fbpx

Ny POSK-grupp i Göteborg

I går kväll bildades formellt en ny POSK-grupp i Göteborg.

POSK på Öster som är en sammanläggning av föreningarna i Björkekärr, Härlanda och Örgryte försammlingar. Föreningen tar också ansvar för S:t Pauli (där det inte har funnits någon lokal POSK-grupp).

Anledningen till att lägga samman de lokala föreningarna är bland annat beslutet i stiftsstyrelsen att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. De fyra församlingarna kommer efter 1 januari 2018 att bilda ett nytt pastorat.

En av uppgifterna som föreningen har är ju att förbereda listor inför kyrkovalet. Och vid valet 17 september 2017 ska det väljas ett kyrkofullmäktige för det nya pastoratet. Kyrkofullmäktige ska sedan utse kyrkoråd och församlingsråd.

Där kommer de lokala nätverken att vara viktiga och den nya föreningen ser som sin uppgift att hålla det lokala engagemanget levande – så att vi hittar de kompetenta och intresserade personer som vill ingå de beslutande organen.

Ur POSKs vision och program:
Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna kring våra kyrkor. Kyrkan består av alla sina medlemmar, inte bara de som på olika sätt har ett samhällspolitiskt engagemang. Det är gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka som företräder POSK.

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den
behövs.

När det verkligen gäller!

I helgen var POSKs kyrkomötesgrupp i Oslo på studiebesök och egna överläggningar.

Under studiebesöket träffade vi bland annat Svenska kyrkan i Norge och de berättade om sin verksamhet och vad som hände efter terrordådet 22 juli 2011.

Terrordåden i Oslo 22 juli 2011>>

Vi pratade också med sognepresten Tor Even Fougner som från ett församlingsperspektiv berättade om händelsen. Det var väldigt tydligt att den fortfarande berörde i det innersta.

Det som hände efter dådet var att folk sökte sig till Oslo domkyrka. Det blev den naturliga samlingsplatsen. Givetvis har det också diskuterats efteråt – men det är ändå så att den naturliga samlingsplatsen för att sörja och dela tankar och böner är och var kyrkan och kyrkorummet.

I morgon ska biskop Martin Modéus medverka i SVT debatt och diskutera religionens roll i samhället.

Kyrkans Tidning: Biskop Martin Modéus debatterar i SVT >>

För mig är det tydligt att religionen har en stor roll i samhället och i människors innersta. Och detta trots att många säger sig säger sig inte tro eller att religionen ska vara en egen nisch i samhället. Det visar sig dock om och om igenom vid katastrofer, i en familj eller en nation, så är det kyrkan som står för tryggheten och hoppet.

Det påminner mig om en historia jag hörde för länge sedan. Den går ungefär så här.

En man höll ett långt föredrag för att övertyga alla om att det inte fanns någon mening med religionen och att Gud är död. När han var klar med sitt föredrag fanns det tid för frågor. Varpå en man reser sig och säger ”Kristus är uppstånden” och hela församlingen svarar ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”.

Så djupt rotad är religionen i oss.

Ur POSKs vision och program>>

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Medlemsiffrorna planar ut

Från Svenska kyrkans intranät>>

Betydligt färre valde att aktivt lämna Svenska kyrkan 2014 jämfört med 2013. Minskningen är väntad eftersom 2013 var ett kyrkovalsår, då utträdessiffrorna brukar öka. Totalt sett minskade antalet medlemmar i Svenska kyrkan med 1 procent från 6 360 000 till 6 300 000 medlemmar.

  • Antalet aktiva utträden förra året är ca 48 000 personer vilket motsvarar 0,76 procent av medlemmarna 2014.
  • Samtidigt valde drygt 8 000 personer 12 år eller äldre att
    aktivt inträda i Svenska kyrkan – ungefär lika många som 2013. De siffrorna är de högsta under 2000-talet och beror delvis på att allt fler ungdomar inte är medlemmar men blir det i samband med konfirmationen.
  • Under 2014 skedde cirka 53 000 dop i Svenska kyrkan. Andelen
    döpta av alla födda är 46,3 procent. Bland barn med minst en förälder som är medlem är andelen 67,9 procent. Dock är doptrenden negativ
    överlag.

För övrigt visar statistiken inga generella avvikelser jämfört med tidigare år.
Jämfört med 2010, som också var året efter ett kyrkovalsår, har något
färre medlemmar begärt utträde under 2014. Totalt lämnade 0,76 procent av medlemmarna Svenska kyrkan under 2014, jämfört med 0,86 procent 2010.

Varje medlem som lämnar kyrkan är självklart en förlust. Det innebär
dessutom att vi som kyrka får sämre förutsättningar för att finnas till
för dem som verkligen behöver oss.

Dopet är viktigt för kyrkan, därför ser vi naturligtvis allvarligt på
att allt färre döper sina barn.Vi måste arbeta för att bryta den
trenden och presentera och erbjuda dopet på ett nytt sätt. En ny tid
innebär nya utmaningar för kyrkan även i fråga om en urgammal rit.

Genom dopet blir vi del av något som är större än vi är själva. Vi
inlemmas i en gemenskap med alla de andra människor på jorden som är döpta, genom hela historien fram till idag.

Fulllständig statistik hittar du på internwww.svenskakyrkan.se/statistik >>

Kyrkans Tidning: Kyrkostatistiken: Färre utträden 2014>>

Dagen: Allt färre lämnar Svenska kyrkan>>

Vi kan, vi vill och är beredda att ta ansvar!

Nu måste jag bara få dela några bilder från veckan. Jag har glädjen att denna vecka och kommande få åka ut över Sverige och träffa flera POSKare på olika möten.

I tisdags var jag på Ekerö och träffade deras POSK-grupp. I Göteborg hade POSK i samfälligheten medlemsmöte. Och i dag träffade jag POSK i Linköping.

En massa härliga människor som kan, som vill och som är beredda att ta ansvar.

Jag är så glad och stolt över att jag får möta alla dessa härliga människor. Olika yrken, olika åldrar, olika ingångar – men med en gemensam önskan att vara med och ta ansvar i Svenska kyrkan.

Jag vill också dela några bilder från MEG15. Jag var där torsdag och fredag och hörde flera spännande och intressanta föredrag. (Den uppmärksamme tittaren såg mig nog skymta förbi 2 sekunder, om du tittade på nyheterna i torsdags). Jag lyssnade på föredrag bland annat om yttrandefrihet och religionsfrihet, om extrema åsikter i skola och media, om enfaldiga typer i media och en massa annat. Jag passade också på att sitta 15 minuter i Dawit Isaaks cell.

Flera av föredragen från MEG15>> går att se på SVT.forum>>. Till exempel det med ärkebiskop Antje Jackelén där hon var med i panelen och talade om "Religionens roll i konflikter">>

Släpp greppet om kyrkan

Erik Eckerdal skrev i sin artikel som vi publicerade på POSK-bloggen förra veckan att han var förvånad över det socialdemokratiska partiet som valde att placera en novis i kyrkliga sammanhang på en av Svenska kyrkans tyngsta förtroendemannaposter.

Läs här: Från fackpamp till andlig ledare>>

Det utbröt en intensiv debatt och diskussion om den artikeln och jag skrev en ny artikel på bloggen dagen efter.

Läs här: Vad får man säga egentligen?>>

Just nu är det nära 180 kommentarer till den första artikeln i den tråden som finns på facebook i Kyrkomötesgruppen.

I dagens Kyrkans Tidning (19/2) skriver Erik Eckerdal på debattsidan under rubriken "Släpp greppet om kyrkan>>"

Där skriver han bland annat:

För var och en som är intresserad av Svenska kyrkans framtid så är det mycket oroande att avståndet mellan beslutsfattare och oss andra blir allt större. Med avstånd menar jag det mentala avståndet, vilket bidrar till att människor väljer olika överlevnadsstrategier: Man inväntar sin pension, man bygger sin egen kyrkliga bubbla, man resignerar, man konverterar.

Liksom många menar jag att denna fråga är en fråga om överlevnad för vår kyrka. Vi kan ta den teologiska diskussionen och analysen nu, eller så kan vi vänta till dess att medlemstalen är nere på 40-30 procent. Inom tio år är siffran under 50 procent! Kommer de politiska partierna vara lika intresserade att behålla sitt inflytande även då?Den nuvarande organisationen har inte varit särskilt bra på att möta denna utveckling, som självklart också har andra orsaker. Och det är nu, när vi är mitt i en mandatperiod denna diskussion skall föras.

(…)

Nu, ett förslag till alla er som förespråkar det partipolitiska
systemet: Hjälp mig och alla andra som inte förstår, ge oss de
teologiska, ecklesiologiska och kristologiska argumenten för de
politiska partiernas närvaro och maktställning i kyrkan. Kanske med rubriken: ”Därför vill Jesus att de politiska partierna skall bestämma ikyrkan!”, eller något liknande.

Som del av POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, så tycker jag det är självklart att kyrkan ska vara fri från partipolitik. Jag skrev om det senast på bloggen i tisdags.

Läs här: Vad skulle hända om (S) lämnade kyrkovalet?>>

Självklart ska alla vi som är förtroendevalda och just nu sitter på olika stolar och tar ansvar i kyrkan göra detta med största respekt för varandra. Men vi måste också våga diskutera och ifrågasätta de grundläggande frågor som rör vår övertygelse. Ge oss ut på de offentliga och interna arenorna och våga diskutera.

Ur POSKs vision och program:
Att Svenska kyrkan har en särställning i samhället jämfört med övriga
samfund är självklart, inte bara för att kyrkobyggnaderna utgör ett
viktigt kulturarv utan framför allt på grund av att cirka 70 procent av
befolkningen är medlemmar. Därav följer ett särskilt ansvar för kyrkan
att vara relevant i samhället och i omvärlden. Den process som har
påbörjats behöver fortsätta, och separationen mellan kyrkan och staten
fullbordas. POSK anser därför att de allmänpolitiska
partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.

Vad skulle hända om (s) lämnade kyrkovalet?

Förra veckan skrev Erik Lindberg i Aktuellt i Politiken (AiP) en debattartikel där han ifrågasatte att socialdemokraterna ställer upp i kyrkovalet som parti.

Jag skrev om hans artikel på bloggen här>>

Sofija Pedersen Videke (S) och ledamot av kyrkomötet har i AiP bemött Erik Lindbergs artikel.

AiP: Analysera M-nedgången i kyrkovalet>>

Sofija Pedersen Videke>> försvarar att socialdemokraterna som parti ska vara i kvar i kyrkovalet.

Hon säger sig vara stolt över att tillhöra (S)-gruppen i kyrkomötet (som är den största gruppen med 73 mandat). Och hon skriver:

För det femte, jag är stolt över att vara en del av Svenska kyrkan. Jag har konverterat och valt ett samfund, som är en öppen folkkyrka, som aktivt arbetar som en del av det mångkulturella samhället. Varför då göra det otydligare för medlemmarna vilka värderingar det är som styr vår nomineringsgrupp?
(…)
Och slutligen, hur vore det om också vi analyserade Borgerligt alternativs kraftiga nedgång med hela tio mandat efter namnbyte och relationsförändring till Moderata samlingspartiet samtidigt som Socialdemokraterna ökade med två mandat?

Vill man att socialdemokratiska värderingar ska fortsätta höras i Svenska kyrkan, är såväl vår nomineringsgrupps namn som relation till partiet värda en ordentlig genomlysning. Jag ser fram emot kongressens diskussion och beslut!

Att den socialdemokratiska stämpeln skulle vara en garanti är något som också Wanja Lundby Wedin uttrycker i flera artiklar. Bland annat i AiP från 2013 03 11 när det var klart att hon skulle stå med på röstsedeln för Socialdemokraterna. 

AiP: Wanja Lundby-Wedin toppar kyrkolista>>

Det föreslagna toppnamnet Wanja Lundby-Wedin lyfter fram värderingsfrågorna i kyrkan; det viktigaste är att stå för alla människors lika rätt och värde.
– Det är mycket tack vare att Socialdemokraterna höll ihop som vi fick kyrkan att säga ja till homoäktenskap. Det ska inte få finnas utrymme för kvinnoprästmotstånd och homofobi i kyrkan.
(…)
Gudstjänster kan göras mer tillgängliga, kyrkan kan även vara en arena för diskussioner. Och kyrkan har en viktig roll att spela för att skapa trygghet och gemenskap. 
– Kyrkan ska inte ta över statens ansvar för en fungerande välfärd men det är ändå viktigt att kyrkan finns där för människor som har det svårt. Vi ser att det finns ordentliga brister i välfärdsnätet i dag, där tror jag kyrkan kan spela en roll.
Socialdemokraterna bör självklart ställa upp som politiskt parti i kyrkovalet; det underlättar för väljarna, enligt Wanja Lundby-Wedin. Om de kända politiska partierna lämnade kyrkopolitiken är hon rädd att det skulle leda till ett lägre valdeltagande.
– När du ska rösta som väljare vet du vad de politiska partierna står för värdemässigt, du får en varudeklaration redan i namnet. Det är mycket svårare att veta med andra namn som alltför ofta döljer väldigt konservativa strömningar.

Jag har verkligen inget problem med att Sofija eller Wanja ställer upp och vill ta ansvar i Svenska kyrkan. Båda gör ett utmärkt jobb som ledamöter i kyrkomötet. Sofija är präst och har varit med i flera mandatperioder och sitter nu ordförande i gudstjänstutskottet. Det utskott som kommer att få ansvar för kyrkohandboken, en av de stora tunga frågorna som kommer under mandatperioden. Wanja är ju helt ny i kyrkopolitiska sammanhang.

Mitt problem är alltså inte personerna. Jag vill göra det väldigt klart!

Mitt problem är när partiets värderingar verkar vara det som styr vilka frågor som ska drivas i kyrkan. Att partiets värderingar övertrumfar debatter och diskussioner inom kyrkan, en debatt som borde föras på teologisk och biblisk grund – inte på ett partis värderingar eller program. Det kan i vissa fall sammanfalla – men det ska inte vara partiprogrammet som väger över!

Detta är mitt problem med att Socialdemokraterna som parti ställer upp i kyrkovalet. Inte att Wanja eller Sofija (eller någon av alla de andra duktiga socialdemokraterna) är aktiva i kyrkopolitiken.

Så vad skulle hända om Socialdemokraterna som parti valde att lämna kyrkovalet? Om de socialdemokrater som är aktiva i kyrkopolitiken bildade en egen nomineringsgrupp och fick ta ansvar utan att ha partikansliet bakom sig?

Ja, det skulle säkert bli en stor skillnad för gruppen. Men jag tror det skulle vara bra. Framförallt tror jag det skulle vara bra för Svenska kyrkan, men jag tror också att det skulle vara bra för de socialdemokrater som ställer upp som förtroendevalda. För då skulle de kunna få driva egna kyrkliga frågor, istället för att behöva driva en partilinje. Många socialdemokrater som är med i kyrkomötet är aktiva församlingsbor, som tar ett stort ansvar i sin lokala församling.

Men jag känner också, tyvärr, socialdemokrater som sitter i ett kyrkoråd och tar ett stort ansvar där, eftersom man är lojal mot sitt uppdrag och sitt parti. Men som aldrig sätter sin fot i kyrkan. Aldrig går på en gudstjänst. Inte har en aning om vad som händer i den dagliga verksamheter eller delar gudstjänst, bröd, vin, böner och lovsång med församlingen.

Det är därför jag tror det är bra om Socialdemokraterna som parti inte är med i kyrkovalet. Det är därför jag tror det blir bättre om de kristna socialdemokraterna istället bildar en egen nomineringsgrupp (eller om de går med någon av de befintliga grupperna om de känner sig hemma där) och tar sitt ansvar inom kyrkan och med kyrkans värderingar i botten i första hand.

Ur POSKs vision och program>>
Att Svenska kyrkan har en särställning i samhället jämfört med övriga samfund är självklart, inte bara för att kyrkobyggnaderna utgör ett viktigt kulturarv utan framför allt på grund av att cirka 70 procent av befolkningen är medlemmar. Därav följer ett särskilt ansvar för kyrkan att vara relevant i samhället och i omvärlden. Den process som har påbörjats behöver fortsätta, och separationen mellan kyrkan och staten fullbordas. POSK anser därför att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.
(…)
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt

Vad får man säga egentligen?

I går publicerade jag Erik Eckerdals artikel här på bloggen>>. Den bloggposten spred sig vidare och bland annat på kyrkomötets facebook-sida utbröt det en lång diskussion.

Några hade uppfattat artikeln som en påhopp på kyrkostyrelsens förste vice ordföranden. Den som läser artikeln ordentligt och de kommentarer som Erik Eckerdal skrivit förstår att det inte handlar om någon enskild person. Det handlar om själva sakfrågan.

Frågan om hur kan det komma sig att en helt kyrkligt oerfaren person plötsligt hamnar på en av de högsta positionerna i Svenska kyrkan. En person som inte suttit i kyrkomötet eller har någon annan styrelse i kyrkan på riks eller stiftsnivå. Är det inte konstigt? Förväntar vi oss inte att de som sitter på beslutande poster ska ha en förankring i kyrkans organisation och liv?

Bloggposten har blivit ifrågasatt. "Är detta verkligen POSKs uppfattning?" "Ska POSK ägna sig åt personliga påhopp?"

Nej, POSK ägnar sig inte åt personliga påhopp. Den här artikeln som Erik Eckerdal skrivit gav bara ett exempel för att visa på det som POSK tycker är orimligt. Nämligen att det ska gå att få en toppost inom Svenska kyrkan utan kyrklig erfarenhet, bara för att man är med i ett parti.

Och ja, det är POSKs uppfattning – nämligen att politiska partier och partipolitiken inte har med Svenska kyrkan att göra. Det går att läsa vårt program

Rekryteringsbasen för POSK är gudstjänst- och församlingsgemenskaperna
kring våra kyrkor. Kyrkan består av alla sina medlemmar, inte bara de
som på olika sätt har ett samhällspolitiskt engagemang. Det är
gemenskapen och det lokala förtroendet i församlingen som avgör vilka
som företräder POSK.
(…)
Att Svenska kyrkan har en särställning i samhället jämfört med övriga
samfund är självklart, inte bara för att kyrkobyggnaderna utgör ett
viktigt kulturarv utan framför allt på grund av att cirka 70 procent av
befolkningen är medlemmar. Därav följer ett särskilt ansvar för kyrkan
att vara relevant i samhället och i omvärlden. Den process som har
påbörjats behöver fortsätta, och separationen mellan kyrkan och staten
fullbordas. POSK anser därför att de allmänpolitiska
partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.

POSK kommer att fortsätta driva frågan om en Fri kyrka på på riktigt! Inga partipolitiska partier ska blanda sig i Svenska kyrkan angelägenheter. Det skriver vi i vårt program.

Inga politiska partier, men däremot är alla engagerade medlemmar välkomna att engagera sig för Svenska kyrkan och dess organisation. Oavsett om man är medlem i ett parti eller inte.

(S) A-lag och B-lag av medlemmar

Erik Lindberg, sekreterare i STS Stcokholmsdistrikt skriver i Aktuellt i Politiken 6 februari. Han skriver att Kyrkopolitiken splittrar det socialdemokratiska partiet.

Lindbergs skriver att socialdemokraterna har varit aktiva i kyrkovalet i 83 år och att man började för att motverka mörka krafter. Men det har inte samma relevans längre. Socialdemokraterna har ingen egen majoritet i kyrkomötet och man är avhängigt av andra stödgrupper för att få igenom sina frågor.

Lindberg skriver:

Lika grandiost som självförtroendet är när det gäller att beskriva sina insatser i kyrkomötet, lika svag är självtilliten när man ställs inför möjligheten att bli en nomineringsgrupp som själv fastställer sitt program och sina vallistor. I dag gör många S-förtroendevalda goda insatser i Svenska kyrkan. Varför skulle de 7 000 S-förtroendevalda förlora kreativitet och engagemang om de bemyndigades att själva fatta beslut?
Gruppen är tillräckligt stor för att bilda en slagkraftig organisation. Partiet kan hjälpa dem att komma igång.

Nu rör det på sig. Stockholms arbetarkommuns styrelse fick nyligen nästan igenom sin motion till partikongressen att göra S-gruppen självständig. I Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är frågan aktuell, men förbundet är splittrat.

Frågan kommer igen. En sådan reform skulle göra att partiets grundorganisationer helt skulle kunna ägna sig åt de frågor vi bör syssla med: kamp för rättvis fördelning, miljö , jämställdhet och människors lika värde. De kamrater som vill ägna sig åt Svenska kyrkan eller andra trossamfund och organisationer är värda vårt stöd, men som parti kan vi inte ha a-medlemmar  som tillhör Svenska kyrkan och b-medlemmar som förväntas jobba för val där de inte har rösträtt.

Det ska bli spännande att följa diskussionen som socialdemokraterna för mer och mer aktivt inom sina egna led. Vi får verkligen hoppas att den partipolitiken verkligen är en parentes i Svenska kyrkan.

Ur POSK vision och program:

Att Svenska kyrkan har en särställning i samhället jämfört med övriga
samfund är självklart, inte bara för att kyrkobyggnaderna utgör ett
viktigt kulturarv utan framför allt på grund av att cirka 70 procent av
befolkningen är medlemmar. Därav följer ett särskilt ansvar för kyrkan
att vara relevant i samhället och i omvärlden. Den process som har
påbörjats behöver fortsätta, och separationen mellan kyrkan och staten
fullbordas. POSK anser därför att de allmänpolitiska
partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra.

Från fackpamp till andlig ledare

Erik Eckerdal har delat med sig av sin artikel som är publicerad i Axess nr 1/2015. Erik Eckerdal är präst och just nu doktorand i Ekumenik.
Erik Eckerdal är POSKare.

Från fackpamp till andlig ledare

Av Erik Eckerdal

Wanja Lundby-Wedin bär inte kyrkans utan sitt partis förtroende.

Wanja Lundby-Wedin verkar vara en sympatisk person, med en imponerande karriär som lett hela vägen till positionen som Sveriges mäktigaste fackliga företrädare. Min fråga gäller därför inte främst Lundby-Wedin som person, utan det fenomen hennes nya kyrkliga kometkarriär utgör och vad det säger angående Svenska kyrkans schizofrena och motsägelsefulla organisation.

På några månader och ett kyrkoval förändrades Lundby-Wedins position från fackpamp till andlig ledare och en av Svenska kyrkans främsta företrädare. Ja, den allra främsta kyrkopolitiska företrädaren som kyrkostyrelsens första vice ordförande, vid sidan av Ärkebiskopen som självskriven ordförande. Som sådan har hon att fatta beslut om komplexa frågor om antropologi, kyrkosyn, filosofiska och socialetiska frågeställningar i relation till kyrkans tro, liv och lära. Frågor som kräver kunskap och erfarenhet det annars brukar ta är av studier och andlig träning att tillgodogöra sig.

Till det yttre är det inte svårt att se hur hennes kyrkliga karriär iscensattes av Socialdemokratiska partiet. Det är bland yrkespolitiker en vanlig väg, att efter trogen tjänst ges nya uppdrag. Kyrkomötet är ett sådant vanligt uppdrag. Lundby-Wedin är inte ensam om sin kyrkliga karriär. Andra är Lars Stjernkvist och Birgit Friggebo. Vid kyrkovalet 2013 lanserades Lundby-Wedin som första namn för Sossarna och medlemmarna uppmanades, elegant uttryckt av sossarnas valstrateg Olle Burell i sin beskrivning av valstrategin, att ”lyfta arslet ur soffan och gå och rösta”.

Uppenbarligen gillades de vackra orden för Lundby-Wedin fick flest röster av alla sossar, vilket väl endast kan betyda att Lundby-Wedin är väldigt populär, alternativt att en sosse gör som hen blir tillsagd. Huruvida de också tänkte på Jesus och kyrkans väl är oklart. Väl invald i Kyrkomötet befallde den socialdemokratiska partiledningen, bestående av både dem som är och inte är kyrkotillhöriga och både ateister och muslimer, att partiets kyrkomötesgrupp skulle rösta in Lundby-Wedin som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen (att jämföra med vice statsminister) samt ge den tidigare vice ordförande Levi Bergström en slickepinne och uppdraget som förste vice ordförande i Kyrkomötet (att jämföra med vice talman). Lydigt utförde partigruppen befallningen.

Från sekulärt perspektiv är detta inte mycket att säga om. Det är så representativ demokrati fungerar, eller inte. Men i kyrkligt perspektiv blir det problematiskt om man betänker vad ordet förtroendevald egentligen betyder. För var och en, som inte är partiideologiskt förblindad, är det uppenbart att Lundby-Wedin – för att ta henne som exempel – inte är vald med förtroende av kyrkan, utan av det socialdemokratiska partiet. Det är partiet som lanserar, som uppmanar att rösta och som verkställer att Lundby-Wedin blir invald. Det är i egentlig mening inte kyrkans förtroende hon uppbär. Att vara förtroendevald i kyrkan är något annat: Den person som kyrkans folk har känt igen som föredöme som människa och kristen och vars liv bär frukt i goda gärningar, har kyrkan i förtroende utvalt.

Traditionellt finns det två typer av förtroendevalda i kyrkan; formellt och informellt valda. De formellt valda är de män och kvinnor som utväljs, utbildas och formeras för att vigas till diakon, präst eller biskop för att leda kyrkans liv. De informellt valda är alla de män och kvinnor i vilka kyrkan har igenkänt särskilt andliga gåvor. Till exempel: Heliga Birgitta, Nicolaus Hermanni, Lina Sandell, Eva Spångberg, Britt G Hallqvist, Anne-Marie Thunberg, Per-Olof Sjögren, biskop Martin Lönnebo. Nu är inte min poäng att man måste vara en andlig gigant för att vara förtroendevald i kyrkan, men kyrkligt val, om det skall kunna kallas kyrkligt, handlar om urskillning och igenkänning av personliga egenskaper, inte om aktivism och maktpolitik som präglar de politiska partiernas agerande.

Att Wanja Lundby-Wedin befinner sig tämligen långt från ett sådant kyrkligt grundat förtroende blev tydligt vid senaste Kyrkomötet då hon glatt facebookar: ”Morgonens möte med Kyrkomötets S-grupp avslutades med ’Internationalen’ och Kyrkomötet avslutades med psalmsång. En fin mässa i Domkyrkan som leddes av biskop Åke Bonnier från Skara stift.” Så strax innan Lundby-Wedin tillsammans med övriga Kyrkomötet gemensamt bekänner sin tro i trosbekännelsen på Jesus Kristus som den som frälser från död till liv och konkret tar emot Kristi kropp och blod i kyrkans heliga nattvard gav alltså de socialdemokratiska ledamöterna hals för en annan trosbekännelse, som i ”Internationalens” andra vers säger:

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa,och samfälld skall vår räddning bli.

Ja, tydligare än så kan väl inte den kristna tron förnekas. Naturligtvis är Lundby-Wedin fri att bekänna vilken otro hon vill, men är det verkligen trovärdigt att hon gör det som Svenska kyrkans främsta valda ledamot? Eller hur skall hennes och de andra sossarnas dubbla trosbekännelse förstås? Vilken är det hon egentligen omfattar och vilken hycklar hon?

Främst visar hela pinsamheten att Svenska kyrkans partibaserade och elitistiskt odemokratiska organisation spelat ut sin roll och att Olle Burell, Wanja Lundby-Wedin och de politiska partierna, med deras egna ord, borde ”lyfta på arslet” och lämna kyrkan i frihet. Sedan är de naturligtvis välkomna att som alla andra döpta bli förtroendevalda på riktigt i kyrkan!

Erik Eckerdal

Foto: Knivsta pastorat

Weibull och kyrkovalet

Lennart Weibull, professor på Göteborgs universitet och en av grundarna av SOM-institutet är intervjuad i tidningen Dagen 22 januari 2015.

SOM-institutet har gjort en undersökning på kyrkovalet 2013.

Läs hela artikeln i Dagen: Därför röstar troende oftare i kyrkovalet>>

Två grupper är överrepresenterade bland dem som faktiskt röstade.

För det första är det vanligare att de som har en gudstro och som ofta går i
kyrkan röstar än de som inte är aktivt religiösa. Bland dem som besökte
gudstjänster minst en gång i månaden röstade nämligen 61 procent av de
tillfrågade. Det kan jämföras med de medlemmar som aldrig besöker
gudstjänster, där motsvarande siffra var 12 procent.

För det andra röstar de som är politiskt intresserade i högre utsträckning än andra, och där kan Sverigedemokraterna vara en viktig faktor.

Hela artikeln från SOM om kyrkovalet publicerade POSK på bloggen ”Religiositet och kyrkoval>>”