Blomsterkransar och feministisk utrikespolitik

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Det är den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Tillsammans med fem andra kvinnor på besök hos Svenska kyrkans indiska samarbetspartners, och våra indiska värdar, kliver jag ut ur minibussen i den lilla byn Kilkavarapet i sydöstra Indien. Solen steker och det är 35 grader varmt. Byn är fattig, det syns på husen – en del av dem skulle vi nog hellre kalla för skjul med sina hoplappade papp- och plåtväggar. Men mitt i fattigdomen finns en värdighet och en skönhet. I synnerhet är det kvinnorna i sina vackra färgstarka dräkter och fina frisyrer som utstrålar stolthet samtidigt som jag ju anar vilken kamp deras liv är.

Vi hör trummorna och vi ser dansen redan innan vår buss stannat. Och när vi klivit av får vi alla blomstergirlanger runt halsen, vi välkomnas med applåder och glada rop och så dras vi med i en vandring och en dans längs byns små gator och kringelikrokar. Vi passerar brunnar där kvinnorna hämtar vatten, några små butiker som vi knappt skulle kalla hål i väggen, skuttande barn, trötta gamlingar som sitter utanför sina hus, ett hindutempel med färgstarka gudabilder på taket och en enkel skola. Och hela tiden trummor och dans och varma leenden. Här är det fattigt, men det är inte fattigt på generositet.

Till slut kommer vi fram till en enkel kyrka med kors och altare längst fram och med massor av färgglada girlanger som fladdrar från taket. Och så en stor banderoll utanför kyrkbyggnaden. Balance for better står det på den. Balans till det bättre. Det är kvinnodagens tema i den indiska lutherska kyrkan.

Förmodligen skulle jag ha svårt att klara av att leva i den här byn. Men jag känner mig hemma här. När den manliga biskopen, som också har kommit hit idag, har haft ett alldeles för långt och delvis obegripligt inledningsanförande äter vi lunch med bananblad som tallrikar. Men biskopen kom den här dagen – det ska sägas till hans försvar, för hans närvaro var en viktig solidaritetshandling i ett land där kvinnokamp och jämställdhet verkligen inte är en självklarhet. Här behövs verkligen balans till det bättre!

Efter lunchen sätter vi oss ned med några av kvinnorna i byn. De berättar om fattigdomen som det svåraste. Och om att männen inte märker av fattigdomen på samma sätt. För det är ju vi som ska se till att familjen får mat och kläder, säger de. Ett par av kvinnorna är sjuksköterskor, andra är lärare. De berättar om våld mot kvinnor som en självklarhet i många byar och hem. Ibland kommer våldsutsatta kvinnor till hälsokliniken men ofta inte. Som om våld i hemmet är något självklart. 75 % av allt våld mot kvinnor i Indien sker i hemmen lär vi oss under vårt besök. Men vi lär oss också av en jurist som vi träffar om en organisation av She-teams – grupper som arbetar anonymt, anmäler våld mot kvinnor som de ser och hör talas om. De stöder utsatta kvinnor och har på vissa håll lyckats bli en kraft som män är rädda för. Respektera kvinnor, She-teamet ser dig! är deras paroll.

Kvinnorna i byn berättar för oss om sin kvinnogrupp och hur viktigt det är att mötas. De får stöd av kyrkans kvinnosekreterare som i sin tur har sina vidare nätverk. Och så förstår jag vilken symbolisk laddning detta att kvinnor nu kan prästvigas också i Indien har. Att elva av tolv lutherska kyrkor nu har kvinnliga präster är ett tecken på kvinnors inflytande i både kyrka och samhälle. Och man jobbar hårt för att den tolfte kyrkan nu ska ta samma steg. Det var varmt med min svarta prästskjorta den här dagen, men jag är glad att jag hade den på mig!

Vi försöker förstå hur kvinnorna i byn tycker att vi ska stötta dem. Håll kontakt med oss, säger dom. Kom hit. Berätta hur ni gör och be för oss. Det är inte pengar de ber om utan främst kontakt. Men jag tänker ju att visst handlar det om pengar också, om stöd till projekt som kan ge utbildning och mötesplatser. Och jag blir stolt över de samarbeten som Svenska kyrkan och många andra organisationer har och hur vi bygger sammanhang som stöder genusrättvisa och upprättelse.

När vi börjar prata om politiken i Indien blir en del av kvinnorna dystra. Den starka hindunationalismen är inte en politik där mänskliga rättigheter och religionsfrihet är självklarheter. Och kastväsendet är visserligen inte politiskt erkänt men finns ändå i stor utsträckning kvar, framför allt på landsbygden. I den här byn är de flesta daliter, kastlösa.

Men så kan vi berätta om Svenska kyrkans kontakter med SIDA och med utrikesdepartementet. Om hur vi både vad gäller Indien och andra länder kan lyfta frågor om mänskliga rättigheter med vår regering och driva på att de tar det vidare till FN och tillbaka till Indiens regering.

Feministisk utrikespolitik!! tänker jag där jag sitter med blomsterkrans runt halsen under parollen Balance for better i en liten indisk by. Det är ju det här som det handlar om. Eller som kyrkans kvinnosekreterare sa: Att bygga en ny värld är en väldigt liten sak. Och en väldigt stor sak.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>