fbpx

Måste vi göra slut?

När man inte är överens i en fråga – måste man då göra slut? Inte umgås? Inte prata med varandra? Misstänka varandra? Gå ur föreningen?

Är det så vi gör när vi inte är överens?

Nej, så gör vi inte. Inte i familjer, inte bland vänner, inte i församlingen.

När vi inte håller med varandra så försöker vi förstå och vi försöker överbrygga våra olika åsikter. Lyssna på varandra, prata med varandra och försöka tolka allt till det bästa.

Det betyder inte att vi måste umgås hela tiden. Det betyder inte att det slutar med att vi är överens – men att vi kan få förståelse för olika synpunkter.

Så vi gör inte slut.

Ur POSKs vision och program:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet.

Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Bilden hämtad från www.lararnasnyheter.se Illustration: Lotta Sjöberg

Nya ledamöter i teologiska kommittén

Pressmeddelande från Svenska kyrkan>>

Svenska kyrkans teologiska kommitté har fått nya ledamöter.

Ledamöterna har utsetts av kyrkostyrelsen och biskopsmötet. Ledamöterna i den nya teologiska kommittén är:

  • Johanna Gustafsson-Lundberg, docent i etik, Lunds universitet. Ordförande.
  • Martin Modéus, biskop i Linköpings stift. Vice ordförande.
  • Fredrik Modéus, biskop electus i Växjö stift (vigs på söndag 12/4).
  • Johan Dalman, biskop electus i Strängnäs stift.
  • Sara Gehlin, doktorand i missionsvetenskap med ekumenik, Lunds universitet.
  • Stefan Helgesson, professor i engelska, kulturskribent, författare, Stockholms universitet.
  • Mia Lövheim, professor i religionssociologi, Uppsala universitet.
  • Anne Hege Grung, försteamanuens vid Det praktisk-teologiska seminariet vid teologiska fakulteten, Universitetet i Oslo.
  • Marita Hilliges, docent i vävnadsbiologi, rektor vid Högskolan Dalarna.
  • Mikael Mogren, teologie doktor i kyrkovetenskap, biskopskandidat i Västerås stift.
  • Ola Sigurdsson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs universitet.

Om Teologiska kommittén:
Svenska kyrkans teologiska kommitté ska vara ett forum som i seminarieform arbetar med fördjupad teologisk reflektion i aktuella frågor. Den relaterar till kyrkostyrelsen, biskopsmötet och ärkebiskopen. Till uppdraget hör att uppmärksamma uppdragsgivarna på principiellt viktiga frågor som behöver bearbetas teologiskt inom Svenska kyrkan.

Kommittén består av elva ledamöter. Majoriteten ska vara verksamma vid universitet och högskolor. I kommittén ska finnas kvalificerad teologisk sakkunskap och dessutom ska andra vetenskapliga perspektiv vara
företrädda. I kommittén ska också finnas erfarenhet av ekumeniskt och interreligiöst arbete.

Biskopsmötet och kyrkostyrelsen utser vardera tre ledamöter och utser tillsammans de övriga fem. Den nyvalda kommittén sitter till 31 december 2017.

Kontakt: Cristina Grenholm, kyrkosekreterare, 018-16 96 86

Kyrkans Tidning: Nya biskopar invalda i teologiska kommittén>>

Uppmaning till Gemensam bön för Syrien och Irak – 29 mars

Från Sveriges Kristnas Råds webbsida>>

Det sker en systematisk förföljelse och etnisk rensning av den kristna minoriteten och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak. Styrelserna för Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet uppmanar sina medlemskyrkor och medlemsorganisationer att under Palmsöndagen gemensamt be för situationen i Mellanöstern.

De kristna i Mellanöstern blir snabbt allt färre. Förtryck och
förföljelse driver många på flykt, framförallt i Syrien där kriget nu
pågått i fyra år. Sveriges kristna råd (SKR) och Svenska missionsrådet (SMR) uppmanar nu kyrkor och organisationer att be för länderna i regionen; för de kristna i de länder som berörts av den arabiska våren, för att religionsfriheten, liksom andra mänskliga rättigheter, ska respekteras fullt ut och för att de politiska omvälvningarna ska leda till positiva förändringar och inte till nytt förtryck av människorna.

(…)

-För troende är bönen en viktig kraft och vi uppmanar därför till en
gemensam förbön i de gudstjänster som firas på palmsöndagen den 29 mars, säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.
-I Bibeln står det ”… där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matteus 18:20).
-I vår oro och ängslan för bröder och systrar tror vi att bönen kan
förändra. Och när vi gör detta tillsammans i en gemensam bön, i olika
kyrkor med olika traditioner över hela landet, tror vi att det påverkar,
fortsätter Karin Wiborn.

Gemensam bön för Syrien och Irak – 29 mars:

Treenige Gud, Fader och skapare av allt, Vår medvandrare i Jesus Kristus, Vår hjälpare, den heliga Andens vind.
Vi ropar, hela din skapelse ropar:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Hör våra böner för systrar och bröder i Syrien och Irak som plågas, förtrycks och dödas.
Vi står vanmäktiga när barn, kvinnor och män utsätts för obegripligt våld och övergrepp.
Hör våra böner för de miljontals barn, kvinnor och män som är på
flykt, för familjer som skiljs åt, för kristenheten i Syrien och Irak
som går mot utplåning.
Vi lider med systrar och bröder av annan tro utsatta för samma våld.
Vi vill se ett slut på orättfärdigheten, kom med försoning!
Led oss till rättvisa och fred.
Vi ber i vår vanmakt när vi ser detta hända i vår värld.
Vi lider med kristna systrar och bröder. Hjälp oss att finna vägar till att vara fredens bärare.
Vi ber om vishet och ödmjukhet hos beslutsfattare och makthavare i Sverige och i världssamfundet.
Vi ber att alla goda krafter ska samverka och ge förutsättningar för
ett slut på våldet och ett rättfärdigt samhälle. Kristus, du som gick
lidandets väg för mänskligheten – kom med din räddning till våra bröder
och systrar i Syrien och Irak.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Din är makten och äran i evighet.
Amen.

Foto: IKON

Religion som drivkraft att göra skillnad

Lisa Tegby gästbloggar med sin krönika som publicerades i Västerbottenkuriren den 20 mars>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Krönika (2015-03-20) ”Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv.”

Det var Dietrich Bonhoeffer som sa detta. Han var präst och teolog i Tyskland och dödades i nazismens koncentrationsläger nu den 9 april för sjuttio år sedan. Hans tro och hans lidelse för rättvisa och människovärde gjorde honom till en kraftfull debattör, predikant, bedjare och aktivist i motståndet mot Hitlers skräckvälde. Han hade svårt för begreppet religion, men den religion han levde befrämjade liv,fastän den till sist kostade honom livet.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, och på många andra av hans själsfränder och medkämpar tiderna igenom, när jag läser debattartiklar som talar om det förödande i religioners inverkan på samhällsliv och lagstiftning.

I viss mån håller jag ju med dessa debattörer. Religionstolkning som förfäktar att andras åsikter ska förbjudas, att kvinnor ska hållas tysta, att meningsmotståndare ska dödas, att homosexualitet ska förbjudas och annat människovidrigt är fasansfull och förfärlig. Den bygger på rädsla och makthunger. Kanske kan den kallas fundamentalism.

Den är i alla fall en tolkning av skrifter utifrån ett perspektiv som ger den som tolkar på detta sätt en oinskränkt rätt att härska och förtrycka. Andras utgångspunkter och andra möjliga tolkningar förnekas.

Sådan religion finns och det är förskräckligt. Sådana politiska ideologier finns också och det är lika förskräckligt. Men att ifrågasätta förtryckande religion är inte detsamma som att säga att all religion är destruktiv eller att förminska religion till att ”var och en får väl tro på tomtar och troll om dom vill”. Det är inte heller att säga att den som tolkar sin religion som något som leder till öppenhet, kamp för rättvisa och allas människovärde egentligen inte är religiös på riktigt.

Religion är något privat som handlar om min relation till Gud, förvisso är det så. Men religion är också förbundet med en syn på mina medmänniskor och min omvärld. Det leder mig till att ta ställning och att handla. Kristen religion, som är den jag känner bäst, är uppfordrande när det gäller att dela med sig, lyssna, värna de mest utsatta, står upp mot övermakt och förtryck …

I den kampen vill jag som kristen gärna stå tillsammans med muslimer och ateister, buddister, liberaler, agnostiker och socialister. Och jag vill bli respekterad, inte så att min tro ska ha lagliga företräden, men för att den är min drivkraft till att göra skillnad i samhället. Den ska kritiseras precis som andra ideologier kritiseras, men det finns också anledning att synliggöra den som den goda drivkraft den är för många.

Den förtryckande religionen ger oss anledning till oro, runtom i världen och i vårt samhälle. Men det finns en sak till som oroar mig.

Det är när livet bara kommer att handla om mig och mitt, den stora likgiltigheten, konsumismen som vill gömma mig i min egen lilla värld. Den kan sannerligen behöva lite god religiös uppkäftighet och utmaning.

Lisa Tegby
präst, Umeå

Lisa Tegby är POSKare och sitter i kyrkomötet för Luleå stift.

Foto: IKON

Ubuntu!

I dag kommer ett gästblogginlägg från en av våra POSK-sympatörer från Umeå, Stefan Karlsson.

Jag läste Annika Borgs artikel om mötet med Mitri Raheb och vill dela lite tankar. Framför allt känner jag frustration över den anda av misstro mot dem som inte delar ens egen ståndpunkt, som avslöjas. Såväl från Mitri Raheb och Anna-Karin Hammar som från Annika Borg. Det har lett till ganska fastlåsta positioner hos dem som skriver och yttrar sig ofta.

Proffstyckare låter negativt – men ni förstår säkert vad jag menar. Min upplevelse är att det bland oss som inte figurerar i media finns en öppnare och ödmjukare attityd. Och vi har nog inte det bekräftelsebehov, som jag gissar driver dessa som jag benämner proffstyckare. Men vi kanske borde höja vår röst oftare? I alla fall försöka vara whistleblowers…

Nyligen tog jag fram min lärobok från konfirmationen (1954!) Grunden av Bo Giertz och läste om 8:e budet. Bl.a. står det:

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Jag efterlyser mer av "å ena sidan och å andra sidan-resonemang" där man verkligen försöker sätta sig in i meningsmotståndares tankegångar och urskulda, tänka och tala väl och tyda allt till det bästa. Visa kristlig kärlek och omtanke i stället för att sprida misstro.

Situationen som Annika Borg beskriver skulle säkert beskrivas annorlunda av Anna-Karin Hammar som tydligen fanns med i periferin.

Annika Borg har ju tidigare figurerat i debatt på Seglora Smedja där Helle Klein m.fl. var hennes motpart. Mycket trista anklagelser kastades mellan kontrahenterna och någon försoningsprocess blev det aldrig. På tal om försoning läste jag att Göran Skytte och KG Hammar försonades vid bokmässan i Göteborg. Försoning är ett centralt kristet begrepp men alltför sällan kommer det fram i förkunnelse och praktik.

Jag ska på Palmsöndagen vara textläsare i Umeå Maria kyrka och bl.a. läsa:

"Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…"

Jag har i Sydafrika kommit i kontakt med begreppet UBUNTU. Vi behöver mer av Ubuntu i våra kyrkliga sammanhang, men också i samhället! Vem startar Ubuntu-partiet?

Ubuntu – hälsningar!
Stefan Karlsson Umeå

P.S. Jag är inte präst eller teolog. Möjligen odonteolog… D.S

KORT OM UBUNTU

Först citat från Desmond Tutus bok ”Ingen framtid utan förlåtelse”. (Norstedts, 2000) Den handlar om Sannings- och försoningskommissionen>>:

Ubuntu är mycket svårt att översätta till ett västerländskt språk. Det rör själva meningen med att vara människa. När vi vill hylla någon särskilt säger vi ”Yu, u nobuntu”, Å, den och den har ubuntu.” Då är man generös, gästvänlig, vänlig omtänksam och medlidsam. Man delar med sig av det man har. Det betyder: ”Min mänsklighet är fångad avoch oupplösligt förenad med din.” Vi hör hemma i samma knippe av liv. Vi säger: ”En person är en person genom andra personer.” Vi säger inte: ”Jag tänker, därför existerar jag”, utan snarare: ”Jag är mänsklig för att jag hör hemma någonstans. Jag är en del av något som jag delar med andra.” En person med ubuntu är öppen och tillgänglig för andra, bejakar andra, känner sig inte hotad av att andra är duktiga och goda, för han eller hon har en inre säkerhet som beror på att han eller hon hör hemma i ett större sammanhang, och den personen försvagas när andra förödmjukas eller försvagas, när andra torteras eller förtrycks, eller behandlas sämre än de förtjänar.

Harmoni, vänlighet och gemenskap är stora värden. Social harmoni är för oss summum bonum – det största värdet. Allting annat som undergräver detta eftertraktade värde ska man sky som pesten. Ilska, agg och hämndlystnad, liksom även framgång genom aggressiv konkurrenskraft som fräter sönder detta värde. Att förlåta är inte bara att vara altruistisk. Det är den bästa formen av egennytta. Vad som berövar dig din mänsklighet berövar obönhörligen även mig min mänsklighet. Det ger folk återhämtningsförmåga, en möjlighet att överleva och bevara sin mänsklighet trots alla ansträngningar att beröva den,”

Jag köpte en bok om ubuntu i Kapstaden. Citerar också ur den:

Core values:    Associated values:
Humanness      Warmth, tolerance, understanding, peace, humanity
Caring              Empathy, sympathy, helpfulness, charitable, friendliness
Sharing            Giving (unconditionally), redistribution, openhandedness
Respect            Commitment, dignity, obedience, order, normative
Compassion      Love, cohesion, informality, forgiving, spontaneity

Today ubuntu is:
–    the value basis of the constitution of the Republic of South Africa
–    part of the vision and mission of the transformation of the new public service
–    a principle upon which all future welfare politics will be based
–    the business philosophy or various companies in the private sector
–    taught in schools in the Gauteng Province under the subject Guidance
–    the basis upon which the hearings of the Truth and Reconciliation Commision was held.

Av det jag hittills lärt om ubuntu inser jag att vi behöver den livsfilosofin även i Sverige. Låt oss hjälpas åt att sprida ubuntu även här!

Stefan Karlsson

Borg mötte Raheb

Annika Borg, som tillsammans med Johanna Andersson den 7 februari skrev en debattartikel i DN om Mitri Raheb, skriver i tidningen Monorah (1-15) om sitt möte med Raheb.

(Uppdaterad 30 mars) Artikeln finns nu på nätet och vi lägger därför istället en länk här>>

Krönikan är publicerad i Menorah 1/15 som utkom 20 mars 2015.

——————————–

Håkan Sunnliden skriver på sin blogg 22 mars Menorah>>

POSK-bloggen Teologidebatter>>

POSK-bloggen Israel och Palestina>>

POSK-bloggen Mångfald och respekt>>

Verbum: Tro under ockupation>>

Öppenhet, närvaro, hopp

I dag är det tredje söndagen som SVT sänder gudstjänster från Biskopsgårdens kyrka.

I veckan skedde det vansinniga skottdåden i Biskopsgården. Inte många meter från Biskopsgårdens kyrka, på Vårväderstorget.

Kyrkoherden Kristian Lillö har skrivit på sin blogg Prosten Lillös tankar>>. Han skriver:

Men nu ligger svart slöja över älskat Vårväderstorg i Biskopsgården. Människor står förlamade. Hemma sitter familjer i otröstbar smärta. På torget knäböjer människor en efter en, med blommor där dåden hände igår.
Gråter, stirrar tomt. Ja idag har det varit en lång sorgens dag.
Uppförsbacke. Några talar om att flytta, bort.
Men i allt som nu sker, ber vi torgets Gud om hjälp så att människor vågar och vill stanna kvar.
Att torgets Gud ger ny kraft. Att ögon öppnas än mer. Att nolltoleransen mot våld och vapen blir en självklarhet.
Att alla goda krafter fortsätter kämpa. Att relationer stärks. Att
torget får en ny vår – och sorg får förbli sorg och aldrig förvrids till
hämnd.

Jag har nu under eftermiddagen tittat på gudstjänsten från Biskopsgården (eftersom jag var i min kyrka på förmiddagen).

Eftersom dessa hemska dåd har hänt precis bredvid den kyrka som TV-gudstjänsten sänds ifrån så tänkte jag att man borde säga eller göra något när gudstjänsten sänds. Att vara närvarande, öppen och inge hopp.

Nu vet inte jag om något sas precis innan gudstjänsten började sändas. Det var i alla fall inte med något på SVT-play.

Det här är ett problem! Det är ett stort problem att gudstjänsterna spelas in så lång tid i förväg att när det händer akuta saker så märks det inte i gudstjänsterna. Det blir inte bra! Jag har gjort samma reflektion vid ett annat tillfälle. Jag tror att det hade hänt något i Malmö (tror att det var radiogudstjänsten den gången). Det fanns ingen kommentar eller koppling till det som hänt i veckan den gången heller.

Hur kan och ska vi hantera detta? Jag tycker det är ett stort problem!

Jag återvänder till ett förslag som jag har drivit under många år (och nu vill jag vara tydlig med att detta är mitt förslag och inget som står i POSKs program eller som POSK har drivit).

Jag tycker Svenska kyrkan ska ha en egen radio och/eller TV-kanal. I dag finns det en mängd olika möjligheter att synas och finnas till för medlemmarna. Kyrkan borde använda sig av alla kanaler som finns tillgängliga, tycker jag!

Många i vårt avlånga land har endast "pyjamas"kyrkan (som vi kallar TV-gudstjänsten hemma) som sin enda församling. Därför måste även den kyrkan vara aktuell, öppen, närvarande och hoppingivande.

Jag tycker därför inte att det funkar så bra när en församling går in och gör fyra veckor gudstjänster (på två dagar) och sätter in alla klutar på körer och musikaliska inslag – jag saknar regelrätt undervisning.

Nej, det här tål att tänka över. Det klingar falskt när vi inte kan visa att vi är närvarande i vardagen när den händer. (Och jag vet att det händer saker och sker möten i Biskopsgården och Lundby församling)

Ur POSKs vision och program:
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande
gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande
församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en
gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela
församlingens gåva och ansvar.

 Uppdaterad 23 mars

Kyrkans Tidning: Lundby församling möter statsministern>>

Hur blir vi angelägna?

Gårdagens skjutningar i Biskopsgården är något som dominerar nyheterna här i Göteborg. Det är inte många meter från Biskopsgårdens kyrka, min församling där jag föddes, konfirmerades och var med i Kyrkans Ungdom. Jag vet att församlingen gör ett stort jobb och håller kyrkan öppen för dem som behöver. Jag ska inte skriva om det.

Jag ska heller inte skriva om att POSKaren Mikael Mogren var den som fick överlägset mest röster i dagens nomineringsval i Västerås stift och kommer att vara en av de fem som är med på biskopshearingen den 16 april.

Västerås stift: Resultatet>>
Kyrkans Tidning: Storseger för Mikael Mogren i nomineringsvalet i dag>>

Jag kommer heller inte att skriva om den stora artikeln i dagens Kyrkans Tidning (nr 12/15) med POSKaren Jonas Lindberg där han blir intervjuad om sin doktorsavhandling. Artikeln heter "Religionen har blivit politiserad" och finns under "Kultur och Teologi" (sid 18-19) men det finns ingen länk på webben.

Det finns det inte heller (länk alltså) till den artikel som jag tänker skriva om nämligen artikeln "De hinner inte gå i kyrkan" som finns under rubriken "Jobbet och Du" på sidan 14-15.

Artikeln intervjuar Annelie Larsson i Täby och Peder Modin i Njurunda som båda är med i Svenska kyrkan och som inte har för avsikt att gå ur. Men som aldrig går till kyrkan eller är med i några verksamheter eller gudstjänster.

När jag hade läst den här artikeln så tänkte jag att det här är just det som är kyrkans stora utmaning. Att visa på hur angeläget det faktiskt är med gudstjänsten och mötet med ordet, gemenskapen och nattvarden. Det är där som vi totalt misslyckas.

Annelie säger i Kyrkans Tidning:

Men det är också så att Annelie Larsson inte känner något behov av att gå i kyrkan, annat än till dop, bröllop och begravningar. – Jag tänker att det är okej att tro på mitt sätt. Jag tror inte på en Gud som för protokoll över hur mycket jag har tjänat Gud genom att gå i gudstjänst. Jag känner heller inget behov av att utveckla min tro eller att ge min tro näring. Jag känner mig trygg i min tro som den är säger hon.

Per Modin ger kyrkan ett råd:

– Jag tro att kyrkan skulle engageras sig mer i de lokala idrottsföreningarna. De skulle kunna ha person på cuperna och synas mer vid hockeyringen och fotbollsplanen. Kanske skulle de kunna stötta mellan skolan och träningen.

Både Annelie och Peder ger uttryck för en uppfattning som är väldigt vanlig bland dem som är medlemmar i Svenska kyrkan. Och givetvis ska de få vara med!

Men jag säger återigen – vi som regelbundet går i kyrkan och som faktiskt ser det som en av de viktigaste grundpelarna i vår kristna tro – vi har verkligen misslyckats med att förmedla hur viktigt det faktiskt är! Att gudstjänsten är så angelägen och så viktig för mig så att det blir ett hål och något tomt de gånger man skulle missa gudstjänsten.

Jag återvänder till konfirmationsundervisningens fyra b:n. Brödsbrytelsen, brödragemenskapen, bibeln och bönen. Utan dessa fyra b:n så står vi inte stadigt i vår kristna tro. Men vi måste också hjälpas åt att göra detta angeläget för dem som står utanför gemenskapen.

Hur blir vi då angelägna?

Jag tror inte det finns ett universalsvar på den frågan. Det kan handla om olika typer av gudstjänster (olika tider, olika musik, olika uttryck) men jag tror syvende och sist att det handlar om att det är angeläget för mig – och att det får smitta av sig på andra.

Ur POSKs vision och program:
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så
stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga
handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop,
konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social
verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och
ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan
gudstjänst ingen kyrka.

Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en
mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och
livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår
frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte
evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller
etiska frågor.

 Foto: IKON

När det verkligen gäller!

I helgen var POSKs kyrkomötesgrupp i Oslo på studiebesök och egna överläggningar.

Under studiebesöket träffade vi bland annat Svenska kyrkan i Norge och de berättade om sin verksamhet och vad som hände efter terrordådet 22 juli 2011.

Terrordåden i Oslo 22 juli 2011>>

Vi pratade också med sognepresten Tor Even Fougner som från ett församlingsperspektiv berättade om händelsen. Det var väldigt tydligt att den fortfarande berörde i det innersta.

Det som hände efter dådet var att folk sökte sig till Oslo domkyrka. Det blev den naturliga samlingsplatsen. Givetvis har det också diskuterats efteråt – men det är ändå så att den naturliga samlingsplatsen för att sörja och dela tankar och böner är och var kyrkan och kyrkorummet.

I morgon ska biskop Martin Modéus medverka i SVT debatt och diskutera religionens roll i samhället.

Kyrkans Tidning: Biskop Martin Modéus debatterar i SVT >>

För mig är det tydligt att religionen har en stor roll i samhället och i människors innersta. Och detta trots att många säger sig säger sig inte tro eller att religionen ska vara en egen nisch i samhället. Det visar sig dock om och om igenom vid katastrofer, i en familj eller en nation, så är det kyrkan som står för tryggheten och hoppet.

Det påminner mig om en historia jag hörde för länge sedan. Den går ungefär så här.

En man höll ett långt föredrag för att övertyga alla om att det inte fanns någon mening med religionen och att Gud är död. När han var klar med sitt föredrag fanns det tid för frågor. Varpå en man reser sig och säger ”Kristus är uppstånden” och hela församlingen svarar ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”.

Så djupt rotad är religionen i oss.

Ur POSKs vision och program>>

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Jonas i vetenskapsradion

I går kunde den som lyssnade på P1 och vetenskapsradion höra POSKaren och prästen doktor Jonas Lindberg när han berättade om sin avhandling. Radon kallade inslaget "Nu gör religionen comeback i politiken"

Jag skrev om avhandlingen här>>

Här kan du lyssna på radioprogrammet>>.

Foto: Från Jonas Lindbergs facebook-sida