fbpx

Att våga ta plats!

Skrivet av

Tidskriften Evangelium är en av de arenor som lyfter teologisk frågor i det offentliga rummet.

Tidskriften Evangelium>>

Andra arenor är bland annat

Dagens seglora>>

Areopagen>>

Kyrkans Tidning>>

Tidningen Dagen>>

Jag läser Sofia Lilly Jönssons inlägg på Evangelium som på bloggen under rubriken Kyrkans grundläggande uppgifter>> skriver:

Kritiken hör yttrandefriheten till och fanns inte, eller rättare sagt var förbjuden, i historisk tid. Min roll är inget konstig och utomlands har alla större redaktioner en religionsredaktör eller utsända i Vatikanen eller så, men inte i Sverige där tidningarna har vinexperter och krigsexperter och sportexperter men inte kyrkoexperter för det anses suspekt att kunna någonting om landets största organisation, nästan partiskt, och det anses bättre att neutrala journalister rapporterar om saker de inte kan ABC om (idag kan vi till exempel läsa att Visbys biskop ”kallar samman stiften” på måndag, har ni bokat båtbiljetter?).

(…)

Jag menar att deltagande i media hör till församlingarnas grundläggande uppgifter. Det faller under alla pelare utom gudstjänsten, och förstås alldeles särskilt under uppgiften att undervisa. Hur menar jag? Jag menar att vi har kommit till en situation i Sverige att den största organisationen i landet, med miljoner medlemmar och oerhörda rikedomar (kyrkan är rikare idag än den var för femtio år sedan), som förvaltar lära och byggnader och immateriell kultur som är äldre än landet Sverige, i stort sett lämnas ogranskad i offentligheten. Svenska kyrkan flyttar fram sina positioner som samhällsaktör oerhört snabbt nu.

(…)

Som jag ser det faller medverkan i medierna självklart under församlingens grundläggande uppgift om undervisning. När så många i dag saknar grundläggande kunskaper om kyrkan och bygger sina åsikter på desinformation så måste man hjälpas åt att förklara. Vare sig prästerna vill det eller inte så diskuteras ju ändå teologi och kyrka i medierna. Det enda de har att välja på är att vara med i debatten eller att stå bredvid och se någon annan beskriva den kyrka de har till uppgift att förvalta.

Jag håller med Jönsson att det finns en betydande brist i svenska medier om Svenska kyrkan. Om tradition, verksamhet och uppgift. Jag håller med Jönsson att det är problematiskt att många journalister verkar vara så oerhört okompetenta när det gäller Svenska kyrkan. Hur svårt kan det vara?

Nej, vi  måste ta större ansvar för den offentliga bilden av Svenska kyrkan. Och det ska vi göra tillsammans. Det ska inte bara göras av kyrkokansliets infoavdelning. Utan varje församling är ansvarig, varje medlem, varje anställd och varje förtroendvald!

Det riktas också ganska skarp kritik mot Kyrkans Tidning från olika håll. Nu är kritiken att Kyrkans Tidning inte vill vara granskande. Att man bara skriver positivt och inte vill se problemen.

Men om jag inte missminner mig så var det inte så många år sedan som kritiken var att Kyrkans Tidning bara skrev om problemen och aldrig lyfte det som var positivt i församlingarna.

Så pendeln far fram och tillbaka. När ska vi bli nöjda? Och vad är det vi vill ha – egentligen?

Ur POSKs vision och program:

POSK  – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Kyrkbussen 2014>>

Ska självmord vara den enda utvägen?

Skrivet av

Ska Svenska kyrkan lägga sig i politiken? Nej, säger en del. Ja, säger andra.

Personligen så tycker jag att det är självklart att Svenska kyrkan ska lägga sig i när människor far illa i stort eller smått.

Häromdagen var det ett reportage på nyheterna om självmord. Självmord som ökar framförallt i de yngre åldrarna. Reportaget handlade om att man önskade att det jobbades lika hårt på en nollvision inom självmord precis som man jobbar på en nollvision av dödade personer i trafiken.

Men jag ser att det finns ytterligare problem. Det är inte bara de yngre som tar sina liv. Väldigt många äldre orkar inte leva längre. Därför att det inte finns en ordentlig äldrevård. Därför att de har ont. Eller de är ensamma. Eller de känner sig åsidosatta. De orkar inte kämpa. Därför att politikerna väljer att ha generella likartade lösningar istället för individuella lösningar som ser till den enskilda människans behov och önskemål.

Jag hör om makan som är tvungen att vårda sin svårt sjuke make dygnet runt och inte får någon hjälp eller avlastning. Till slut tar hon sitt eget liv för hon orkar inte längre.

Jag hör om änkan som lever med stor smärta och inte får hjälp med tillräcklig smärtlindring eller hjälp till ändrat boende. Som till slut tar sitt eget liv.

Jag hör om äldre personer, som bor ensamma, som faktiskt känner sig otrygga i sitt hem trots att de har hemtjänst som kommer flera gånger om dagen. Men det är olika personer och det är korta stunder. Och de får inte hjälp med det som behövs.

Det här är inte värdigt!

Detta är en av anledningarna som jag tycker att Svenska kyrkan måste säga ifrån och delta i politiken. Detta är också en av anledningarna som jag tycker att Svenska kyrkan måste gå in i den sociala omsorgen och skapa äldreboende som komplement till de boende som finns i samhället i dag. Boenden som man kan få flytta till innan man blir alldeles för sjuk. Boenden där man kan få leva goda år, med gemenskap, verksamheter och omvårdnad och någon som bryr sig. Att de som vill faktiskt ska kunna få flytta till ett gemensamt boende. Att de som vill bo kvar hemma ska kunna få göra det med en fungerande och värdig hemtjänst. Att det är människovärdet och livskvaliteten som ska styra och inte timmar och minuter hos de anställda.

Nej, självmord ska inte vara enda utvägen – varken för unga människor som står i början av sina liv eller för de äldre som ska kunna få avsluta sina liv värdigt och tryggt.

Statistiska centralbyrån: Var tredje äldre bor ensam>>

TV4: Långt från målen att minska självmord>>

Socialstyrelsen statistik: Äldre – vård och omsorg>>

SVT: Ny studie (2014): Var femte på äldreboende dör inom en månad>>

Ur POSKs vision och program:

Svenska kyrkans sociala roll

Vi lever i ett samhälle som snabbt förändras. Det finns nu möjligheter för Svenska kyrkan att på ett nytt sätt vara aktör i samhället och därigenom möta människor i nya sammanhang. Staten och SKL (Sveriges kommuner och landsting) har slutit en överenskommelse med organisationer inom den ideella sektorn i syfte att underlätta och öka det samhälleliga ansvarstagandet från dessa och här finns stora förväntningar på att kyrkan tar ansvar som aktör. Svenska kyrkan är i dag den klart största organisationen inom denna sektor.

POSK vill verka för att församlingar och pastorat noga följer denna utveckling och utifrån sitt uppdrag som kyrka överväger på vilket sätt man kan ta ansvar och finnas närvarande i samhällslivet. Exempel på detta är verksamhet inom förskola, fritidsgård, hemtjänst ochboenden av olika slag. POSK anser att även begravningsbyråverksamhet har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift med dess diakonala och liturgiska dimension. Begravningsbyråverksamhet i Svenska kyrkans regi bör därför vara tillåten.

Svenska kyrkan har en lång tradition av engagemang inom bland annat sjukvård och skola. Det är fortsatt en angelägenhet för kyrkan att, när det finns förutsättningar, själv bedriva sådan verksamhet. För verksamhet som kräver större investeringar och mycket personal bör man finna organisatoriska former som inte riskerar att sådan verksamhet sammanblandas med och urholkar de lokala enheternas ekonomi. Sådana verksamheter bör därför normalt bedrivas organisatoriskt fristående från, men i nära samverkan med församlingar och pastorat.

Kyrkans uppgift?

Skrivet av

Jag läser på bloggen "Det goda samhället>>" ett inlägg som får mig att fundera lite.

Det är Patrik Engellau som skriver: Öppet brev från en medlem i Svenska kyrkan med begäran om att kyrkan måtte ge andlig vägledning>>

Engellau skriver:

Jag är medlem i Svenska kyrkan och betalar den årliga avgiften. Därför anser jag mig berättigad att få vägledning i en själslig fråga. Jag tror inte säkert på Gud, men jag respekterar Bibelns värde som inspirationskälla i andliga frågor. (…)

Låt mig specificera frågan. Jag vill inte veta vad kyrkan anser att staten ska göra. Det har jag hyggligt hum om. Svenska kyrkan står på barrikaderna när det gäller att kämpa för en generös invandringspolitik. Nu råkar jag anse, i Luthers efterföljd, att kyrkan inte ska blanda sig i politiken, utan enbart syssla med andliga ting. Skattefrågor är inte andliga frågor. En människas nådaställning inför Gud påverkas inte av i vilken utsträckning vederbörande betalar skatt till staten.(…)

Alldeles bortsett från invandringspolitiken och skatterna har varje människa nämligen ett personligt ansvar som inte alls behöver sammanfalla med statens uppfattning. Att ge vägledning i sådana personliga frågor är, menar jag, kyrkans sanna uppgift. (”Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd”, skrev Luther i den 62dra tesen. Evangeliet borde kunna ge svar på min fråga.) Där tycker jag inte att kyrkan gör sitt jobb. Kyrkan har inte förklarat sin syn på mina skyldigheter. Jag vill veta vilka kyrkan anser dem vara. (…)

Nu vet jag att kyrkan genom tiderna har haft svårt att förkunna ett så kärvt budskap och därför letat sig fram till andra tolkningar, men detta är faktiskt Jesu förkunnelse. Evangelierna är kristallklara, det är bara att läsa innantill.

Skribenten verkar vara väldigt säker på vad både Jesus och evangelierna säger. Skribenten verkar också väldigt säker på vad Svenska kyrkan gör och inte gör. Och skribenten tycker inte att Svenska kyrkan ger andlig vägledning. Utan blandar sig i Sveriges politik. Och det ska Svenska kyrkan inte göra – enligt skribenten.

Det kan mycket väl hända att jag helt har missuppfattat Engellaus bloggpost och tolkar detta tokigt. Men jag ställer mig frågande till några saker.

Varför skulle Svenska kyrkan inte blanda sig i politiken? För mig är det självklart att Svenska kyrkan ska säga ifrån när människor kommer i kläm i vårt samhälle. Och då måste man blanda sig i politiken. Om Svenska kyrkan slutade bry sig skulle jag tycka att det vore ett mycket större problem.

Att blanda sig i politiken är inte det samma som att vara partipolitisk. Det är en väldig skillnad. Kyrkans ska vara partipolitiskt obunden och på det sättet kunna peka på orättvisor och systemfel oberoende av vem som har makten.

Vad är det för andlig vägledning som Engellau saknar? Det verkar (genom att läsa texten) som om Engellau redan har fått vägledningen via bibeln. Hur ska "Svenska kyrkan" kunna göra något mer?

Sägs det inte tillräckligt från predikstolar och andra undervisningstillfällen? Skrivs det inte tillräckligt på debattsidor och sociala medier? I själavårdssamtal, bibelstudier och bikt? Vad är det som Engellau är ute efter som inte redan Svenska kyrkan gör?

Ur POSKs vision och program>>:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att
Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Prästen Mikael Ringlander årets förnyare

Skrivet av

Priset för årets förnyare blir 2015 prästen Mikael Ringlander. Så här står det på Svenska kyrkans intranät>>

Projektledaren för Kultursamverkan i Göteborgs stift, prästen Mikael Ringlander, håller i arrangemang som temamässor med Eldkvarn och Bob Dylans musik, konserter, fotoutställningar, festivaler och program på bok-och biblioteksmässan. Han är spindeln i nätet vid gränsöverskridande arrangemang mellan
kulturliv och kyrka som lockar många människor.

– Men jag är långt ifrån ensam. Det är många goda krafter som är med och skapar allt detta. Det är ett stort lagarbete, säger Mikael Ringlander.

I motiveringen till priset står det bland annat ”han hjälper oss människor att med kulturen som främsta redskap fundera över det märkliga i att vara människa”.
– Det är både glädjande och hedrande, säger han. Och den där motiveringen ska jag ta och rama in. Tänk att få pris för att man har världens bästa arbete!

Kyrkans program på Se människan-scenen på Bok-och Biblioteksmässan har växt. Idag är man en av mässans största samarbetspartners och Mikael Ringlander är spindeln i nätet även om gruppen runt programmet och de praktiska arrangemangen är stor. Vad vill han då att människor ska uppleva i alla dessa möten mellan kultur och kyrka?

– Jag hoppas att man ska känna igen sig. Att man ska se att Gud är följeslagare genom livet, att det är medlevelsens och medlidandets Gud.  

Motivering till priset:
Priset Årets förnyare i Svenska kyrkan 2015 går till prästen och projektledaren för Kultursamverkan i Göteborg, Mikael Ringlander. Han har initierat och verkar gränsöverskridande i arrangemang som når bredare än många andra mötesplatser. Allt präglas av ett gemensamt sökande efter förståelse och tolkning av livet i samverkan mellan kyrkan och övrigt kulturliv.
Han bidrar med stort allvar och ärlighet, vaken i samtiden och hjälper oss att med kulturen som främsta redskap fundera över det märkliga i att vara människa. Genom temamässor, konserter, utställningar, festivaler och Se Människan scenen på bok- och biblioteksmässan låter mötet med Gud sig inte begränsas. Det finns många goda krafter i denna kultursamverkan värda uppmärksamhet och Mikael får priset för sina mångåriga och målmedvetna insatser för nyskapande teologi i framkanten som stimulerar andra till arbete i samma anda.

 

Priset delas ut under Gotlands kyrkvecka>>

Foto: IKON, Magnus Aronsson

Kyrkans Tidning: Mikael Ringlander utsedd till Årets förnyare 2015>>

(PS det är väldigt roligt att kyrkomötet äntligen (gäller från 2017) har flyttat sitt första höstmöte så att mötet inte ska krocka med bok och biblioteksmässan.)

My news desk: Belönas för sitt arbete med kulturliv>>

Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning #1

Skrivet av

I dag gästbloggar Eva-Maria Munck.

För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från elva dagar i Palestina och Israel.

Vi har varit en grupp på arton personer från Kristna fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning och fick möjlighet att träffat människor som är engagerade i israeliska och palestinska fredsinitiativ. Jag bär med mig känslor av frustration, upprördhet, ilska men även skönhet, glädje, mod. Jag vill dela med mig en del av intrycken i denna och kommande bloggposter. Denna post handlar om militarism och vapen.

För mig blev det mycket påtagligt hur vapnen är en del av vardagen i Israel och Palestina. Många ser dem inte längre. Vapnen ses inte som något hotande eller dåligt, utan som en del av sceneriet. Symbolen för Israels militär, Israel Defense Forces (IDF) är ett svärd med en olivkvist lindad runt sig i en Davidsstjärna.

Martyrbilderna på husväggar är många i Palestina. Unga män håller på ett absurt, ”naturligt” stridsvapen i sina händer. Under de elva dagarna vi var i området såg jag troligtvis fler vapen än jag ser under flera år i Sverige.

Vi har fått träffa människor i alla åldrar som offrar sin bekvämlighet för att modigt ge ansikte och ord åt fred och hopp. Ett av de mest berörande mötena som var att träffa Sahar, en ung israelisk kvinna i 25 års-åldern som har bestämde sig för att inte göra militärtjänsten. Hon hade bestämt sig för att inte vilja vara en del i att upprätta fysiskt och strukturellt våld i sitt hemland. Nu, efter att ha suttit i fängelse för vapenvägran ägnar hon sin fritid och delvis avlönat arbete åt att problematisera militarismen för unga människor.

Fler och fler tänker på att det är möjligt att säga nej till militärtjänst. ”Mental health” – är en vanlig anledning till varför man avslutar sin militärtjänst. IDF är livrädda för självmord ibland soldater – därför är det värt de relativt få som ganska enkelt blir avskrivna på grund av mental hälsa-anledningar.  

Sahar lyfte även upp militarismen i ett jämställdhetsperspektiv. Eftersom de militära erfarenheterna är avgörande för resten av ditt liv och militärstrukturen från grunden är maskulin kommer kvinnor i militären alltid att vara underordnade. Om du var en stridssoldat i en bra militärbas är du ”modell-israelen” speciellt om du är vit och ung man. 0,05 % av stridssoldater är kvinnor. Konsekvenserna blir givetvis att kvinnors möjligheter att göra karriär är begränsade.

Israelisk militär är 6,5% av landets BNP. Genomsnittet är cirka 2,5% av ett lands BNP. Israel exporterar mest vapen per capita av alla länder i världen. Vapnen bär märkningen ”Battle-proved-weapons” vilket indikerar att de har används i strid.

Fysiskt och strukturellt våld spär på den förödande segregationen för att fred och försoning ska kunna bli en verklighet i Palestina och Israel. Mer än någonsin är jag övertygad om att vapnen och militär upprustning inte är en del av lösningen – det är ett av de mest grundläggande problemen.

Mika 4:3 ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”.

Eva-Maria Munck,
förtroendevald för POSK i församling, stift och kyrkomöte

Foto. Sahar, som suttit i fängelse för vapenvägran. Eva-Maria Munck

Vilka frågor får vi ställa? Mångfald eller enfald?

Skrivet av

I förrgår hade vi en bloggpost här som handlar om det beslut som Göteborgs domkapitel tog när det gäller Ljungskile församling.

Läs bloggposten här>>

På vår facebook-sida finns det många kommentarer på den bloggposten. Även i andra trådar i de sociala medierna. Det är blandade känslor. Sorg och besvikelse men även stolthet och glädje. Och det har varit POSKare på "båda sidorna".

Det som domkapitlet i Göteborg har gjort är att konstatera att Ljungskile församling inte har rätt att begära svar på frågan för att använda det svaret som ett kriterie om man är anställningsbar eller inte. Det framgår tydligt i besluten från kyrkomöte, kyrkostyrelse och förarbetena. Ljungskile församling har inte den rätten oavsett vad man som enskild medlem i kyrkan kan tycka.

Så grundfrågan är väl istället om vi i POSK ska fortsätta driva de frågor som vi har med i handlingsprogrammet. Om vi ska vara tydliga med att vi faktiskt vill vara med och driva en kyrka som är öppen för mångfald. För vi har inte skrivit programmet för "skojs skull".

Och vi kan inte själva välja vilka beslut vi vill följa från kyrkomötet i församlingarna.

I Svenska kyrkan finns det två äktenskapssyner och som POSK skriver i sitt program>>:

POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande och anser att det beslut som har fattats ska stå fast. Det är dock angeläget att respektera både dem som anser att äktenskap borde vara reserverat för relationen mellan en man och en kvinna och dem som omfattar den nya utvidgade synen på äktenskapet. POSK menar att det viktigaste är att visa omsorg om de människor som vill ingå äktenskap.

Vi kommer aldrig att bli helt eniga om allt som står i vårt program. Det här är mångfalden och styrkan i Svenska kyrkan och i POSK. Och den mångfalden är jag stolt och glad över! Det skulle vara alldeles förfärligt om Svenska kyrkan blev en enfaldig och ensidig kyrka där alla bara fick tycka och tänka precis likadant. 

Jag som POSKare håller inte med allt som alla POSKare säger och tycker. Men jag är glad åt mångfalden och jag tycker det är viktigt att POSKare får chans att säga och diskutera och argumentera. Så även på POSK-bloggen.

De frågor som vi som organisation driver finns i vårt program.

Nu pågår förarbeten för POSK kommande programmet inför nästa mandatperiod 2018-2021. Där får alla POSKare chansen under hösten att vara med och påverka. Nästa år, 2016, ska beslutet om programmet fattas på årsmötet.

POSKs Vision och program>>

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus
Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Svenska kyrkan i Göteborg blir nio

Skrivet av

Beslutet är fattat i stiftsstyrelsen med röstsiffrorna 8-6 för att dela upp Svenska kyrkan i Göteborg i nio enheter. Tre församlingar och sex pastorat.

På Göteborgs stifts intranät står att läsa>>:

De 28 församlingarna i Svenska kyrkan i Göteborg kommer att delas upp i nio enheter från och med 1 januari 2018, enligt ett beslut i stiftsstyrelsen. I dag är de alla samlade i en samfällighet.

Frågan om Svenska kyrkans framtida indelning i Göteborg har utretts under flera år, detta sedan kyrkomötet beslutat att begreppet samfällighet inte ska finnas längre i kyrkans organisation.

Två förslag har arbetats fram:

1) Samtliga 28 församlingar samlas i ett stort pastorat som omfattar hela Göteborg, och pastoratet led av en kyrkoherde.

2) Göteborg delas upp i nio enheter med varsin kyrkoherde: sex pastorat (som består av flera församlingar) samt tre församlingar (s k enförsamlingspastorat).

I dag har stiftsstyrelsen med röstsiffrorna 8-6 fattat beslut enligt förslag 2.  

Uppdelningen, som berör omkring 280 000 medlemmar i Svenska kyrkan i Göteborg,  ser ut så här:

De tre församlingarna blir Torslanda-Björlanda, Askim och Lundby.

De sex pastoraten blir Domkyrkopastoratet ( består av församlingarna Domkyrko, Vasa, Johanneberg, Haga, Annedal och Tyska Christinae), Carl Johans pastorat (Masthugg, Oscar Fredrik, Carl Johan och Högsbo), Västra Frölunda pastorat (Västra Frölunda, Älvsborg, Tynnered, Näset och Styrsö), Örgryte pastorat (S:t Pauli, Härlanda, Björkekärr och Örgryte), Nylöse pastorat (Nylöse, Bergsjön, Kortedala och Angered), Backa pastorat (Backa och Tuve-Säve).  

Vad händer nu?
Den 28 april samlas stiftets och samfällighetens ledningsgrupper för att lägga upp det fortsatta arbetet. Varje församling ska sedan utse ledamöter till indelningsdelegerade, vilket kommer att vara klart framåt hösten. Det är denna grupp som ska bland annat ska dela upp de gemensamma tillgångarna i samfälligheten.
Vid kyrkovalet i september 2017 utses de förtroendevalda som ska leda de nio enheterna från 1 januari 2018.  Stiftsstyrelsens beslut kan inom tre veckor överklagas till Svenska kyrkans överklagandenämnd.

___________________________________

Det som ska lösas nu fram till 1 januari 2018 är hur ekonomin, personalen, byggnaderna och de gemensamma resurserna ska delas upp. Sen måste det också till en lösning av begravningsväsendet.

Kyrkans Tidning: Göteborgs samfällighet splittras>>

Ansvarslösa politiker kan splittra Svenska kyrkan

Skrivet av

Ansvarslösa politiker kan splittra Svenska kyrkan

Domkapitlet har efter en anmälan från Mats Rimborg, ordförande i POSK i Göteborgs stift, slagit fast att Ljungskile församling handlar i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de kräver att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Ljungskile församling, där nomineringsgruppen Öppen kyrka har egen majoritet, redogör utan omsvep för hur det går till när någon ska anställas i församlingen, och verkar inte alls inse problematiken som finns i deras rutiner.

Så här skriver domkapitlet i sitt beslut:

”Domkapitlet konstaterar att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan ryms olika syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på samkönade vigslar får därmed inte ha någon avgörande betydelse vid anställning av präst. Enligt domkapitlets bedömning innebär detta emellertid inte att frågan om hur man ser på samkönade äktenskap inte får ställas. Vid denna bedömning har domkapitlet beaktat kyrkoherdens lokala ansvar för att alla par oavsett kön ska bemötas med samma pastorala öppenhet och omsorg i samband med en uttalad önskan om vigseltjänst. Ljungskile församling har uppgett att det krävs ett jakande svar på frågan om vigsel av samkönade par, för att komma ifråga för en tillsvidareanställning som präst i församlingen. Denna tillämpning strider klart mot vad som framgår av kyrkostyrelsens skrivelse.”

Det har inte gått särskilt lång tid sedan Svenska kyrkan år 2009 gjorde det möjligt att ingå äktenskap mellan personer med samma kön genom vigsel i kyrkan. Beslutet innebär samtidigt att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta sådan vigsel. Som domkapitlet konstaterar framgår det av kyrkostyrelsens och gudstjänstutskottets förarbeten att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska därför inte ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av personal i kyrkans tjänst.

POSK menar att beslutet som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan personer med samma kön ska stå fast i sin helhet. Därför var det naturligt att begära att domkapitlet skulle pröva Ljungskiles praxis vid tillsättning av prästtjänster, och det är glädjande att domkapitlet har kommit fram till att den klart strider mot hur det ska gå till. De utfästelser som lämnades när beslutet om vigsel mellan par av samma kön skulle fattas var nödvändiga för att Svenska kyrkan inte skulle splittras. Kyrkoordningen förutsätter och bygger på att det finns ett ömsesidigt förtroende i kyrkan för det som beslutas av kyrkomötet. Därför är det ett ansvar för oss alla i kyrkan att ingen ska särbehandlas oavsett synen på äktenskap. POSK är beredda att ta ansvar och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.Beslutet i sin helhet kan laddas ner här

https://www.dropbox.com/s/agu8maynm6jx1nk/DomkapitletGbg_20150408_p39.pdf?dl=0

Foto: IKON Magnus Aronsson

Ur POSKs vision och program:

Efter kyrkomötets beslut är det även möjligt att ingå äktenskap mellan personer med samma kön genom vigsel i kyrkan. Beslutet innebär samtidigt att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta sådan vigsel.

POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande och anser att det beslut som har fattats ska stå fast. Det är dock angeläget att respektera både dem som anser att äktenskap borde vara reserverat för relationen mellan en man och en kvinna och dem som omfattar den nya utvidgade synen på äktenskapet. POSK menar att det viktigaste är att visa omsorg om de människor som vill ingå äktenskap.

Vad folk vill ha! Eller?

Skrivet av

Läser ledaren in Kyrkans Tidning 16 april 2015

Kyrkans Tidning: Den post-kristna resan fortsätter>>  

Barbro Matzols skriver om forskningsenhetens undersökning kallad "Kyrkbussen 2015". Jag hittar tyvärr ingen information om denna undersökning på nätet (2015) och kan inte lägga upp någon aktuell länk just nu. Men Kyrkans Tidning skriver om undersökningen på sid 4-5 i nummer 16/2015. (Däremot hittar jag förra årets undersökning – se länk längst ner)

En majoritet tycker inte att Svenska kyrkan ska lägga sig i samhällsdebatten. En majoritet tycker inte heller att Svenska kyrkan ska föra fram det kristna budskapet. En majoritet tycker också det var länge sedan man hörde Svenska kyrkan uttala sig offentligt. Däremot tycker en majoritet att det är OK att Svenska kyrkan gör sociala insatser och tycker att kyrkan ska lyfta frågan om de utsatta och samhällsproblemen.

Är det här något att bry sig om egentligen? Tja, jag tycker det är viktigt att vi vet vad svenska folket tycker. Om vi mäter hur det är nu så kan vi också mäta hur det är om några år. Om det har blivit skillnad – om det som kyrkan har gjort och sagt har påverkat.

Men rent krasst så tycker jag sen att det är ganska orelevant vad folk tycker egentligen. För oavsett vad de tycker så har vi fått en uppgift som kyrka. Jesus har tydligt sagt vad vi ska göra. Vi ska göra alla människor till lärjungar. Vi ska berätta om Jesus Kristus.

Och vi ska fira gudstjänst, vi ska missionera, vi ska utöva diakoni och självklart ska vi undervisa.

Så fortsätt med undersökningarna – men sluta inte prata om Jesus Kristus. Sluta inte missionera och utöva diakoni. Och sluta inte delta i samhällsdebatten och peka på orättvisor och orättfärdigheter! Det är vår skyldighet som kristna!

Och jag vill att Svenska kyrkan ska vara mer kaxig! Jag vill att kyrkan ska vara tydlig i olika frågor och rättvisefrågor – på en teologisk grund. Jag vill att kyrkan tar ton och sätter agendan!

Ur POSKs vison och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska

• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Kyrkbussen 2014>>

Dagen: Många vill engagera sig i sociala frågor>>

Den goda döden

Skrivet av

I dag har jag varit på ett seminarium på Jonsereds herrgård med temat "Den goda döden".

Det handlade om eutanasi (dödshjälp) och läkarassisterat självmord.

Seminariet inleddes med Lars Sandman , professor i vårdetik vid Högskolan i Borås och Linköpings universitet och Gunnar Eckerdal, överläkare, onkologiska kliniken och smärtläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Efter deras båda inledningar var det ett öppet samtal. Oerhört intressant.

De etiska problemen, de känslomässiga problemen, de vetenskapliga problemen, de personliga problemen, personalproblemen. Olika personer berättade olika historier.

Detta är sannerligen ingen enkel fråga. Jag har flera gånger lyft frågan i kyrkomötet. Bland annat 2001.

KM Mot: 2001:72>>

2008 var frågan uppe igen.

KM KL 2008:6>>

I Kyrkans Tidning 2007 säger Göran Möller handläggare på kyrkokansliet att det är en självklar uppfattning för Svenska kyrkan att aktiv dödshjälp strider mot människovärdet.

Kyrkans Tidning: Svenska kyrkan mot aktiv dödshjälp>>

Det som jag framförallt lärde mig i dag är att det inte pågår någon vetenskaplig forskning om eutanasi så att man kan vara helt säker på att man gör rätt. Så att man faktiskt inte dödar människor som egentligen inte vill dö.

Jag lärde mig också att det är oerhört komplicerat att införa eutanasi i Sverige på grund av vår lagstiftning. (Vilket jag personligen är glad för eftersom jag inte är för eutanasi).

Nu vill jag göra helt klart att detta är ingen fråga som har diskuterats i POSK eller står i vårt program. Detta är mina helt egna funderingar.

Men jag tror faktiskt att detta är en av de stora frågor som kommer att poppa upp inom den närmaste tiden och då tror jag att Svenska kyrkan måste bearbeta frågan ur ett större teologiskt perspektiv.

Arkiv
Kategorier