Varför drar ingen i bromsen?

Cykelstyre med läderhandtag, ringklocka och handbroms

Bertil Persson som är tidigare ledamot i kyrkomötet för POSK skriver på Kyrkans Tidnings debattsida om kyrkostyrelsens förslag till höstens minimerade kyrkomöte. Debattartikeln publicerades den 16 juli.

Kyrkans Tidning har i de senaste numren skrivit en hel del om hur kyrkostyrelsen planerar för att ”klara krisen” och lite om hur höstens kyrkomöte ska gå till.

Förslag om ett nationellt löne­centrum, gemensam it-plattform, ekonomicenter med mera är förhoppningsvis väl utredda och kanske på sikt nödvändiga. Men nog är det illavarslande att dessa lösningar måste vara obligatoriska för alla enheter i Svenska kyrkan – annars håller inte de ekonomiska kalkylerna.

En annan sak är enligt min mening värre. Jag ser det som problematiskt att ett nedbantat, reservliknande kyrkomöte, nu föreslås inte bara gasa på vad gäller ramarna för nationell nivå utan också ta ställning i ett stort antal principiella frågor, som sammantaget nära nog innebär en reformation av Svenska kyrkan.

En del förslag avser att initiera olika utredningar. Enligt min erfarenhet har man med detta också stakat ut vägen för dessa utredningar. Som före detta utredare i statlig tjänst ser jag med oro att antalet ”beställningsutredningar” ökar i hög takt. Otålighet, brist på tid och kunnande för ett traditionellt gediget utredningsarbete bidrar till detta. I stället blir framförhandlade direktiv mycket ordrika och styrande.

Är det en liknande utveckling som följer när kyrkostyrelsen, utan några hälsningar från kyrkomötet, nu ska formulera direktiv för en ny stiftsindelning, kyrkans framtida demokratiska struktur, samordnad kapitalförvaltning, nedmontering av utlandskyrkan, ändringar så att ­nationell nivå får mer av kyrkoavgiften och kanske något mer?

Under många ord om gemensamt ansvarstagande ändras förutsättningarna för församlingarnas arbete på ett sätt som på sikt gör det tveksamt om dessa fortfarande ”är den primära enheten inom kyrkan”. Om inte detta är en centralisering så vet jag inte vad det ordet betyder.

När detta skrivs så påminns jag om Lukasevangeliets text senaste söndagen i en utmärkt predikan i Täby kyrka. ”Döm inte”. Jag ”förklarar ingen skyldig” men likväl upplever jag att mycket håller på att bli fel.

Ekonomin i församlingar och pastorat har de senaste åren utsatts för många prövningar. För att i någon mån låta mer av utjämningsavgiften stanna i stift och församlingar så har jag i olika sammanhang pläderat för att sänka den allmänna utjämningsavgiften, den så kallade sju­öringen.

Då har jag även haft ett annat motiv, nämligen att öka pressen på den nationella nivån att hålla igen, avveckla en del uppgifter och på andra sätt spara pengar. Jag vill tro att kyrkostyrelsen delar min syn om behovet av detta. Men det är svårt att i årets skrivelse till kyrkomöte om Verksamhet & Ekonomi få ett klart grepp om detta.

Jag skräms av det alarmistiska anslaget i kyrkostyrelsens skrivelse. Huvudbekymret verkar vara, under många fina ord, att ekonomin på nationell nivå är i stor fara. (Jag förstår då inte varför man minskar beräknad avkastning i kapitalförvaltningen 2021 på grund av en lite svagare börs under första halvåret i år). Oron borde gälla kyrkans roll i samhället. Vad händer när man ställer in och minskar angelägenheten att vara kyrka.

Svenska kyrkan är en rik kyrka, möjligtvis en av världens rikaste kyrkor. Nationell nivå förvaltar ett kapital på cirka 8 700 miljoner kronor. I olika omgångar har man utrett vad detta kapital egentligen ska användas till. Men inte kunnat formulera något klart syfte. Det är ”bra att ha-pengar”, ett buffertkapital.

Om verksamheten på nationell nivå inte klarar de åtaganden som kyrkomötet lägger på den så finns möjligheten för kyrko­mötet att ”nalla ur påsen”. Det kan man givetvis inte hålla med hur länge som helst. Men i dagens läge verkar det orimligt att flagga för att den allmänna utjämningsavgiften behöver höjas, preliminärt 2024.

Församlingar och stift ska alltså skicka in en större andel av kyrkoavgiften för att finansiera administrativa reformer som man kanske inte vill ha. Och av det skälet ska det bli obligatoriskt att använda dessa tjänster.

Det är alltså ett antal stora, principiella frågor som föreläggs årets kyrkomöte. Är det rimligt att 44 ledamöter i ett ”minimikyrkomöte” ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden?

Det är svårsmält för en som under många år som förtroendevald sett värdet i samtal, debatt och utbyte av idéer. Det är symptomatiskt att modellen hämtats från riksdagen med tanke på den starka kopplingen mellan riksdagens partier och nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Under den här våren har många årsmöten av olika slag ställts in och ändå har man hanterat beslut om bokslut, ansvars­frihet, budget med mera. Har man i planeringen för årets kyrko­möte prövat att helt ställa in kyrkomötet? Eller att hitta en minimiform där ledamöterna får ett par raka förslag, till exempel om budgetram för 2021, att säga ja eller nej till, i digital form och utan utskottsberedning?

Och sedan inget mer. Med det föreslagna upplägget blir det mycket svårt att få fram några alternativ till kyrkostyrelsens förslag i utsända skrivelser. Och dynamiken med diskussioner i plenum, som är grunden för en demokratisk organisation, försvinner helt. I kriser är det inte bara ansvarsfullt att söka de krea­tiva lösningarna utan minst lika viktigt att veta när det är dags att säga stopp, vänta lite grand.

Bertil Persson
Tidigare ledamot av kyrkomötet för POSK
______________________________________________________________________________
Två repliker har publicerats på denna debattartikel i Kyrkans Tidning:

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>