Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.

3 kommentarer till “Debatter kring Kyrkohandboken”

  1. Brita Maria Nordström

    Jag är bekymrad över det som sker. Delningen av kyrkan som detta handboksarbete visar bådar inte gott.
    Drivs den igenom kan det ställa till med elände tror jag.
    Jag hörde att 1986 års handbok skall finnas kvar, och kunna användas, stämmer det?
    I så fall kan församlingar välja med fötterna och fortsätts använda den och ställa den nya i bokhyllan.

  2. Du glömde den bästa artikeln av alla: Att handböckernas tid är förbi. En eloge till författarna. Tänk att kyrkan fortfarande är fast i idén att formen är viktigare än innehållet. Inte kör man bil med hjälp av servicemanualen.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>