fbpx

Den religiösa kränktheten

Skrivet av

Annika Borg, präst och frilansskribent, skriver i dagens Sydsvenskan. (Annika Borg är också POSKare och förste ersättare i kyrkomötet för Stockholms stift.)

Sydsvenskan: "Oroväckande nog vädrar den religiösa kränktheten morgonluft">>

Annika Borg skriver:

Som världen och historien ser ut behöver varje troende person och varje samfund ställa sig frågan: Vad i min tro kan alstra hat?

Att inte idka självrannsakan och reflektera över det är djupt oansvarigt. Att göra sig oantastlig är i praktiken att ställa sig på barrikaden för en smygande inskränkning som inte står hädelselagstiftning långt efter.

Religionsfriheten är knuten till oss som individer, andra människor kan inte avkrävas min vördnad och respekt inför gudomen, trossystemet, Guds son, profeten eller vad det nu månde vara. Andra behöver inte förhålla sig alls till det jag tror på, alla får förhålla sig precis hur de vill.
(…)
Och är det några områden som behöver kritiska frågor så är det de religiösas. Tro mig.
Annika Borg

———————————

Hur mycket kritik kan min tro klara? Vem får lov att häda och vem får inte? Vad är en kränkning? Och ett påhopp på min trosuppfattning – när är jag personligen ansvarig för den? Och vilka åtgärder får jag i så fall ta?

 

Foto: Från Annika Borgs webbsida Jan Lipka

En trång värld…

Skrivet av

Talas det om religion och om kristen tro i debatten i samhället i dag? Ja, det skulle jag vilja säga att det gör.

När jag var på MEG15 förra veckan så lyser det igenom hela tiden. Bara detta att Ärkebiskop Antje är inbjuden och är en av de medverkande. Att hon också är utsedd till en av de 150 superkommunikatörerna (på plats 8), att Svenska kyrkan är nominerad till Sveriges kommunikatörers stora kommunikatörspris. (du kan vara med och rösta på där om du vill!)

Religionen lyfts ur flera perspektiv. Både från Svenska kyrkans håll och från andra håll. Det är tydligt att det provocerar och berör. Ingen lämnas oberörd. Oavsett vilken ingång man har.

Så ja, det talas om religion i debatten.

Talas det tillräckligt? Nej, det tror jag inte. Är det alltid sakligt? Nej, det tror jag inte heller!

Men jag tror att vi måste våga gå flera olika vägar. Vi måste föra samtalet och debatten, kritiken och berömmet, på alla nivåer. I det lilla sammanhanget (fikabord och lokala tidningar) och i det stora sammanhanget (i paneler och föredrag samt debattsidor och bloggar).

Sen tycker jag ibland att det känns fruktlöst. Uttalar Svenska kyrkan sig inte blir det kritik mot det. Uttalar Svenska kyrkan sig så blir det kritik mot det (då är det fel, inte tillräckligt tydligt eller helt fel). Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Vilket det heller inte ska vara, för då är vi inget salt i världen.

Vi ska vara rädda om vår yttrandefrihet. Vi ska vara rädda om vår religionsfrihet. Och vi ska inte vara rädda vittnen, utan vi ska öppet och frimodigt våga stå upp som kristna.

Jag läser på en av Svenska kyrkans bloggar "Opinion". En av de utsända för Svenska kyrkans internationella arbete skriver :

Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Detfinns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.

Svenska kyrkan Opinion: Det känns så trångt>>

Svenska kyrkan finns med genom sitt internationella arbete på flera håll i världen. Det går inte alltid att skrika högt, men det går att stötta och stödja det arbetet som pågår, på olika sätt.

Låt oss fortsätta driva diskussioner och debatter på olika nivåer. Låt oss göra det utifrån vår kristna kallelse. Låt oss värna yttrandefriheten och religionsfriheten. Och låt oss göra det sakligt och klokt. Utan att pajkastning och ful retorik.

För jag vill inte att vi ska bidra till en trång värld. Jag vill att vi ska bidra till en värld där människor kan leva öppet, dela tro och gemenskap och utan rädsla.

Ur POSKs vision och program:
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att
Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

•    erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
•    förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
•    se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
•    respektera individen och glädjas åt mångfalden
•    vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
•    vara en brobyggare mellan kyrkor
•    sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 

Kvinnokraft – inte bara 8 mars

Skrivet av

Det är det internationella kvinnodagen i dag 8 mars.

I bibeln finns det många starka kvinnor – även om inte alla är nämnda vid namn.

GP listade i dag 8 kvinnor som betytt mycket under 2014. Jag blev särskilt glad åt att det var två kvinnor som jag känner. Dels Alice Bah Kuhnke (som satt i kyrkomötet för POSK för 2006-2010) dels ärkebiskop Antje Jackelén.

GP: 8 kvinnor som gjort skillnad>>

Det är viktigt att ha bra förebilder. Kloka människor som man kan känna igen sig i, som man kan beundra, som kan kan vilja efterlikna.

För mig är det härligt att det är två kristna kvinnor (det kan ju vara fler, fast det vet inte jag om) som GP listar.

Men det är inte för att de är kvinnor som jag tycker de ska vara med på listan. Utan för att de är så kompetenta, tar för sig och vågar sticka ut och ta ett större ansvar!

Svenska kyrkans internationella arbete har gjort en film för fastekampanjen – om den kvinnokraft som räddar hela byar från hunger och svält. Se själv!

Vi kan, vi vill och är beredda att ta ansvar!

Skrivet av

Nu måste jag bara få dela några bilder från veckan. Jag har glädjen att denna vecka och kommande få åka ut över Sverige och träffa flera POSKare på olika möten.

I tisdags var jag på Ekerö och träffade deras POSK-grupp. I Göteborg hade POSK i samfälligheten medlemsmöte. Och i dag träffade jag POSK i Linköping.

En massa härliga människor som kan, som vill och som är beredda att ta ansvar.

Jag är så glad och stolt över att jag får möta alla dessa härliga människor. Olika yrken, olika åldrar, olika ingångar – men med en gemensam önskan att vara med och ta ansvar i Svenska kyrkan.

Jag vill också dela några bilder från MEG15. Jag var där torsdag och fredag och hörde flera spännande och intressanta föredrag. (Den uppmärksamme tittaren såg mig nog skymta förbi 2 sekunder, om du tittade på nyheterna i torsdags). Jag lyssnade på föredrag bland annat om yttrandefrihet och religionsfrihet, om extrema åsikter i skola och media, om enfaldiga typer i media och en massa annat. Jag passade också på att sitta 15 minuter i Dawit Isaaks cell.

Flera av föredragen från MEG15>> går att se på SVT.forum>>. Till exempel det med ärkebiskop Antje Jackelén där hon var med i panelen och talade om "Religionens roll i konflikter">>

#drjonas

Skrivet av

I dag disputerar POSKaren och prästen Jonas Lindberg i Uppsala på sin avhandling om religion och politik.

Jag skrev om hans avhandling på bloggen här>>

Just nu sitter Jonas och försvarar sin avhandling och det twittras om den under hashtaggen #drjonas

Läs på twitter här>>

Tidning Dagen skriver om Jonas Lindbergs avhandling.

Dagen: Religionens roll ökar i politiken>>

Vad har vi för användning av den här forskningen?

 - Jag tänker att resultatet kan bidra till en ökad förståelse för en del av de förändringar som vi ser i politiken och i samhället. Varför växer SD kraftigt? Och varför är de det parti i riksdagen som talar mest om religion i sitt program?

– För kyrkornas del finns det en anledning att reflektera över detta. För man kan ju vara glad över att bli uppmärksammad. Men, med tanke på politiseringen behöver man också ställa frågan om varför man är så intressant för SD. Då kanske man inte blir lika glad längre.

Läs Jonas Lindbergs egen sammanfattning av doktorsavhandlingen på hans blogg.

Jonas Lindberg: Religion tillbaka som identitetsmarkör>>

Ur POSKs vision och program:
POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och
kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

Utan rustning men inte försvarslös

Skrivet av

Från Svenska kyrkans webbsida Tankar inför helgen>>
Mikael Mogren skriver i kyrkoalmanackan. Mikael är stiftsadjunkt i Västerås stift och sitter i kyrkomötet för POSK.

David mötte Goliat och hade det skamlösa modet att tro på sin egen erfarenhet och förmåga. I tankar inför helgen skriver Mikael Mogren om vad vi kan lära av pojken utan stridsmundering.

David var en "ung pojke, ljushyllt och vacker". Han besegrade filistéernas värste krigare, den jättelike Goliat. Kung Saul hade erbjudit honom en rejäl utrustning, sköld och svärd, men pojken orkade knappt bära den.

Skulle han ha tagit på sig den lånta rustningen hade han sannolikt gått mot en snabb död. Nu struntade han i kungens hårda plåt. I stället plockade han fem släta stenar i bäcken och använde den kastslunga han lärt sig hantera som herde. Motståndaren bara skrattade åt pojken utan stridsmundering – och det blev slutet för Goliat.

David hade det skamlösa modet att tro på sin egen erfarenhet och förmåga, och att använda dem i ett helt annat sammanhang. Det han kunde som herdepojke omsatta han i en krigssituation.

Ofta kan man tro att man måste kunna bära mycket stora rustningar för att klara av nya uppgifter. Det händer att människor stupar under tunga rustningar. Inte sällan är de lånade.

Mikael Mogren
stiftsadjunkt i Västerås stift
Ur Dagdoken med kyrkoalmanacka 2014 – 2015. Publicerad med tillstånd.

En av många saker…

Skrivet av

I dag har jag varit större delen av dagen på MEG15 Mediadagar i Göteborg.

Jag har under dagen funderat på vad jag ska skriva om på bloggen. Det finns så många saker som jag skulle vilja ta upp.

Mitt fina möte med POSK i Ekerö i tisdags kväll.

Eller Bo Rothstein debattartikel på DN.se från 1 mars där han skriver under rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Sex stycken repliker från olika kristna företrädare finns. En slutreplik från Bo Rothsteinn finns också.

Men jag tänker inte skriva om detta – ni får själva läsa artiklarna på DN.se

Jag funderade på om jag skulle skriva något om alla reaktioner och repliker på Erik Eckerdals artikel från förra veckas Kyrkans Tidning. Kyrkans Tidning har samlat alla artiklarna under rubriken "Partiernas närvaro">>

Jag har läst artiklarna i Kyrkans Tidning – men jag blev bara beklämd. Det känns som vi som tycker det ska vara partipolitiskt obundet i Svenska kyrkan och de som tycker det är OK med partipolitik i kyrkan pratar totalt förbi varandra.

Jag kommer inte att kommentera detta i dag.

Eller ska jag skriva något om Alice Bah Kunkhe som i Kyrkans Tidning säger att det inte är säkert att Svenska kyrkan ska vara huvudman för begravningsväsendet. Jag tänker inte kommentera det heller – mer än att säga att det vore på tiden om det äntligen kom upp på agendan. Jag tycker inte det är självklart att Svenska kyrkan ska driva begravningsverksamheten. Det är bättre att vi satsar på de levande.

Och jag ska inte just nu skriva om några av alla de spännande föredrag som jag har hört i dag.

Men jag nämna något om de poliserna jag såg på MEG15 i dag.

Överallt gick det uniformerade poliser. Jag fattade inte varför först – sen insåg jag att det handlar om yttrandefriheten. Om att skydda medierna och efter det som hänt bland annat i Köpenhamn faktiskt gjorde MEG15 till ett högriskevenemang.

Yttrandefrihet och religionsfriheten hör ihop och demokratin är viktig! Vi måste till alla pris skydda det. Därav alla poliser.

Detta gjorde det än mer tydligt för mig. Det finns inte bara i min TV eller i min tidning. Det finns även i min stad och i min verklighet.

Kyrie Eleison!

Ur POSK Vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 

Jag älskar…

Skrivet av

… Svenska kyrkan! Jag älskar Svenska kyrkan! Det vill säga att jag faktiskt är stolt över min kyrka, min församling och den organisation där jag har valt att lägga en stor del av min vakna tid.

Hur kom jag att tänka på det här? Jo för jag läste artikeln "Vem älskar Svenska kyrkan" av Göran Lundstedt i senaste numret av Svensk kyrkotidning (2/2015)

SKT: Vem älskar Svenska kyrkan>>

Han skriver att han möter anställda (präster, biskopar, diakoner, församlingspedagoger, prästkandidater och andra anställda) som talar illa om den egna organisationen. Som spyr galla och svartmålar.

Varför är det så?

Självklart – det säger Göran Lundstedt också – så ska man få kritisera och ifrågasätta.  Han skriver:

Men det finns en gräns som ibland passeras där kritiken övergår till att i nästan varje sammanhang indignerat skaka på huvudet åt allt som förekommer inom den egna kyrkan. Vi har ju de i vår kyrka på den mera konservativa flanken som anser att allt ont kommer från kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala och att vi snarare bör vända oss mot Rom för all inspiration. De positionerar sig något till höger om påven.
Liturgiskt och bekännelsemässigt tycker de att det romersk-katolska utgör en stor lockelse. Jag kan bara ge dem rådet att lyssna till påvens senaste jultal till kurian. Efter att ha lyssnat till detta självrannsakande tal förstår var och en att paradiset inte heller finns att söka i Rom. Nu är jag inte så bekymrad över denna grupp, för de är trots allt ändå relativt få även om de ibland är lite högljudda, utan jag är mera oroad över de som egentligen står bakom folkkyrkans budskap men ändå låter negativismen och svartmålningen ta överhand när det gäller det dagliga samtalet om den egna kyrkan.
(…)
Jag tror det är viktigt att kyrkans företrädare i mötet med människor, inte i bara församlingskyrkan eller i församlingshemmet, utan också på fritiden, på föräldramötet i skolan eller var det nu kan vara också vågar vara stolta över Svenska kyrkan. Det gäller att våga tala väl om den egna organisationen. Kritisera när det är befogat naturligtvis men
också våga stå upp för Svenska kyrkan som kyrka.

Ja, vi ska våga vara stolta över Svenska kyrkan. Jag läser också ganska mycket olika synpunkter på nätet. Trådar som på bloggar och facebook-sidor klagar över Svenska kyrkan. Att prästerna inte är kristna. Att man gör fel saker. Att man inte följer bibeln. Att man inte uttalat sig tillräckligt mycket i den eller den frågan. Och har man uttalat sig så är det fel eller inte tillräckligt tydligt.

Vänner – titta på din församling och din kyrka. Vad är du stolt över? Vad gör just din församling som är bra? Säg det till dem! Säg det till dina grannar och dina vänner. När du sitter vid fikabordet på jobbet och någon rackar ner på kyrkan/präst/verksamhet – försök att ge en annan bild.

Och du som är anställd – var stolt! Var glad över din tjänst i Guds rike. Se det positiva och hjälp till att förändra det som kan bli bättre. Hjälpa – inte stjälpa!

Ur POSKs vision och program:
Kunskapen om kristen tro och Svenska kyrkans liv och uppdrag försvagas snabbt i vårt land vilket betyder att många människor saknar ett språk för en andlig längtan och för religiösa erfarenheter. POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.

Svenska kyrkan behöver stärka rekryteringen för tjänst inom kyrkan. POSK menar att de gudstjänstfirande gemenskaperna är en naturlig bas för rekrytering. Att finna blivande kyrkoarbetare är en viktig uppgift i
alla församlingar och stift. Gruppen unga konfirmandledare är ett av
kyrkans största ungdomsarbeten och därför en viktig rekryteringsbas.
POSK vill verka för möjligheten att vara volontär i Svenska kyrkan som
ett sätt för unga människor att pröva hur det är att arbeta där.

Vem utrotar hungern? Den känslan…!

Skrivet av

Helena Taubner, POSKare från Hjo, Skara stift, la i dag upp ovan bild på sin facebooksida med frågan "Om jag vill utrota hungern, vem av dessa två gentlemän ska då få mina slantar?"

Ja, det ställer verkligen saken på sin spets.

Om jag vill vara med och utrota hungern i världen, hur gör jag det på bästa sätt? Är det att hjälpa en hungrig människa i nöd, just här och just nu – eller att stötta en organisation som hjälper människor på sikt?

Helena skriv på sin blogg i september 2014 om detta:
"Ja, de är säkert organiserade. Vem vet vart pengarna går?">>

Är det ena mer rätt eller fel? Nej, jag tror inte det.

Jag tror inte en enda människa, som inte bor i Sverige, egentligen vill åka till Sverige för att tigga. Sitta och frysa i regn, blåst och snö. Få utstå spott och spe. Men om det inte finns någon annan utväg? Om mina barn inte har mat att äta? Om det inte finns något jobb?

Föreställ dig när du har varit bortrest och kommer hem – tänk den känslan då! Att få komma in i din egen lägenhet/ditt hus. Lägga sig i din egen säng. Prata ditt eget språk. Att vara borta ett tag kan vara trevligt – men att behöva fly och inte veta om jag någonsin kan komma tillbaka är fruktansvärt. Eller att inte se någon som helst framtid för mig och mina barn där jag bor så att jag lämnar allt för att åtminstone försöka klara livhanken. Den känslan…!

Svenska kyrkan har på många orter arbete mer eller mindre konkret med EU-migranter. Kyrkomötet tog ett uttalande i höstas till stöd för att fortsätta det arbetet. Läs här>>

Crossroads är ett ställe som genom Stadsmissionernas försorg hjälper migranterna som kommer till Sverige.

Vem av herrarna ska få min slant? En slant till tiggaren så att han klarar livhanken – en slant till Svenska kyrkans internationella arbete så att de kan fortsätta arbeta med lokala organisationer och hjälp till självhjälp!

Fastekampanjen>>

Ur POSKs vision och program>>:

Svenska kyrkans internationella arbete finansieras med insamlade medel, gåvor, anslag samt bidrag från till exempel Sida. POSK anser att de administrativa kostnaderna helt ska överföras till Svenska kyrkans nationella nivå, så att inga insamlade medel behöver användas till administrativa kostnader i Sverige. Arbetet med opinionsbildning är viktigt och bör fortsätta, liksom stödet att rekrytera och utbilda internationella ombud i församlingarna och stödet till vänförsamlingsprojekt. POSK anser att pastoraten bör anslå medel till internationell diakoni och mission. Det är angeläget att lära av och stödja internationella kontakter.

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk
diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.

Närhet (till församlingen) och samverkan (mellan församlingar!)

Skrivet av

Läste Kyrkans Tidning i morse innan jag satte mig på tåget mot Uppsala. På debattsidan har biskop em Carl Axel Aurelius tillsammans med Börje Engström, Berth Löndahl och Jan Bergendorf skrivit en debattartikel om hur verkligheten ser ut i Malmö efter strukturförändringen. De är inte nöjda!

Tyvärr hittar jag inte den artikeln på Kyrkans Tidnings webbsida ännu… (Skärpning Kyrkans Tidning! Om ni vill att man ska debattera och diskutera på egna arenor – så får ni faktiskt lägga ut artiklarna på morgonen när tidningen ligger i brevlådorna!)

_______________

Uppdaterat 20150227
En kyrka av förlorare>>

__________________________

Ok – nog om Kyrkans Tidning.

Jag läser debattartikeln om hur det fungerar i Malmö och ställer mig frågande till om artikelförfattarna verkligen läst utredningen Närhet och samverkan som var underlaget till kyrkomötets strukturbeslut. Om man verkligen förstått vad utredarna ville.

För det är en sak vad utredarna ville och en helt annan sak vad som har hänt i Malmö! Utredarna i Närhet och samverkan värnade den enskilda församlingen, värnade att gemenskapen runt en kyrka och gudstjänstgemenskapen skulle vara kvar – men att man i det större pastoratet (där församlingarna ingick) skulle kunna dela administrativa uppgifter eller delar av den grundläggande uppgiften, om inte alla församlingar klarade av det.

Nu valde Malmö att göra ett mischmasch av utredning och sammanläggningar. Tvärtemot vad utredningen hade för intention.

Artikelförfattarna skriver:

Den lokala gudstjänstfirande församlingen är således den nödvändiga utgångspunkten. Där äger det för kyrkan konstitutiva rum, mötet med levande Gud. När den gudstjänstfirande församlingen är utgångspunkten blir strukturen en följd av denna.
(…)
Somligt kan man dock med fördel samverka i med andra församlingar och ta ett gemensamt ansvar, till exempel för stadsmission, sjukhuskyrka och begravningsväsende. Lämpligen sker detta genom en omfattande delegation från myndiga församlingar till samordnande organ, som får en för församlingslivet stödjande funktion, en samverkan i dess verkliga betydelse.

Just så! Det är i praktiken precis just som utredarna i Närhet och samverkan föreslog och som kyrkomötet beslutade. Grejen är den att för att kunna få detta att fungera för hela Svenska kyrkan så är det minimikraven som är införda i kyrkoordningen. Detta ska kunna fungera även i de församlingar på landsbygden där det inte finns lika många anställda, lika många församlingsmedlemmar eller förtroendevalda – men där man faktiskt vill ha ett fungerande och aktivt gudstjänstliv "runt" sin kyrka och in sin församling!

Jag beklagar att Malmö tog beslutet att lägga samman församlingar samtidigt som strukturbeslutet genomfördes. Dock är det ju så att pastoratet äger frågan om hur många församlingar man ska ha. Det går alltså att göra om (och göra rätt?).

Nej, låt församlingarna blomma! Låt medlemmarna vara med och ta ansvar för att det firas gudstjänst i den lokala kyrkan varje söndag. Delegera ut mer ansvar där det finns kompetens och vilja att ta mer ansvar.

Men döm inte strukturutredning intentioner på hur det blivit i Malmö! Titta på helheten. Se hur det fungerar i alla andra stora pastorat och fd samfälligheter. Delegationerna ser olika ut. Församlingsråden har fått olika ansvar. Är valda på olika långa mandatperioder. Låt oss se helheten!

Ur POSKs vision och program:
POSK slår vakt om kyrkans närvaro i hela landet genom de territoriella församlingarna, som är ett uttryck för ansvaret för alla som tillhör kyrkan oavsett var de är bosatta. De territoriella församlingarna är basen för kyrkans verksamhet, vilket innebär ett ansvar för alla som vistas inom församlingens område. Samtidigt är den enskilde fri att delta i gudstjänst- och församlingsliv i vilken församling den vill. Det är också fritt att välja en annan kyrka än hemkyrkan för dop, konfirmation, vigsel och begravning.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela
församlingens gåva och ansvar.

Foto: IKON

Arkiv
Kategorier