frågor som rekrytering, valstrategi, ekonomi, information, debatt och opinionsbildning.

• Partipolitiseringen av kyrkan
är ingången till ett föredrag av Oloph Bexell med rubriken Från sockenstämma till partipolitisering – 
Svenska kyrkans beslutsorgan i ett 150-årigt förändringsperspektiv.
Oloph Bexell är professor emeritus i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, och huvudförfattare till bandet om Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid i bokverket Sveriges kyrkohistoria.

• Mångfald & respekt
Sven-Erik Brodd föreläser om hur kyrkosyn förhåller sig till frågan om kyrkan och den teologiska mångfalden.
Sven-Erik Brodd är professor emeritus i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet. Han har suttit med i många ekumeniska förhandlingar som representant för Svenska kyrkan, och har varit verksam inom Svenska kyrkans forskningsavdelning. Han har skrivit om bl.a. diakonatet, och om att Svenska kyrkan fick ett treledat ämbete (präst, diakon och biskop).

• Kyrkomusikens kraft!
Om kyrkomusikens betydelse i gudstjänst och kyrkoliv. Medverkan av Peter Sjunnesson, som är programchef för kyrkomusikerprogrammet vid Svenska Kyrkans Utbildningsinstitut.

Har du missat att anmäla dig?
Om du gjort det så har du ändå chansen om du agerar snabbt. Det finns fortfarande platser kvar, om du anmäler dig under denna vecka. Behöver du hjälp så tag kontakt med våra två informatörer, Lars-Gunnar eller Linda så får du den hjälp du behöver. info@posk.se

250 dagar kvar till kyrkovalet – 95 dagar kvar tills kandidatlistorna ska vara registrerade! 

/Carina Etander Rimborg
kyrkomötesledamot från Göteborgs stift

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Läs om Kyrkodagarna på nyhetssidan här, och i kalendern här.
Direktlänk till anmälningsformuläret.

Anm: Några av våra stift har prästvigning söndag 22 januari. Om du har planerat delta vid en sådan så finns möjlighet att ändå delta i den första kyrkodagen, på lördagen. Du betalar då halv deltagaravgift, 150 kr.

 

Från POSK’s program:

En fri kyrka – på riktigt
Relationsförändringen mellan kyrkan och staten år 2000 gjorde Svenska kyrkan till ett fritt trossamfund. Lagen om Svenska kyrkan garanterar att vissa fundamentala särdrag behålls, men även mindre väsentliga kännetecken som organisationsstruktur beskrivs i lagen. Det är angeläget att fortsätta reformarbetet och på sikt se över denna lagstiftning.

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner. Ett tydligt exempel är det komplicerade och kostnadskrävande sättet att genomföra kyrkliga val. Det är resultatet av en okritisk överföring av systemet för allmänna val till ett sammanhang där det inte passar. POSK arbetar för att skapa ett billigare och enklare demokratiskt valsystem i kyrkan.

Teologisk mångfald och respekt
Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där en förtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner. Det är en styrka att det ryms många olika sätt att förstå och tala om Gud.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och verkar för respektfulla samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger även bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Kyrkomusikens kraft
Musiken är en Guds gåva och bildar ett eget språk som är en omistlig del av mänskligt liv. I kyrkans gemensamma sång, i gudstjänster och övrigt musikliv kan musiken bidra till att bära, utforska och fördjupa tron. Svenska kyrkan har ett rikt arv av hög konstnärlig kvalitet att förvalta och utveckla vidare. Under senare tid har också en viktig breddning mot nya stilar och former blivit en naturlig del av kyrkans uttryck.

I Svenska kyrkan samspelar ett professionellt musikliv med ett musikliv där alla har rätt att delta och uttrycka sin kristna tro. Körsången har en alldeles särskild betydelse i Svenska kyrkan som en folkrörelse och som uttryck för ideellt engagemang. Svenska kyrkan är som helhet den största aktören i det svenska musiklivet och har här en av sina mest uppskattade kontaktytor med många medlemmar och samhället i stort.

Det är i Svenska kyrkans församlingar som kraften i kyrkomusiken möter och berör människor. Stiften och den nationella nivån har viktiga uppgifter att stödja kyrkomusiken genom inspiration, fortbildning och samordning av kontakter med andra delar av musiklivet. Kyrkans nationella nivå behöver här ta ett speciellt ansvar för att kunna fungera som ett nav där den lokala kyrkomusiken kan möta den utveckling som sker inom olika musikorganisationer, förlag, utbildningsinstitutioner, forskning, psalmskapande med mera. Nya psalmer och ny liturgisk musik måste ständigt skapas i kyrkan.

 

Hälsning från biskop Modéus

Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift, kommer med en fin hälsning till nomineringsgrupper och förtroendevalda i Svenska kyrkan.

 

Modéus ser oss förtroendevalda som oändligt viktiga för kyrkan och att vi är betydelsefulla i bygget av framtidens kyrka. I filmen lyfter han att det är viktigare att hitta glädje och engagemang i uppdraget än att fylla listorna med namn. Han vill även uppmana oss att följa kyrkomötets viljeyttring att minst 20 procent av personerna i de olika beslutande organen är under 30 år för att få en blandning av erfarna och nya förtroendevalda.

Som POSKare håller jag verkligen med om det han säger och känner mig stärkt i det arbetet som vi i POSK nu har påbörjat runt om i landet för att se till att vi får intresserade församlingsmedlemmar att ställa upp i kyrkovalet. Vår rekryteringsbas är de som på ett eller annat sätt är engagerade i kyrkans olika verksamheter – det är körsångare, volontärer, kyrkvärdar, föräldrar, ungdomsledare, anställda eller gudstjänstbesökare.

POSK fyller inte listorna med avdankade politiker som har gjort sitt i kommunen eller riksdagen. Vi nyttjar inte heller kyrkan som en språngbräda för att växa som parti. Tvärtom finns POSK representerade på alla nivåer i Svenska kyrkan för att vi vill vara med och bygga framtidens kyrka. Vi är engagerade samtidigt som vi inte är bakbundna av ett politiskt program som ibland kanske går på tvärs mot vad kyrkan står för. Vi ser varje medlem som en viktig resurs och alla människors lika värde. Vi lyssnar, är inkännande och ser mångfalden som en tillgång.

Efter vårens och sommarens kriser i Svenska kyrkan där efterspelet blivit att många lämnat kyrkan tycker jag att det känns extra viktigt att vi blir duktiga på att visa att vi i POSK är engagerade och vill kyrkan och församlingen väl. Vårt program har sin klangbotten i teologin, inte i en ideologi. I ljuset av valresultatet i USA känns denna vilja att kyrkan ska styras av engagerade medlemmar och inte av politiska program än mer angeläget då liknande strömningar även finns i Sverige. Jag tror att vi kan komma att se liknande proteströster mot etablissemanget och den, i deras ögon, politiska eliten. Nu måste vi i POSK bli duktiga på att visa att vi kan ses som ett bra alternativ för de som känner sig osedda och överkörda.

Linda Cigéhn,
POSK-informatör

 

Från POSKs program:

Demokratisk kyrka
En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.
att församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse tydliggörs.

 

Foto: Martina Wärenfelt

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Tyda allt till det bästa

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Nu kickar vi igång!

POSK i Alingsås kickar igång valförberedelserna. 

Om ett år befinner vi oss i valrörelse. Vi kommer att skriva och prata om vårt handlingsprogram i olika sammanhang. Vad det ska stå i det handlingsprogrammet börjar vi formulera nu.

Programmet kommer förstås att bygga på POSKs nationella handlingsprogram som antogs nu i våras, och på det valprogram vi gick till val på 2013. Men för oss är det angeläget att inte börja vårt programarbete i redan antagna skrivningar utan i verkligheten vi står i här och nu.

För vår del handlar det om den nya församlingsinstruktionen som vi just nu arbetar för fullt med och som, enligt plan, kommer att antas i slutet av året och gälla för de kommande fyra åren, alltså en stor del av nästa mandatperiod. Därför blir det extra angeläget för oss att anknyta till den i vårt program, särskilt vad gäller utvecklingsområdena som instruktionen kommer att avslutas med. Vad vill POSK med dessa, i vilken riktning vill vi ta dessa?

Vi samlades till ett första samtal om detta nu en sommarkväll i början av juni och vi ser fram emot hösten då vi får samlas igen och tänka vidare tillsammans. Tiden är knapp och går fort – dags att kavla upp ärmarna inför kommande kyrkoval!

Sofia Särdquist
ordförande POSK i Alingsås

Lågt valdeltagande? Kyrkoval 2017 – 71,71 veckor kvar!

Röstkort från POSKs årsmöte 2016

Idag, 4 maj 2016, är det 501 dagar kvar till kyrkovalet 17 september 2017. (Igår var det 71,71 veckor…) De flesta upplever nog trots allt denna händelse som ganska avlägsen, men för några av oss som är kyrkopolitiska nördar, eller exempelvis valombud i en nomineringsgrupp, bidrar vetskapen till en stegrad feberkänsla för varje vecka som går.

De flesta kyrkomedlemmar – och därmed potentiella röstande – blir nog medvetna om denna händelse först de sista veckorna innan valet. Då skickas röstkorten ut till alla medlemmar, en omfattande operation som motiveras av att ingen ska kunna undgå att det är val på gång. Dessvärre innebär detta utskick också att många blir påminda om sitt medlemskap på ett så pass konkret sätt att de ser sig föranledda att anmäla utträde ur Svenska kyrkan.

Utöver röstkorten påminns den vanliga medlemmen kanske också av en eller annan pliktskyldig kyrkovalsartikel i den lokala tidningen. Intresset för kyrkovalet brukar inte vara så stort i media, och tyvärr brukar mycket av det som skrivs vara bara alltför förutsägbart. Två teman, eller variationer på ett likartat tema brukar vara legio; det ena har rubriken ”Det glömda valet” och den andra handlar om det påstått ”låga valdeltagandet i kyrkovalet”.

Båda dessa teman utgår från en helt orimlig jämförelse mellan kyrkovalet och de allmänna valen – som om kyrkan vore en del av statsapparaten. Sådana jämförelser var orimliga redan på statskyrkotiden, och framstår idag som än mer absurda. Sedan år 2000 när kyrkan och staten gick skilda vägar borde det vara en självklarhet – om man tycker det är nödvändigt att älta frågorna om kyrkovalets uppmärksamhetsvärde och valdeltagande – att jämföra med andra större, folkrörelseliknande, organisationer i civilsamhället, snarare än med de allmänna valen.

Det hävdas ibland av debattörer att Svenska kyrkan är något helt annat än andra folkrörelser, för att vi har så många medlemmar. Men antalet kan knappast vara avgörande för hur man värderar medlemsengagemang och valdeltagande – möjligen i så fall genom att ju större en organisation är desto svårare är det att engagera den enskilda medlemmen. Och de övriga folkrörelserna är inga småföreningar de heller!

Hur stort är valdeltagandet bland de 3,4 miljoner medlemmarna när Kooperativa förbundets kongressledamöter utses? Hur stor andel av de 1,5 miljonerna fackliga LO-medlemmarna är med och röstar fram ledamöterna i lokala styrelser eller regionala representantskap? Hur många av riksidrottsförbundets 3 miljoner medlemmar ”glömmer bort” att det sker demokratiska val till deras beslutande församlingar på olika nivåer.

Jag har inga aktuella siffror på valdeltagandet i de nämnda organisationerna, eller bland hyresgäster, nykterhetsivrare och andra folkrörelsemedlemmar. Men utifrån egen erfarenhet vågar jag påstå att deltagandet är minimalt – emellanåt rentav mikroskopiskt – och definitivt klart lägre än i Svenska kyrkans val. Och handen på hjärtat: när hörde du senast talas om dessa val i exempelvis media eller i en diskussion runt fikabordet? Nej, just det – här kan vi verkligen tala om totalt bortglömda val!

Vad kan det då bero på att dessa val inte omskrivs som ”De bortglömda valen”, medan kyrkovalet beskrivs just så?

Här finns det också utrymme för en liten reflektion kring det hela, även om den kanske av någon uppfattas som att ”svära i kyrkan”:
Om jag är medlem i barnens lokala simklubb, men inte aktiv eller engagerad på annat sätt; eller i konsumföreningen eftersom mina föräldrar alltid varit det (och man får återbäring) men jag i övrigt inte bryr mig: Är det så konstigt att jag då inte heller – eftersom jag inte är aktivt engagerad, inte känner någon kandidat, och inte vet vilka frågor som är viktiga i organisationen – tycker det känns så viktigt att rösta?

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den märkliga vanföreställningen om ”Det låga valdeltagandet” i kyrkovalet har fått en sån genomslagskraft att den färgar av sig på många kyrkligt aktiva. Detta till den grad att den blivit en del av den kyrkliga självbilden, och så att många – både kyrkligt anställda och kyrkopolitiskt aktiva – bekymrar sig storligen över ”problemet”, och till och med själva aktivt sprider bilden vidare.

Låt oss därför göra upp med denna destruktiva föreställning och sluta upp med att sprida den vidare!

Låt oss i stället glädja oss storligen över att nära 700 000 kyrkomedlemmar röstade i senaste kyrkovalet – ett helt ojämförbart engagemang bland svenska folkrörelseorganisationer!

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.