Ge ljusets strålar en ny riktning
Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 2 februari 2018
När jag använde ordet solkatt häromveckan tittade barnen därhemma på mig med undrande blickar. Jag insåg att barn nuförtiden sällan roar sig med solkatter. De har inte förstått tjusningen med att rikta ljuset i en ny vinkel, att sprida ljuset vidare eller ge ljusets strålar en ny riktning.
Jag förklarade för dem hur man kan vinkla en spegel eller något som reflekterar solljuset från himlen och skickar det vidare så att ljusets strålar träffar någon annanstans, kanske överraskande träffar någon annan och hur det kan dansa vidare med hjälp av reflektorns rörelser.
Jag kom att tänka på samtalet med barnen nu när Kyndelsmässodagen ska firas och berättelsen om hur den gamle Simeon inne i templet möter ljuset från himlen när han får hålla den Messias han väntat på i sin famn.
En av anledningarna till att solkatten fick liv när jag läste om Simeon i templet är en gammal sångtext som jag skrev en gång som heter Vänd mot himlen.
Det glittrar. Det glimmar till som guldstänk här och där. Det skimrar. Det blänker till. Jag undrar vad det är.
Jag tittar. Jag sträcker mig och reser mig på tå. Och kisar, så spejar jag. Vill se vad som står på.
Märkligt ljus, som landar där på marken framför mig. Dröjer kvar, blir starkare. Det skiner ifrån dig.
Vidare, allt närmare och lyser där jag står. Stigande den söker mig, en gåva som jag får.
Nu står jag helt plötsligt här med famnen fylld av guld. Glittrande och glädjande. Av sång är hjärtat fullt.
En solkatt från himmelen som lyser stark och klart. Den speglar ett ljus från Gud och värmer underbart.
Den spegelns små speglingar är för att vi ska se, Ännu mer. Mot himlen vänd kan skenet återges. En solkatt nu vänd mot dig med ljus och glasklar glans. Den vittnar så vackert om en himmel någonstans.
I templet bar Maria och Josef in det ljus som Simeon hade väntat på i hela sitt långa liv. I templet skedde det efterlängtade mötet med Herren när den gamle fick se frälsningen som Gud hade lovat att Simeon skulle få se medan han ännu levde.
På ikoner som återspeglar detta Herrens möte kan man se Maria, Josef, profetissan Hanna och Simeon som står med Jesus i sin famn.
Guds folk väntade på Messias och den längtan och förväntan som Simeon symboliserar är större än vad jag kan beskriva. Men Lukas som berättar om det i sitt evangelium återberättar det så att Simeon brister ut i lovsång när den stora profetian infrias och blir verklighet för honom när han får möta det ljus och den räddning som Gud uppenbarar, för honom och för alla folk. Guds stora ljus som ska bli synligt för alla. Och för dig och mig.
Manilla Bergström
Präst Göteborg