Om viljan att göra skillnad för varandra

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten 16 september.

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – endast en sak kan du göra – en annan människa väl. Välbekanta strofer nådde mina öron hemma i köket mitt i allt slammer. Sången stack ut och nådde fram i bruset med ett tonspråk som är olik all annan sång som tonåringarna står för där hemma.

Hon ler stort och sjunger en melodi som är mer sparsmakad och ändå mer dramatisk än den populärmusik som vi annars hör våra tonåringar sjunga. Så säger hon: Sven-Eric Johansson är det, mamma. Jag svarar ja och tillägger: Och Stig Dagerman. Han har tonsatt en dikt av Stig Dagerman. Och det hörs att det är Sven-Eric Johanssons musik. Hon fortsätter: Men detta är redan så mycket – att själva stjärnorna ler – en hungrande människa mindre – betyder en broder mer.

Inte vet jag om hon lärt sig sången i skolan med anledning av att det i år är hundra år sedan som tonsättaren föddes. Jag tror inte att hon vet att jag minns honom från körsammanhang när jag var lika gammal som hon är nu. Men jag ler åt minnet, åt hennes musikaliska tolkning i köket och jag fascineras alltid av hur melodier och poesi når fram genom allt annat brus i världen, ända in i själen. En stringent melodi eller kärnfull poesi kan med ganska få ord och ett sparsamt urval av toner förmedla riktigt stora sanningar.

Den sången återkom sedan till mig flera gånger under den följande veckan. Som då jag påmindes via sociala medier om allt man kan lära sig om en annan människas livserfarenhet och ofattbara livsvillkor när man vågar se den bakomliggande verkligheten i mötet med en medmänniska som flytt från sitt hemland.

Sången kom tillbaka i mitt huvud när jag tänkte på några vänner som stöttade i kärleksfull omsorg i sin vilja att göra skillnad för varandra. Den ekade igen när jag mötte damen som ville skänka en slant till arbetet bland utsatta kvinnor och barn i Kongo och likaså när jag hörde om det gamla paret som fick en ny säng i stället för den som de hade bundit ihop själva i bergsbyn i Guatemala. Sången gick i repris i mitt huvud både när jag mötte kvinnan som hjälpte utsatta i sitt närområde och likaså när jag pratat med mamman som öppnat sitt hem i Sverige för fler barn än sina egna och som nu har två söner kvar hemma, en som hon fött själv och en som föddes i Afghanistan.

Om och om igen hör jag diktens ord när jag ser alla exempel på medmänsklig kärlek. Nöden i världen är stor och ingen kan göra allt. Men när vi var och en för sig gör skillnad för en medmänniska, då sprids värme och ljus i vår värld. Vi behöver inte gå långt för att hjälpa vår nästa, den som behöver oss kanske vi möter redan vid vår egen tröskel och redan där kan vi göra en annan människa väl. Vi måste inte söka oss så långt som till Afrika eller Guatemala, det kan vara din granne som söker dig. Och gör vi något gott för vår nästa, om så bara för en enda, så är det ändå så att både Gud och stjärnorna ler.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

”Eld i baken” – förslaget åtgärdat!

Sven Gunnar Persson skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

I en motion till kyrkomötet föreslår jag att kyrkostyrelsen ska ges i uppdrag att skyndsamt ta fram en bibelläsningsplan för Svenska kyrkan. En sådan hade tidigare funnits publicerad på kyrkans hemsida och den byttes ut i samband med att ett nytt kyrkoår inleddes. Under kyrkoåret 2018-19 har en sådan plan saknats på hemsidan och vid sökning efter bibelläsningsplanen har man mötts av ”vi arbetar med kommande lektionarium. För tillfället finns tyvärr inte någon bibelläsningsplan att ladda ner här” (sept 2018). När motionen skrevs under sommaren förkunnade hemsidan ”vi håller på att se över hur vi ska erbjuda en aktuell bibelläsningsplan”. I samband med att kyrkomötesmotionerna och annat material publicerats har det dykt upp en nedladdningsbar bibelläsningsplan på Svenska kyrkans hemsida med första dag för läsning den 1 augusti. En händelse som ser ut som en tanke. Den utlagda planen innehåller samma texter som planen för föregående kyrkoår men fördelade på andra datum. Att det nu finns en plan utlagd är glädjande och förhoppningsvis är arbetet i full gång med en ny bibelläsningsplan för det stundande kyrkoåret. En ytterligare möjlighet är att erbjuda länkar till motsvarande planer som kan finnas inom den ekumeniska rörelsen eller olika kommuniteter. Allt i syfte att stimulera den enskilda bibelläsningen.

När Martin Luther studerade Bibeln, upptäckte han att Gud faktiskt inte ställde krav på honom för att han skulle bli räddad och få komma till himlen efter döden. Han behövde inte prestera någonting inför Gud – det räckte med att tro. Denna insikt drev honom bland annat att göra bibeln tillgänglig på sitt eget språk så att flera skulle kunna läsa och väckas till insikt.

I kyrkans olika sammanhang lyssnar vi ofta till predikningar, betraktelser och andra utläggningar som tar sin utgångspunkt i bibelordet. Att det finns många sätt att läsa och tolka bibeln behöver jag inte påminna om. För oss lekmän är det en styrka om vi själva på ett hyfsat systematiskt sätt har läst och begrundat så att vi kan ”behålla det som är gott” och växa i tron.

Sven Gunnar Persson, Figeholm
kyrkomötesledamot för Linköpings stift

Undervisning om tro och vetenskap

Hans-Olof Andrén skriver om en av motionerna till årets kyrkomöte som han undertecknat tillsammans med POSKarna Sten Janson, Boel Johansson och Kjell Kallenberg.

Motionen i sin helhet kan du läsa här.

I motionen föreslår fyra POSKare att kyrkan mer ska uppmärksamma människors stora förtroende för vetenskapen. Många i vårt land har stora förhoppningar om att naturvetenskap, medicin och teknik ska lösa mänsklighetens alla problem, en tro på vetenskapen som ibland nästan får religiös prägel. Samtidigt verkar många vara övertygade om att religion och vetenskap inte går ihop; tror man på vetenskapen kan man inte samtidigt ha en religiös tro.

Kristendomen uppfattas som ovetenskaplig, full av saker som inte går att bevisa vara sanna och därför ingenting att bry sig om för en modern människa i ett avancerat samhälle som dagens sekulära Sverige. Uppfattningen att det finns en motsättning mellan vetenskap och tro sägs i motionen vara en viktig anledning till att många lämnar kyrkan idag – särskilt unga upplever att de tvingas välja mellan tro och vetenskap, och då väljer de vetenskapen.

Församlingarna behöver alltså stöd till hur man på ett bra sätt närmar sig dem som tror på vetenskapen och uppfattar kristen tro som ovetenskaplig.

Hans-Olof Andrén
Gruppledare för POSK i kyrkomötet

Ur POSKs program 2018-2021

POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.

Skilda världar. Eller kanske inte?

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Motioner till årets kyrkomöte

En hand som skriver anteckningar på ett papper

Höstens kyrkomöte blir det första som genomförs som ett tematiskt kyrkomöte, med temat undervisning. Det innebär att fokus kommer att läggas på just olika aspekter av Svenska kyrkans undervisning. Motionsrätten har varit begränsad till att handla om undervisning, eller vara kopplad till de skrivelser som kommer från kyrkostyrelsen. Den 1 augusti var sista dagen att skicka in motioner.
56 motioner lämnades in, men 9 av dessa avvisades och kvar att behandla i höst finns alltså 47 motioner.
Återigen toppar POSK listan i antalet inskickade motioner där en POSKare är motionär. I år med 10 motioner, lika många som Frimodig kyrka.

POSK 10 motioner
Frimodig kyrka 10 motioner
Centerpartiet 9 motioner
Socialdemokraterna 7 motioner
Borgerligt alternativ 7 motioner
FiSK 6 motioner
Biskopar 4 motioner
Kristdemokraterna 3 motioner
ViSK 2 motioner
ÖKA 2 motioner
MPSK 2 motioner
Utlandskyrkan 1 motion
Sverigedemokraterna 1 motion

Några av motionerna är skrivna av personer från flera grupper, därför blir summan här över mer än 47.
En del grupper har fler engagerade motionsskrivare än andra. POSK är den grupp som har flest olika personer som motionärer, 16 personer, vilket motsvarar 38% av våra ledamöter. Det kan jämföras med att endast 10,5% av Socialdemokraternas eller 4,2% av Sverigedemokraternas ledamöter finns med som motionärer. Några av de mindre grupperna har lämnat in få motioner men lyckats få samtliga av deras ledamöter att vara motionärer. Flitigast i antal motioner är två av Frimodig kyrkas ledamöter med sina 8 motioner.

Följande motioner har en POSKare som motionär:
14 Utbildning av församlingsteologer
16 Svenska kyrkans läroplan 0-18 år
22 Stöd för undervisning ledd av lekmän
28 Den särskilda undervisningen
29 Undervisning om tro och vetenskap
30 Digitalt stöd till troslivet
37 Lektionarium för Svenska kyrkan
38 Ökade resurser till Svenska kyrkan i utlandet
40 Utredning om Svenska teologiska institutet
44 Svenska kyrkan i utlandet

Här hittar du motionerna i sin helhet.

Motionerna kommer att börja behandlas den 1-4 oktober då kyrkomötet träffas för session 1 i Uppsala.

/Victor Ramström

 

(Med reservation för eventuell felräkning på enskilda motioner.)

Jag är en potatis

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  2 augusti.

Hur förklaras Guds son så att man förstår?

Idag har jag undervisat sommarkonfirmander på läger. Ämnet var Jesus Kristus. Tillsammans skrev vi upp på white-boarden allt vi hade hört och kunde komma på om Jesus. Det blev en samlad bild som täckte i stort sett allt man kan säga om Guds son. Men även om vi hade klottrat alla väggarna fulla med ord som beskriver den Messias som de lär känna genom evangeliernas berättelser så tror jag inte att vi, varken präster eller konfirmander, hade lyckats förklara Guds son Jesus Kristus. Kan vi människor förklara fullt ut vem Jesus verkligen är?

När lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg och se Jesus förvandlas inför deras ögon kunde de ändå inte riktigt greppa vem han egentligen var. Och då fick de ändå höra en röst från himlen som sa Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Men efter detta var de fortfarande undrande och fortsatte att ställa frågor.

Det mest beskrivande i den berättelsen om Kristus är kanske inte hur Jesus förvandlas där på Förklaringsberget. Jesus skepnad blir skinande vit och att han strålar av ett himmelskt ljus inför sina lärjungar men det som visar mest om honom är nog det som händer sedan. Inte att han går upp på ett berg för att stråla i sin gudomlighet utan att han även går ner från berget, lämnar strålglansen, vandrar tillbaka igen till gatan, ner i vägdammet för att i all sin mänsklighet möta vanliga människor. Kontrasterna tecknar en tydligare bild som både ger konturer och suddar ut gränser.

Det måste ha varit spännande att vara en lärjunge och få följa Jesus! Det är spännande att följa tonåringar också. Inte minst att få följa konfirmander som likt nyfikna lärjungar ställer frågor.  Ungdomarna har så många bra svar också, när de resonerar om tro och tvivel, om vem Jesus är och om vem de själva är. När vi hade läst i Bibeln om hur Jesus själv satte ord på vem han är med sju olika beskrivningar som exempelvis – Jag är herden, jag är livets bröd, jag är världens ljus –och så vidare, så fick ungdomarna själva presentera sig med symboliska formuleringar som bildligt beskrev vilka de var. Och jag lärde känna nya sidor av ungdomar som jag redan tycker att jag känner. Inför hela gruppen gav de oss alla en ny bild av sig själva och förklarade så att vi skulle förstå:

  • Jag är som en bok. Inte så spännande på utsidan men berättelsen på insidan är väldigt intressant.
  • Jag är som ett godisägg. Full av överraskningar!
  • Jag är en potatis. Klumpig. Men kan ändå vara väldigt god, för potatismos är bland det bästa jag vet.

Det är så spännande att följa konfirmander. Och få resa med en bit på deras upptäcktsfärd genom livet, med Jesus.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Var inte så enskild!
sa meteorologen

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Nu står naturens skönhet och skapelsen i fokus

Krönika av Manilla Bergström publicerad i Göteborgs-Posten  21 juni.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. Vi förundras över ljusa nätter i Norden och samlar blommor i mängd till kransar eller kanske sju sorter att lägga under kudden. I midsommartid möts traditioner från gammal folktro och den bibliska berättelsen om skapelsen.

Denna midsommar är jag nyss hemkommen från Irland där jag rest runt i en hänförande miljö och en sagolik natur. Där är grönskan grönare än smaragd och landskapet bjuder på porlande bäckar och lummiga kullar vart man än vänder sig. Flera gånger under resan tänkte jag på det paradis som Bibeln beskriver och den tanke som Skaparen hade i begynnelsen.

När jag stod där mitt i stillheten i allt det oerhört sköna och gröna var det lätt att förstå hur människan i den keltiska traditionen tänkte. I kelternas gamla religion fanns en stor vördnad för naturen. När Sankt Patrick som missionerade på Irland redan på 400-talet kom dit mötte han ett folk som trodde att naturen och Gud var samma sak. Sankt Patrick visade på att naturen är gudomlig eftersom den är Guds verk och att man i naturen kan känna Guds närvaro.

Kärleken till Guds skapelse är starkt förknippad med den keltiska kristna kyrkans liv och förkunnelse. Dels för att vördnaden för naturen redan fanns hos kelterna men också för att det är bibliskt att älska naturen, det vackra som Gud har skapat och som människan blivit satt att värna om. Dessutom älskade man naturen för att man levde mitt i den och på ett tydligt sätt upplevde sig vara en del av en större helhet. Relationen till naturen blev en sorts meditation eller andlig reflektion och naturen blir en uppenbarelse när man anar Skaparens spår i Skaparens verk.

Jag tror att många av oss skulle kunna berätta om naturupplevelser som liknar en gudomlig närvaro i den skönhet skogen eller havet överväldigar oss med. När jag nu i sommar fick möjlighet att besöka gudomligt sköna platser på den gröna ön, där man för tusen år sedan byggt kloster där man levde i samklang med naturen, kändes närvaron och friden som en omsorgsfull viskning. Att leva i direkt närhet med naturen och i vänskap med djuren är något som återspeglas i den tidiga keltiska poesin som ofta författades av munkar och eremiter, såsom i detta poem som återges i Harald Olsens bok ”Keltisk andlighet”:

Eremiten i grottan

När jag ser ut från min grotta,

kan jag se den vida oceanen,

som sträcker sig västerut, norrut och söderut

till jordens ände.

Jag ser sjöfåglar dyka,

och jag hör dem skrika,

och för min inre syn kan jag se

havets djup som myllrar av fisk.

Jorden är majestätisk

och full av lek,

både högtidlig och rik på glädje,

i allt detta avspeglar den

honom som har skapat den.

I midsommartid står naturens skönhet och skapelsen i fokus. I varje tid behöver vi ha även naturens skörhet och skapelsen i fokus. Med solen i ansiktet, vidrörda av vindens smekning kan vi viska tillbaka till den porlande bäcken, den vajande blomman, den sjungande trasten och det darrande trädet: Låt oss ta hand om varandra!

Mer glöd i kollektpålysningarna!

Kollekthåv

Debattartikel av Lars-Gunnar Frisk publicerad på Kyrkans Tidnings debattsida 13 juni.

På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.

Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.

Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten idag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.

Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.

Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – dvs att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.

Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?

Missionsdagen 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.

Läs cirkuläret, ta till dig innehållet, och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.

Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!

Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd

Leve det nödvändiga osynliga i livet!

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå