Johannes döparen

Skrivet av

Vad ska jag skriva på bloggen i dag frågade jag min son. -Tja… det är Johannes döparens dag i dag – du kanske kan göra något av det, svarade han.

Ja, Johannes döparen. Vägröjaren. Obekväm. Annorlunda. Egen.

Jag kan inte så mycket om honom egentligen, inte mer än det som jag läst om i bibeln eller hört präster säga från predikstolen.

Men det går ju att fundera över – vem är det egentligen som är vägröjare i dag? Vem är det som pekar på Jesus i dag?

Det borde vara du och jag! Det borde vara så att vi tillsammans är som Johannes döparen. Som genom våra liv och våra gärningar pekar mot Jesus – frälsaren. Eller hur?

Och det får mig att fundera över – hur bra är jag på att vara som en Johannes? Lite obekväm, lite egen, men med en tydlig riktning fram mot Jesus – även om det innebär att jag till och med blir fängslad för att jag tycker till om makten och försöker peka på fel?

Det stämmer till eftertanke…

Johannes döparen>>

Den helige Johannes döparens dag>>

Bild: http://www.klosterikoner.com/#!helige-johannes-dparen/c15h6

Prästerna protesterar

Skrivet av

En namninsamling har startats mot kyrkohandboksförslaget. Det är prästen Josef Ekesryd som tycker att hela förslaget ska ner i soptunnan.

Kyrkans Tidning berättar om uppropet KYRKOHANDBOKEN: Släng förslaget i soptunnan!>>:

– Genom förslaget skapas en diskrepans mellan gudstjänsten och det bibliska vittnesbördet som inte är hälsosam. Dessutom bryter det mot kyrkans gudstjänstfirande tradition och den liturgiska restauration som har pågått under hela 1900-talet, säger Josef Ekesryd.

Här kan du se hela namninsamlingen och vilka som skrivit på>>

Brita Häll skrev på ledarsidan förra veckan 
Kris i förtroendet för kyrkohandboken>>

Eckerdal säger inte att det blir bäst så här, utan att det här är den snabbaste vägen. Därmed har det-är-bråttom vunnit över kvaliteten-är-viktigast. Två storheter som tävlat mot varandra under hela arbetet med kyrkohandboken.

Det är självklart oroande, även om styrgrupp och tjänstemän på kyrkokansliet sannolikt skulle säga att alla vi med minimal insyn i det fortsatta arbetet kan lita på att de kommer att leverera ett slutligt förslag med mycket hög kvalitet. Men då måste vi ju ta deras ord på det.

Vilket osökt leder till nästa svaga punkt: förtroendefrågan. Per Eckerdal sade härom veckan i en intervju i Kyrkans Tidning att det inte är farligt med en kritisk och öppen debatt, men det är det heller ingen som har påstått. Minst av allt de kyrkomusiker som nu känner sig svikna, ännu mer än i höstas eftersom de hunnit få upp hoppet en stund där emellan. Vad man än tycker om det nuvarande kyrkohandboksförslaget, måste förtroendeklyftan till tongivande kyrkomusiker vara ett problem för de ansvariga i kyrkohandboksarbetet. Hur ska förhållandet repareras?

Jag hänvisar till bloggposten från i går och alla de andra som vi i POSK har skrivit om kyrkohandboken.

https://www.posk.se/blogg/kyrkohandbok_1147

Jag tycker att vi låter styrgruppen ta ett rejält tag, lyfta webbplatsen, sprida ljus över processerna och sen kan vi börja diskutera igen till hösten.

Uppdaterat 10:15

Nu har jag tänkt lite till. Vad är problemet? Jo, förtroendet över kunskapen i teologin och musiken. Därför behöver vi inte bara veta vilka som är med i de olika grupperna och vilka experter som tillfrågas – vi behöver också veta vilka principer det är som driver arbetet! Vem är det som garanterar att handboken följer Svenska kyrkan tro, bekännelse och lära?

(Nu är det ju inte lätt att tillgodose alla när det gäller tro, bekännelse och lära, eftersom tolkningarna är olika. Men det är därför vi behöver veta vems tolkningar det är som har företräde!)

Därför tror jag att det inte bara är biskop Ragnar som ska berätta vad han tycker. Jag vill att alla biskopar ska ta bladet från munnen och har åsikter om kyrkohandboken! Nu! De kan inte släppa detta enbart till biskop Per som en gemensam företrädare. Vi behöver veta att alla biskoparna är med på banan! Det handlar om ett förtroende – för arbetet, för biskoparna och för vår kyrkohandbok.

Nästa vecka hoppas jag att vi på kyrkohandbokens webbsida hittar de underlag och principer som har styrt handboksarbetet.

Biskop Ragnar om kyrkohandboksförslaget

Skrivet av

Biskop Ragnar (Uppsala stift) har bloggat om kyrkohandboksförslaget.

Varför används då handboksförslaget?>>

Han skriver bland annat:

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok. (…)

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg. (…)

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Jag är glad att någon mer biskop än biskop Per (Göteborgs stift) som sitter i styrgruppen faktiskt säger något om kyrkohandboken. Det inger förtroende.

Biskoparna har en bred kunskap om hur gudstjänsterna firas och vilken mässa som används i de olika församlingarna i stiftet. Biskoparna träffar prästerna som arbetar i stiftet. De sitter inne med en stor kompetens. En kompetens som vi som är synnerligen aktiva i våra hemförsamlingar kan komplettera.

På Kyrkohandbokens webbsida har det kommit upp ett organisationsschema (daterad 16 juni 2015). Nu går det att se vem som sitter i de olika grupperna och hur de är organiserade. Detta är en början. Det finns fortfarande många arbetsgrupper eller experter eller rådgivare som inte finns med på den här listan – men jag ser ett litet ljus i det stora hemlighetsfulla mörkret som har präglat arbetet hittills.

 

 

Här har du länken direkt till kyrkohandbokens webbsida>>

Där skriver Solveig Ininbergs (projektledare) om hur processen kommer att drivas framåt och hon skriver>>:

Revisionsarbetet med kyrkohandboken pågår med full fart och befinner sig just nu i slutet av kvalitetsgranskningsfasen. Under hösten sammanställs ett slutförslag som efter nyår ska ut på remiss till landets alla församlingar.

Förslaget kommer alltså ut till ALLA församlingar! Så var och en av oss som är engagerade eller vill ta del av förslaget har möjlighet att göra detta i sin församling.

Jag hoppas att stiften tar tillfället att ordna informationsträffar eller öppna diskussionskvällar eller liknande så att det blir en konstruktiv teologisk och musikalisk debatt om hur vi gestaltar Svenska kyrkan i våra gudstjänster.

Böner för sjöfarare

Skrivet av

Härnösands stift har givit ut en liten bönbok som särskilt riktar sig till sjöfarare. Det är domkyrkokaplan Cristina Grönroos som skrivit "Nautisk bönbok, böner för sjöfarare". Den finns att läsa via ISSUU eller beställas i papperskopia från Härnösands stift.

I förordet skriver Cristina Grönroos:

"Skapelsens okontrollerbarhet gör människan beroende av Gud men vi blir också mer beroende av varandra. Detta ömsesidiga beroende fick jag själv uppleva när jag som nybörjare gav mig ut till sjöss. Vilken hamn jag än anlöpte så möttes jag alltid av vänliga händer beredda att ta emot min förtamp. Att hjälpas åt tycks vara en del av det kollektiva medvetandet hos sjöfolk.

Den här bönboken tillägnar jag alla vänliga människor som jag har mött och som jag kommer att möta på mina seglatser. Att segla är nödvändigt, att hjälpas åt är ännu nödvändigare."

Här kan du läsa hela bönboken:

 

 

Tips från coachen – använd predikstolen

Skrivet av

I helgen var jag på gudstjänst i den gamla och mäktiga katedralen i Visby. En fantastisk kyrka – men full av stora pelare. Pelare som gör att det i kyrkan endast är de tre personerna som sitter längst ut på bänkarna är de som ser allt och ända fram till koret. Alla andra har skymd sikt av en eller flera pelare.

Under de senaste decennierna har prästerna börjat predika från golvet istället för predikstolen, ibland bakom en ambo. Och det har varit bra. Att prästerna kom ner från de höga höjderna och kom närmare församlingen.

Men nu… Nu är det dags att recleima predikstolen. För jag tycker inte det funkar när prästerna tror de är nära, men i stället blir det bara en liten exklusive skara som ser och hör allt. Särskilt om prästen inte utnyttjar möjligheten att röra sig i rummet.

Så jag ber alla präster – använd predikstolen. Så alla i kyrkan hör och ser!

Predikstol>>

Foto: IKON Magnus Aronsson

Bara en liten prick…

Skrivet av

Förra veckan presenterades olika twitterlistor. Listor som på olika sätt hade mätt och på något sätt försökte säga vem som var ”bäst” på twitter.

Den ena grafen är Twittercensus.

http://twittercensus.se/graph2015/#

Den mäter egentligen bara hur många följare man har och hur många man själv följer.

Här hittar du riksPOSK på den kartan

http://twittercensus.se/graph2015/pos/0.36839_0.4749_40

Den andra listan tittar istället på hur många hur twittrarna interagerar och pratar med varandra. Då blir det helt andra listor. (I den listan fanns POSK inte med).

Graf över samtal på svenska Twitter Q1 2015>>

Det spelar kanske inte så stor roll men jag tycker att vi som kyrka ska fundera på varför det är så få tydligt kyrkliga profiler som finns med på denna twitterarena. Och det gäller båda listorna.

Är inte detta en bra kanal att också bedriva mission och teologiska samtal? Som ett komplement till gudstjänster, bloggar osv?

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att Svenska kyrkan ska vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet.
(…)
Vi behöver ständigt utveckla nya vägar att möta unga människor. Det behövs vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan och i gemenskapen på internet.

Kyrkosyn och ämbetssyn i förändring

Skrivet av

Erik Eckerdal, präst och forskare, skriver i senaste Svensk kyrkotidning (5/15) om "Sverige som egen kyrkoprovins – kyrko- och ämbetssyn i förändring".

I artikeln börjar han med att berätta om kyrkorätten, om biskopsämbetet före och efter reformationen och om biskopen i Sverige och i romersk katolska kyrkan. Vad som förenar oss och vad som skiljer oss.

Eckerdal avslutar hela sin artikel:

I en situation av splittring, vilken fortgår så länge kyrkorna inte är förenade, vilar ansvaret på de personer som vigts till
ett personligt utövat biskopsämbete att så långt det är möjligt realisera enheten i den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, så som båda kyrkorna bekänner sig vara. Detta kan ske mycket konkret. För ju längre två kyrkor står från varandra, desto större anledning att sammanträffa och gemensamt undersöka angelägna frågor. Som Metropolitbiskop av Uppsala kan ärkebiskop Stefans efterträdare ta ledningen och samla de evangeliska och romersk katolska biskoparna i norden till överläggning i frågor om pastoral- och sakramentalteologi, evangelisation, miljö, sociallära, familj och skola, barnens rätt till sina föräldrar, suicid, eutanasi och abort, för att nämna några frågor. Hur skulle ärkebiskop Stefan agerat?

Läs hela artikeln här, http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/skt.5-15erik.eckerdal.:

 

Ur POSKs vision och program>>:

Brokyrka

POSK anser att det ekumeniska arbetet ska drivas vidare med kraft. Detta sker nationellt i Sveriges Kristna Råd. Det görs även genom stöd åt lokalt ekumeniskt arbete för att stärka den kristna gemenskapen. Det sker också internationellt inom Kyrkornas världsråd (KV) och Lutherska världsförbundet (LVF).

POSK menar att anslagen till dessa organisationer bör prioriteras och att ett närmare samarbete mellan KV och LVF bör eftersträvas. Vidare bör Svenska kyrkan arbeta för att bättre kontakter skapas mellan KV och de kyrkofamiljer som hittills valt att stå utanför det ekumeniska arbetet. Svenska kyrkan har en lång tradition som brokyrka och därför ett särskilt ansvar att arbeta för kyrkans synliga enhet.

Den ökade integrationen inom Europa kräver förstärkta resurser framförallt till den europeiska kyrkogemenskapen (KEK) för bevakning av och påverkan på det arbete som EU bedriver inom framför allt det sociala området och i invandringsfrågor.

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

—————————

Erik Eckerdal är också POSKare i Uppsala stift.

Jag blev inte lugnad av beskedet!

Skrivet av

Jag läser i Kyrkans Tidning om styrgruppens möte om kyrkohandboken i onsdags den 10 juni.

Kyrkans Tidning: KYRKOHANDBOKEN Besked från styrgruppen: Kyrkokansliet har ansvaret >>

Jag kan inte säga att jag blev särskilt lugnad eller känner tillförsikt inför det som tidningen skriver. Styrgruppen (vilka som ingår är inte tydligt eller står på webbsidan) ska lämna ett förslag till slutgruppen (vilka som ingår är inte tydligt eller står på webbsidan) efter att kyrkokansliet arbetar med revideringen. Vaddå kyrkokansliet? Vem då?

Har Dag Tuvelius (som skulle jobba med information om kyrkohandboken) fått något tydligt uppdrag hur processen kan bli genomskinlig? Hur hämtar man upp synpunkterna? Eller är "kontoret stängt" nu och några tjänstemän sitter och filar på en produkt i sommar som ska lämnas till "slutgruppen" i september?

Varför står det ingenting på kyrkohandbokens webbsida?

http://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Maria Löfberg, organist i Morup, skriver på Kyrkans Tidnings debattsida (24/15) så här:

Jag skulle gärna vilja förklara för biskopen och styrgruppen, eftersom jag har varit på möten som de inte varit på. Jag har följt med genom hela protesthanteringen, varit en av de tio representanter som besökte ärkebiskopen i höstas och har deltagit i en del av vårens möten, som det refereras till i ert svar. Ni (antagligen inte du och styrgruppen, eftersom ni inte var där) känner inte igen bilden att vi inte kunnat diskutera våra viktiga frågor, och det beror på att de möten vi kom till var strikt förberedda och på våra konstruktiva förslag svarade projektledarna att ”det har vi inte mandat att tala om här” eller ”det är inte meningen att denna grupp ska behandla det”.

Ni känner inte igen bilden därför att ni hade fullt upp med att hindra oss att säga det vi ville, nämligen att arbetet med handboken bör starta om från en betydligt tidigare punkt för att handboken ska ha en chans att bli användbar och brett förankrad i Svenska kyrkan. Det har funnits alla möjligheter att påverka, skriver ni.

Sanningen är att nej, det har inte funnits det minsta utrymme att påverka i dessa minutiöst förberedda möten, där det skulle provsjungas lätt omarbetade, redan färdigställda revideringar av tidigare försökshandboksinnehåll.

Jag kan inte se att styrgruppen med biskop Eckerdal tar upp dessa frågor mer än att de diskuterat kritiken med inte kommer att ändra arbetsformerna.

Om detta innebär att kyrkohandboksförslaget kommer att bedrivas i, som det känns för oss som är utanför kyrkokansliet, hemligt rum är jag rädd att förslaget kan vara hur bra som helst – det kommer ändå att få stora problem när det ska ut i verkligheten.

Men nu ska jag tänka positivt – jag ger arbetet en eller två veckor till. Om jag sedan kan se att webbsidan har uppdaterats med relevant information, om jag kan se att de tydliga uppdragen som de olika arbetsgrupperna har, om jag kan se att man förstår och att man tar till sig och lyssnar på (vilket inte behöver betyda att man ska ändra på allt eller göra som kritikerna säger) kritikerna – då kan jag börja känna mig lugn.

Men innan dess behåller jag mig rätten att faktiskt ställa mig skeptiskt och kritisk till processen och det slutresultat som ska beslutas på kyrkomötet 2017.

Mer empatisk än en femteklassare?

Skrivet av

I dag har vi en gästkrönika från Helena Taubner, POSKare från Skara stift. Krönikan publicerades först på Skara stifts webbplats>>

Mer empatisk än en femteklassare?

På trappan står två tjejer. De vill sälja majblommor. Med stor självklarhet säger de ”Vi säljer majblommor”.

De förväntar sig att deras blotta existens är argument nog för att sälja in produkten – hur skulle de kunna sälja något som inte var värt att köpa? Pengarna går till att hjälpa barn som behöver hjälp, och alltså är det bara att dra fram plånboken och göra affär.

I tv-soffan, med varma mackor på soffbordet och svart te i kannan, ser jag hur femteklassare efter femteklassare tar plats på podiet för att svara på kunskapsfrågor. De har mycket att bevisa, eftersom programmet går ut på att de – trots sin ringa ålder – är smartare än ingenjörer, ekonomer, kirurger och journalister.

Någon tycker bäst om matematik och skall bli uppfinnare. Någon annan tycker bäst om svenska och skall bli författare. Inte för en sekund ser de några hinder för att uppnå sina högt ställda mål.

Rätt och fel

Min kollega pratar om sin elvaåriga dotter. Hon säger att dottern har en sådan självklar känsla för rätt och fel. Hon ser när någon far illa i skolan, och vet varför man måste behandla alla med lika mycket respekt och omtanke. Hon oroar sig för att det finns fattiga barn, till och med på nära håll, och hon undrar vad hon kan göra för att hjälpa dem.

Frälsarkransen

När vi, under pingsthelgen, hade konstutställning i Hjo kyrka, var min svägerska och hennes familj på besök. Dottern, som är i tioårsåldern, tar ett stadigt tag om konstnärens arm och förväntar sig en guidad tur.

Utställningen handlar om Frälsarkransens olika pärlor, och när det är dags för lunch har hon och konstnären inte hunnit hela varvet runt. Det blir till att gå tillbaka till kyrkan efter lunchen och återuppta guidningen. Jag ser hur de pratar, om pärlorna – men också om sådant som är viktigt i livet när man snart är tio år.

Om Sveriges framtid vilar i dessa barn händer – ja, då känner jag mig faktiskt helt trygg. När Jesus sa att vi skall bli som barnen – ja, då tror jag att han menade femteklassarna.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”
(Luk 18:15-17)

Av Helena Taubner, förtroendevald i Hjo
Publicerad 11 juni 2015

Foto: Rickard Taubner

Arkiv
Kategorier