Resor i sorgens landskap
Lördagskrönika i Göteborgsposten av Manilla Bergström. Införd den 18 mars 2017
Något av det bästa jag vet, är att resa. Jag har alltid gillat resor. Både nya resmål och för mig välkända ställen står på min önskelista. Det slår mig att trots att resandet är ett av mina största intressen så äger jag faktiskt ingen guidebok eller några kartor.
Men reseberättelser det har jag många inom mig och det finns en särskild reseskildring som jag har funderat på att skriva. I mig växer den fram, boken som berättar om resor som jag har gjort tillsammans med andra, som medresenär på resor i andra människors liv, på vägar vi delar, längs vandringsleder som tar oss fram över stock och sten. Det finns krökar och svängar, uppförsbackar och utsiktsplatser som kan överraska längs vägen och det enda vi vet är att vi kommer fram. Till slut. På ett eller annat sätt. Det bara vet vi.
Reseskildringen jag skulle vilja återge har redan en titel och ett omslag. På omslaget syns böljande terräng, som fortsätter långt framför våra ögon, ända mot horisonten, en horisont som anas i ett ljust dis långt där framme. Titeln är tryckt med lutande, försiktigt framåtsträvande text: Resor i Sorgens Landskap.
Jag har fått följa med på så många fina resor med människor som färdas genom sorgens landskap och ingen resa är den andra lik. Men alla kommer fram. Till slut. På ett eller annat sätt. Varje resa bör få sitt eget kapitel för varje berättelse är unik. Förutsättningarna är olika varje gång och etapperna är olika långa. Ibland får jag guida och peka ut vägen och ibland får jag föreslå en rastplats med möjlighet att hämta kraft innan man gå vidare. Men oftast vandrar jag bara med, som en medvandrare som blev inbjuden på resan.
Det är fascinerande att som präst få färdas på resor tillsammans med sörjande som reser genom alla sorgens färger och tar sig vidare fram genom landskap av minnen, känslor, tacksamhet, oro, tårar och skratt. Jo, det skrattas emellanåt längs sorgevägarna, hjärtliga och befriande skratt som hjälper oss vidare, ett steg till, ett steg i taget. Skratten får oss att minnas och hjälper oss att aldrig glömma var vi började resan. Och hoppet ger oss riktningen om vart vi är på väg. Kanske skulle den där reseskildringen kunna bli en sorts guidebok eller en trygghet på resan för den som just påbörjat den eller ännu är på väg och som undrar om man kommer fram? Till slut? På ett eller annat sätt?
Men framför allt skulle det bli en vacker beskrivning i kapitel efter kapitel om de olika resorna som är en färd genom ett skiftande landskap där man trots allt inte är ensam.
På min resa som präst har jag haft med mig en beskrivning som finns i en psalm av Olov Hartman. Den påminner mig om att jag har sällskap på vägen, av den som ibland går före mig och som ibland sänder mig dit jag behövs. Jag behöver också veta att jag inte är ensam så jag sjunger gärna
”Du som gick före oss längst in i ångesten, hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret. Du som går före oss ut i en trasig värld sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.”
/Manilla Bergström, präst