Vägen till Gud
I går, 19 augusti, publicerades en artikel i DN från Stockholms domkyrkoförsamling. Där skriver fem präster, inklusive domprosten Hans Ulfvebrand, att man i Nathan Söderbloms anda (det stora allkristna mötet som ägde rum för 90 år sedan i Stockholm) nu kommer att inbjuda till gudstjänster där andra religioner inbjuds att medverka. En imam, en rabbin och en dominikansk syster har inbjudits att dialogpredika var sin söndag under hösten. Man vill att kyrkan ska vara öppen för andra religioner.
http://www.dn.se/debatt/var-kyrka-maste-vara-oppen-for-andra-religioner/
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Många är det som har kommenterat på olika medier. Och Storkyrkan har svarat på en del av kritiken på sin blogg ”Katedralakademin”.
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Svenska kyrkan Domkyrkoförsamlingen>>
Tidningen Dagen har skrivit flera artiklar och bland annat intervjuat biskop em. Jonas Jonson om Nathan Söderblom. Jonas Jonson kom ut med en stor biografi om Nathan Söderblom förra året. (Du kan läsa min recension av den boken här>>). Jonas Jonson svarar:
För även om Nathan Söderblom verkade inom en kristen kontext så var han samtidigt övertygad om att Gud uppenbarat sig på olika sätt i historien, även för människor med annan tro. -Samtidigt fanns det för Nathan Söderblom bara en väg till frälsning, genom Kristi kors. Det är kulmen, klimax på religionshistorien, Kristusuppenbarelsen, det är den allt syftar fram emot, säger Jonas Jonson.
Dagen intervjuar också domprost Hans Ulfvebrand och i intervjun säger han (se hela intervjun nedan):
Intervjuaren: – Är Jesus enda vägen till Gud?
Hans U: – Jesus är vägen till Gud, för oss kristna. Men Guds vägar till människor, det kan vi inte kontrollera. Och jag tror att Gud har vägar till sig, genom människor, oavsett vilka traditioner det är.
http://www.dagen.se/expert-alla-g%C3%B6r-anspr%C3%A5k-p%C3%A5-nathan-s%C3%B6derblom-1.385539
http://www.dagen.se/fyra-kyrkoledare-om-debattartikeln-i-dn-1.385534
http://www.dagen.se/hans-ulfvebrand-jesus-%C3%A4r-inte-enda-v%C3%A4gen-till-gud-1.385532
Kyrkans Tidning skriver också om artikeln från domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Och de länkar till ärkebiskop Antjes inlägg på facebook där hon bland annat skriver:
För hundra år sedan var alltså utmaningen att föra samman ledarna för olika delar av den kristna kyrkan. I vår tid har det kommit till ytterligare en utmaning, nämligen att få företrädare för olika religioner att samtala med varandra. Det är inte längre möjligt att välja mellan inomkristen ekumenik och religionsteologi. Vi behöver bådadera. Som den ekumeniske teologen Hans Küng har uttryckt det: ”vi får ingen fred mellan nationerna om vi inte har fred mellan religionerna. Vi får ingen fred mellan religionerna utan dialog mellan religionerna.” Och som hundratals muslimska ledare påminde om i A Common Word (2007), muslimer och kristna utgör tillsammans mer än hälften av jordens befolkning. Utan fred mellan muslimer och kristna är inte världsfred möjlig.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/vi-firar-gudstjanst-med-troende-fran-andra-religioner-i-host
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/arkebiskopen-valkomnar-religionsdialog
Stefan Gustafsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska alliansen, har kommenterat artikeln och skriver i DN. Han säger att muslimer, judar och kristna har helt olika syn på vem Jesus är och vad han har gjort.
Vi står alltså inför tre radikalt olika påstående om Jesus:
Islam: Jesus dog inte.
Judendom: Jesus dog men uppväcktes inte.
Kristendom: Jesus dog och uppväcktes från de döda.
Här ställs vi inför ofrånkomliga val. Det går inte att komma undan; alla religioner kan inte vara sanna samtidigt. Vi måste ta ställning.
(…)
Den kristna församlingen behöver vakna ur sin Törnrosa-slummer och ta de stora frågorna på allvar. Det finns dramatiska antingen eller att ta ställning till – som frågan om Jesus. Den religionsrelativism som i dag sprider sig i Svenska Kyrkans är inte bara en intellektuell återvändsgränd, det är en förolämpning mot de kristna i Irak och Syrien som ställs inför kravet på konvertering och som är villiga att ge sitt liv för tron på Jesus Kristus.
http://www.dn.se/debatt/repliker/helt-olika-berattelser-kan-inte-alla-vara-sanna/
Erik J Andersson, missionsledare för Evangelisk luthersk mission skriver också i DN:
Reinfeldt varnade för religiösa ledare som utnyttjar religionen för sina egna syften. Det menar jag är just vad att de fem stockholmsprästerna gör när de vill leda Svenska kyrkan i en riktning där hennes byggnader blir plats för muslims trosutövning eller buddhistiska ceremonier. Vår kyrka måste våga vara kyrka. Den kristna Bibeln och Svenska kyrkans bekännelseskrifter talar om en Gud och en väg till honom. Den vägen heter Jesus.
http://www.dn.se/debatt/repliker/var-kyrka-maste-vaga-vara-kyrka/
http://www.etc.se/inrikes/praster-bjuder-imam-och-rabbin-till-predikningar
_____________________
Vad är det som upprör mest? Personligen tycker jag inte det är något problem att man bjudit in dominikaner-systern. Det är en kristen nunna, i ett annat samfund, men kristen. Det är inte att jämställa med andra religioner, även om det kan finnas många skillnader.
Men att bjuda in en iman och en rabbin att predika i kyrkan under gudstjänsten – det blir för mycket. Om dessa personer hade varit inbjudna till en samtalskväll en vardag i församlingshemmet, helt OK, vi måste lyssna och diskutera. Men i en gudstjänst? Nej, för mig blir det för mycket där. Religionsdialog ska inte ske i gudstjänsten. Det ska ske under andra former.
Även om de fem domkyrkoprästerna säger sig vara väl förankrade i sin kristna tro (se Katedralakademibloggen) så blir det väldigt, väldigt konstigt om gudstjänsten ska användas för religionsdialog, istället för att hjälpa församlingen och församlingsborna att också blir fast förankrade i sin kristna tro. Gudstjänsten är till för att växa som kristna och för att tillbe Gud.
Domprost Hans Ulfvebrand säger i den inspelade intervjun att Jesus är vägen till Gud för kristna, men att vi inte kan veta vilka vägar Gud väljer att möta alla människor. Han har en poäng där, för Gud är mycket större än vad vi kan greppa. Men vi kristna har fått hjälpmedel för att möta Gud, nämligen Jesus Kristus och den Helige Ande. Vi ska inte avvika från dessa vägar och glida på begreppen. För då är vi illa ute. Ett öppet sinne – ja – men också att följa den tydliga och sanna vägen.
En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.
(…)
Svenska kyrkan har uppdraget att ge tron vidare i varje tid. POSK anser att det är nödvändigt med en genomarbetad missionsstrategi som är välkomnande och sändande, där varje människa uppfattas som en gåva och en resurs i församlingen. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingen kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande vuxenundervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans tro och gemenskap.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar.
(…)
Kunskapen om kristen tro och Svenska kyrkans liv och uppdrag försvagas snabbt i vårt land vilket betyder att många människor saknar ett språk för en andlig längtan och för religiösa erfarenheter. POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.
Bloggen Laudate tycker till: http://laudate.se/2015/august/domkyrkopraster-och-religionsdialog.html