Ge rösträtt åt biskoparna!

För en vecka sedan, den 18 maj, replikerade Hans-Olof Andrén biskop Johan Tyrbergs debattartikel i Kyrkans tidning.

Andrén argumenterar för POSKs linje att åter ge rösträtt åt biskoparna i kyrkomötet. Han ser att biskoparnas tystnad i debatterna i kyrkomötet kanske beror på att då du saknar rösträtt saknas det incitament till att läsa och sätta sig in i frågorna fullt ut. Och saknar du kunskap om frågan som debatteras är det inte lönt att uttala sig heller. Jag vet då att jag gör exakt så.

Då det sedan 2011 finns den ”särskilda beslutsordning” som inneburit en stärkt ställning för biskoparna. Och som förenklat förklarat innebär att biskoparna har vetorätt i lärofrågor. Som jag tolkar Andrén (och som jag skulle vilja se det framöver) så bör inte denna särskilda beslutsordning försvinna bara för att biskoparna ges rösträtt i kyrkomötet.

Kyrkomötet, och dess utskott, lyssnar på biskoparna och tar till sig av deras kunskap – när de väl uttalar sig. Att ge biskoparna rösträtt kanske innebär att de deltar i debatten oftare.

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

 

Hans-Olofs replik i sin helhet:

I debatten om biskopsämbetet skriver biskop Johan Tyrberg i en replik i Kyrkans Tidning nummer 19/17 bland annat om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Denna ändrades ju kraftigt år 1983, från självskrivna ledamöter till deltagare utan rösträtt.

Några år senare tog också biskoparnas valbarhet bort. Internationellt är det förstås mycket udda att biskoparna i en episkopal kyrka inte har rösträtt i kyrkans beslutande församling, särskilt mot bakgrund av det ledarskap som biskopar förväntas ta i kyrkan och med tanke på biskoparnas särskilda läroansvar. I lärofrågor ska kyrkomötets läronämnd yttra sig, och i denna har biskoparna majoritet. Utskotten lyssnar alltid noggrant till läronämnden, som dock ibland inte uttrycker sig mycket klarare än oraklet i Delfi.

När det gäller läroansvaret stärktes faktiskt biskoparnas ställning ordentligt år 2011 genom den ”särskilda beslutsordning” som då infördes och som förenklat kan beskrivas som en biskoparnas vetorätt i lärofrågor. I alla ärenden, inte bara i lärofrågor, gör biskoparna värdefulla insatser i kyrkomötets utskott, och mitt intryck efter många år i kyrkomötet är att man lyssnar på biskoparna när de väl säger något. Problemet är att de inte säger så mycket i kyrkomötets talarstol. Förra året yttrade sig biskoparna totalt 11 gånger i kyrkomötesdebatten (av totalt 322 anföranden) och endast 1 motion (av 89) hade en biskop som medmotionär.

En besökare från Norska kyrkan framhöll biskoparnas tystnad som den största skillnaden mot det norska kyrkomötet. Jag misstänker att det finns en enkel förklaring till detta: den som inte har rösträtt tvingas inte att ta ställning i varje fråga, och då ligger det nära till hands att inte läsa in alla ärenden så noggrant – en biskop är mycket arbetsbelastad och måste prioritera sin tid. Och den som inte är helt insatt i en fråga håller inga anföranden i kyrkomötet utan nöjer sig kanske med att ingripa om debatten helt håller på att gå över styr. Detta är för mig ytterligare en anledning till att biskoparna bör ha rösträtt i kyrkomötet. Självklart finns biskoparnas rösträtt med i POSKs handlingsprogram för 2018-21. Biskoparna behövs i kyrkomötesdebatten!

Hans-Olof Andrén, ordförande Posk

 

Johan Tyrbergs debattartikel i sin helhet:

Så kommer på nytt diskussionen om biskopsämbetets försvagning i vår Svenska kyrka. Denna gång i en debattartikel av Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell.

Skribenterna riktar sig inte emot biskoparna utan kyrkomötet. Rätt instans att svara på artikeln bör således nomineringsgrupperna i kyrkomötet vara, men även jag passar på att ge uttryck för hur jag tror att vi kan förbättra vår kyrkas organisation. Jag tror att det handlar om minst två saker – eller sidor av frågan.

Den första handlar om det jag tidigare skrivit, bland annnat här i Kyrkans Tidning, nämligen biskoparnas ledarskap i betydelsen bestämmande.

För att påverka även de församlingar som eventuellt inte bryr sig om sin relation till stiftet och går sin egen väg behöver biskoparnas, och domkapitlens, möjligheter att fatta beslut som direkt påverkar församlingarna öka. Ska alla präster och diakoner vara stiftsanställda?

Räcker det att kyrkoherdar har sin anställning vid stiften? Ska alla församlingars intäkter i form av medlemsavgifter gå via stiften så att de kan hållas inne vid obstruktion?

Här behövs eftertanke och utredning – när kyrkan är mogen. Jag tror inte att den är det. När jag tidigare skrivit i detta ämne har jag mötts av tystnad och av personer som vill samtala med mig i avskildhet.

Hur som helst, om det är så att församlingarna har börjat tro att de är mer självständiga än vad de är, så började detta när församlingen fick hela arbetsgivaransvaret för prästerna. Gör om, gör rätt!

När det gäller biskopars beslutsfattande brukar rösträtten i kyrkomötet nämnas. Här gäller det att se upp. På ett sätt är det märkligt att en episkopal kyrka har ett högsta beslutande organ där biskopar inte får vara med och fatta besluten och å andra sidan riskerar man att uppnå det man vill undvika genom att vi får en röst var.

I dag har biskoparna större möjligheter att påverka beslut som rör kyrkans tro, lära och bekännelse än vad någon vald ledamot i kyrkomötet har. Genom läronämnden och möjligheten till särskild beslutsprövning finns möjligheter. Om man gav biskoparna en röst var så skulle vi tillsammans ha 14 röster.

Det där med att ”runda biskoparna” skulle vara mycket enkelt. Då skulle det bli ännu tydligare att biskoparna inte har något att säga till om. Enda möjligheten skulle vara att ge varje biskop ett större antal röster så att övriga ledamöters röster vägde lika.

Är det någon som vill det? Den andra möjligheten vore att ge biskopsmötet en makt i paritet med kyrkomötet. Är det eftersträvansvärt?

Den andra sidan av frågan rör biskoparnas ledarskap som inte handlar om beslutsfattande. Här har biskoparna fler möjligheter än vad många tycks se. Detta är också den del av biskopens ledarskap som flera andra episkopala kyrkor trycker hårdast på.

En del menar till och med att man bör befria biskopar från beslutsfattande för att framhäva den del av ledarskapet som kallas ”softpower”. Jag tror inte att dessa båda aspekter av biskoparnas ledarskap motsäger eller motarbetar varandra.

I höst är det val till bland annat kyrkomötet. Vad tycker ni som kandiderar? Det är ni som påverkar framtiden för vår kyrka.

Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>