fbpx

Om jag var ung igen…

Skrivet av

… då skulle jag söka stipendium för att åka ut som volontär med ”Ung i den världsvida kyrkan”.

Om du är under 30 år kan du söka stipendiet senast 15 mars och få möjlighet att åka ut och leva i en annan kyrka och dela deras vardag.

https://www.svenskakyrkan.se/utbyte

https://www.svenskakyrkan.se/sa-soker-du-till-svenska-kyrkans-utbytesprogram

Hanna Lavén från Klövedal, Tjörn, gjorde det och var tre månader i Tanzania i höstas och det har Svenska kyrkan Tjörn skrivit om här https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/tanzania

I vår kommer Svenska kyrkan Tjörn att få två tanzanier som kommer på utbytesbesök under hela maj. Det är Acton Lwankomezi (19 år) och Msomi Chacha (26 år) som kommer till Svenska kyrkan Tjörn. Båda är mycket engagerade i sina hemförsamlingar med undervisning och ungdomar och gillar att spela och sjunga. Vi ser fram emot att få träffa dem.

Om jag var ung skulle jag också fundera på att söka till Ung Resurs – som är ett program där jag är volontär i en församling under 10 månader. Prövar på att arbeta i kyrkan helt enkelt. Sista ansökningsdagen är 15 april.

http://www.ungresurs.nu/

Så om jag var ung så skulle jag…

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

 

Ur POSKs program:
Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. (…)
Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus. (…)
Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen. (…)
De unga ledarna ska lyftas fram som en viktig resurs och ges möjlighet till utbildning. (…)
Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att stöd till att rekrytera och utbilda internationella ombud och stöd till vänförsamlingsprojekt ska fortsätta.
att stift, pastorat och församlingar anslår medel till internationell diakoni och mission.

Var är medmänskligheten, moralen?

Skrivet av

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Skrivet av

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Det kommer att bli fred, säger Rami

Skrivet av

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Skrivet av

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Skrivet av

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.

Kyrkomötet beslutade att…

Skrivet av

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

Skrivet av

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Låt fler fylla fem

Skrivet av

Om en månad drar Svenska kyrkans stora advent- och julkampanj gång. Så här står det på Svenska kyrkans intranät.

Nu är det snart dags igen: den årliga julkampanjen med insamling till Svenska kyrkans internationella arbete. I år har vi målet att samla in 42 miljoner kronor, pengar som behövs för att vi ska kunna arbeta internationellt och stötta människor som lever i stor utsatthet.

Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år. Barn dör av undernäring, infektioner och bristande omsorg. Din insats behövs – var med och sprid julkampanjens budskap: Låt fler få fylla fem!

Julkampanjen 2015 ”Låt fler få fylla fem” börjar på första advent 29 november 2015 och pågår till trettondagen 6 januari 2016.

På intranätet hittar du mer information, insamlingstips, annonser, artiklar, filmer och en massa annat som du och din församling kan behöva för insamlingen. Kanske ska ni beställa hem adventskalendern och dela ut vid 1:a advent till alla familjer?

https://internwww.svenskakyrkan.se/julkampanjen

Foto: Svenska kyrkan, Eric Miller

Svenska kyrkan och Arktis

Skrivet av

Den 5-8 oktober anordnade Svenska kyrkan tillsammans med Kanadas kristna råd en konferens i Storforsen om Arktis.

Så här skriver Svenska kyrkan i ett pressmeddelande>>:

Svenska kyrkan anordnar tillsammans med Kanadas kristna råd en klimatkonferens i i norrbottniska Storforsen 5-8 oktober.

40 personer från stora delar av Arktis samlas för att dela erfarenheter, samla historier, identifiera utmaningar samt dela hopp och drömmar för människor som lever i Arktis.

FN:s klimatpanel skriver i sin senaste rapport om tydliga förändringar i Arktis. Henrik Grape, miljösamordnare för Svenska kyrkan och projektledare för konferensen, hoppas att konferensen ska leda till ett fördjupat samarbete inom Arktis mellan urfolk, kyrkor och de som har sin vardag i regionen

– Det kanske kan tyckas märkligt att samlas och prata klimat när vi bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Men i ett lite längre perspektiv så finns det nära samband emellan flyktingskap och klimat, förklarar Henrik Grape.

– När skördar slår fel eller översvämningar omöjliggör att bo kvar så blir en av följderna folkomflyttningar. Därför är Arktis som en varningssignal till resten av världen. Vi ser vad som händer och vi måste agera, och göra det nu.

Men ett förändrat klimat handlar inte enbart om ekologiska förändringar. I hög grad handlar det om de sociala och ekonomiska följder som ett varmare klimat medför. Urfolk är speciellt utsatta då traditionella livsstilar blir omöjliga och att jakten på naturresurser skapar ett allt högre tryck. Smältande isar och permafrost som göra det enklare att utvinna såväl fossila bränslen som mineraler driver nya exploatörer till regionen.

-De arktiska urfolken är ofta marginaliserade, deras synpunkter efterfrågas inte och beslut fattas långt borta av makthavare som saknar kunskap om deras livsförutsättningar, säger Henrik Grape.

2015 är ett viktigt år för klimatförhandlingarna som förhoppningsvis mynnar ut i ett starkt klimatavtal i Paris i december.

– Vi som är kyrkor i Arktis vill lyfta denna region som redan idag lever i klimatförändringarnas tid. Vi vill tillsammans dela berättelserna från Arktis för att medvetandegöra om vikten av modiga beslut och avgörande steg av världssamfundet inom FN:s klimatkonvention och vår önskan om att arbeta i riktning emot en rättvis och hållbar framtid för alla. Att dela berättelserna är ett bidrag som syftar till att leda till den förändring som är nödvändig för att undvika de värsta klimatscenarierna.

Se biskop Hans Stiglund, Luleå stift, berätta mer:

Läs om klimatkonferensen på Luleå stifts webbsida>>

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att kyrkan ska tala tydligt om miljökonsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser på ett ohållbart sätt, och vikten av rättvisare resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Foto: Lena Stenberg/IKON

Arkiv
Kategorier