Kyrkans uppgift?

Jag läser på bloggen "Det goda samhället>>" ett inlägg som får mig att fundera lite.

Det är Patrik Engellau som skriver: Öppet brev från en medlem i Svenska kyrkan med begäran om att kyrkan måtte ge andlig vägledning>>

Engellau skriver:

Jag är medlem i Svenska kyrkan och betalar den årliga avgiften. Därför anser jag mig berättigad att få vägledning i en själslig fråga. Jag tror inte säkert på Gud, men jag respekterar Bibelns värde som inspirationskälla i andliga frågor. (…)

Låt mig specificera frågan. Jag vill inte veta vad kyrkan anser att staten ska göra. Det har jag hyggligt hum om. Svenska kyrkan står på barrikaderna när det gäller att kämpa för en generös invandringspolitik. Nu råkar jag anse, i Luthers efterföljd, att kyrkan inte ska blanda sig i politiken, utan enbart syssla med andliga ting. Skattefrågor är inte andliga frågor. En människas nådaställning inför Gud påverkas inte av i vilken utsträckning vederbörande betalar skatt till staten.(…)

Alldeles bortsett från invandringspolitiken och skatterna har varje människa nämligen ett personligt ansvar som inte alls behöver sammanfalla med statens uppfattning. Att ge vägledning i sådana personliga frågor är, menar jag, kyrkans sanna uppgift. (”Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd”, skrev Luther i den 62dra tesen. Evangeliet borde kunna ge svar på min fråga.) Där tycker jag inte att kyrkan gör sitt jobb. Kyrkan har inte förklarat sin syn på mina skyldigheter. Jag vill veta vilka kyrkan anser dem vara. (…)

Nu vet jag att kyrkan genom tiderna har haft svårt att förkunna ett så kärvt budskap och därför letat sig fram till andra tolkningar, men detta är faktiskt Jesu förkunnelse. Evangelierna är kristallklara, det är bara att läsa innantill.

Skribenten verkar vara väldigt säker på vad både Jesus och evangelierna säger. Skribenten verkar också väldigt säker på vad Svenska kyrkan gör och inte gör. Och skribenten tycker inte att Svenska kyrkan ger andlig vägledning. Utan blandar sig i Sveriges politik. Och det ska Svenska kyrkan inte göra – enligt skribenten.

Det kan mycket väl hända att jag helt har missuppfattat Engellaus bloggpost och tolkar detta tokigt. Men jag ställer mig frågande till några saker.

Varför skulle Svenska kyrkan inte blanda sig i politiken? För mig är det självklart att Svenska kyrkan ska säga ifrån när människor kommer i kläm i vårt samhälle. Och då måste man blanda sig i politiken. Om Svenska kyrkan slutade bry sig skulle jag tycka att det vore ett mycket större problem.

Att blanda sig i politiken är inte det samma som att vara partipolitisk. Det är en väldig skillnad. Kyrkans ska vara partipolitiskt obunden och på det sättet kunna peka på orättvisor och systemfel oberoende av vem som har makten.

Vad är det för andlig vägledning som Engellau saknar? Det verkar (genom att läsa texten) som om Engellau redan har fått vägledningen via bibeln. Hur ska "Svenska kyrkan" kunna göra något mer?

Sägs det inte tillräckligt från predikstolar och andra undervisningstillfällen? Skrivs det inte tillräckligt på debattsidor och sociala medier? I själavårdssamtal, bibelstudier och bikt? Vad är det som Engellau är ute efter som inte redan Svenska kyrkan gör?

Ur POSKs vision och program>>:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att
Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro