Jag kan inte greppa allt

En liten grodd som trängt igenom grov jord
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 16 mars 2018

Då och då hälsar jungfru Maria på i mitt liv. Jo, åtminstone berättelsen om Maria som får besök av Herrens ängel. Det är en berättelse som dyker upp i så här års när vi firar Marie bebådelsedag. Och det möte som det då berättas om brukar komma mig nära när jag befinner mig i situationer där jag av någon anledning undrar om det jag står inför är rimligt eller greppbart: är detta verkligen möjligt?

När jag nu tänker på Marias möte med ängeln tänker jag inte i första hand på vad ängeln sa till henne att Gud skulle åstadkomma. Jag tänker inte enbart på hur Gud kan förmå göra det som verkar omöjligt. Däremot fastnar jag för hennes reaktion. Hon blev först rädd och hon undrade sedan hur det överhuvudtaget skulle kunna ske. Men dialogen mellan dem slutar med att ängeln säger att inget är omöjligt för Gud och hon är trygg med det.

I hela bibeln från början till slut går en röd tråd av berättelser om hur Gud förmår göra det som ingen människa kan. Genom både gamla och nya testamentet lyser den glödande röd, även i mörkret. Och tråden lyser av hopp: Det är inte kört, i Guds kraft är allting möjligt. Det omöjliga blir möjligt redan från begynnelsen i Guds skapelse. Guds mäktiga verk beskrivs då Gud griper in och befriar sitt folk, räddar oss alla till liv eller när Gud förvandlar både människors inre eller situationer så att det omöjliga blir möjligt. Bibeln fortsätter berätta om möten mellan Gud och människor, som exempelvis Maria eller Moses, där de först tvekar eller ryggar tillbaka men sedan öppnar upp sitt hjärta och sitt sinne för att acceptera Guds plan och vara den del av den.

Detta hopp som lyser tydligt för mig i bibelns berättelser är verkligt och berör mig. För Gud är allting möjligt! Men visst tvekar jag ibland och ryggar tillbaka till en början. Visst ifrågasätter jag om det verkligen är möjligt och vill veta hur det egentligen ska gå till. Men jag är bara människa och jag kan inte greppa allt. Jag förstår inte hur vårt klot kan vara en beboelig plats i universum. Jag förstår inte ens hur en blomma kan växa genom asfalt, jag kan inte ta in hur livets kraft kan bli ett foster som utvecklas till ett barn trots att jag har burit tre barn i min egen kropp. Jag kan verkligen inte förstå allt det underliga och underbara i livet men jag ser att det är möjligt. Jag får vara med om Guds mäktiga verk om och om igen, i mitt eget liv, i andras liv, i skapelsen runt omkring mig och i bibelns berättelser. Och jag blir vittne till att det både är verkligt och möjligt.

Mina konfirmander kanske skulle kommentera det jag skriver genom att använda uttrycket ”Men på riktigt?”. Ett uttryck som mer används som en loj kommentar snarare än som en fråga om det verkligen är sant. Och mitt svar är: Ja, på riktigt! Och det gör att jag fortsätter hoppas på Gud, på livets kraft, på mirakel i människors liv och på underverk i till synes omöjliga situationer. Gud förmår mer än jag kan föreställa mig. Och dessutom får vi vara en del av det.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>