Ett otydligt liv

Erik Olebark Ringheim skriver på Tankar inför helgen:

Jag såg nyligen en videoinstallation med en TV-skärm som visade ett brus, inte helt olikt myrornas krig på tv fast med fler mörka prickar än ljusa. Bland dessa prickar kan man skönja två otydliga gestalter, två skuggkroppar, som ömsom förtätas, ömsom förtunnas. ”En bild av människans passage mellan två världar” stod det på skylten bredvid.

Otydlig är kanske ett bra ord för att beskriva konstverket även om jag egentligen drar mig något för att beskriva det – jag kan omöjligtvis göra verket eller dess konstnär rättvisa. Ändå: otydlig.

Men ju längre tid jag står för att betrakta verket, desto mindre otydligt blir det. Inte så att bruset blir mindre, men jag själv blir liksom tydligare i förhållande till verket.
Så är det rätt ofta när det kommer till konst. Tar vi oss tiden att inte bara titta på tavlan, skulpturen eller dansen, utan faktiskt betrakta den, försöka nå detaljerna i den, lyssna efter vad den försöker säga, ja då är det inte ovanligt att den faktiskt också talar till oss.

På samma sätt är det med bibelns berättelser. Tar vi oss tid att läsa dem lite mer nogsamt märker vi snart att de säger mer till oss än vad vi kanske först upptäckte. Men det är inte så enkelt alla gånger att få till det där. Livet knackar ofta på och påminner om allt annat som ska göras. Det kan vara lite knepigt att få till på egen hand.

I böneformen Tidegärden läses bland annat psaltarpsalmer och där finns en asterisk i slutet av varannan rad, den markerar att läsaren ska tystna för en stund så att det lästa hinner sjunka ned och slå rot i oss.

Det är en rätt effektiv hjälp så att jag slutar stressa för att hinna bli klar med kvällsbönen på sju minuter. Som en kär vän till mig sa: När du ber din sju minuter långa kvällsbön till Gud, tar du dig då även sju minuter till att lyssna på Guds svar?

Asterisken hjälper mig.

Att stå kvar vid konstverket hjälpte också mig att fundera över detta med att passera mellan världar och att det i kristen tro sker genom dopet.

Martin Luther uttryckte det som att vi varje dag ska dö och uppstå med Kristus. I dopgudstjänsten ber vi Gud om hjälp att den döpta dag för dag ska kunna leva i sitt dop. När ger jag mig tid att fundera över mitt dop?

Kanske kan det vara så att när jag vaknar om morgonen ska jag ta en stund att lyssna efter rösten från himlen, som ibland är tydlig som en duvas, ibland mer diskret,  och lyssna efter vad den säger till mig idag? Vissa dagar kanske det tar sju minuter, andra någon enstaka. Ibland hör vi rösten tydligt, ibland knappt alls. Men lyssnar vi inte efter den överhuvudtaget får den svårt att passera genom bruset på skärmen och den blir, ja, otydlig.

Erik Olebark Ringheim, präst

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>