Kyrkan är förhållningssätt –
inte verksamhet

Amanda Carlshamre, diakon och ordförande för POSK, brinner för flera viktiga frågor inom Svenska kyrkan. – Vi behöver röra oss bort från kyrkan som plats. Jesus sa inte ”bjud in, bjud in” utan ”gå ut, gå ut”. Det är vårt uppdrag.

Amanda Carlshamres engagemang i Svenska kyrkan, både diakonalt och kyrkopolitiskt, går långt tillbaka i tiden. – Jag fostrades in i kyrkans demokratiska anda, inte minst under min tid som förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga mellan 2013 och 2017.

Hennes diakonala drivkraft har djupa rötter. Hon hämtar inspiration från prästen och psalmdiktaren Olov Hartmans bön: En enda kropp, en enda mänsklighet. – Vi som mänsklighet sitter ihop. Lider en, lider alla, säger hon. Men inspirationen går ännu längre tillbaka – till 300-talets biskop Ambrosius av Milanos ord: ”Det är inte av ditt goda du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” – Jag är en del av hur världen ser ut i dag. Det jag handlar, äter och gör påverkar hur andra människor har det, säger hon.

Som diakon vet Amanda Carlshamre vilka behov Svenska kyrkan står inför. Och som ordförande för POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har hon också möjlighet att påverka. Bland hjärtefrågorna nämner hon tre: att värna mångfalden i kyrkan, att vara en kyrka som gör skillnad för människor, och att främja det ideella engagemanget.

Frågan om mångfald blir allt viktigare i ett samhälle där fake news, politisk positionering och bristande tillit skapar klyftor. POSK vill därför skapa mötesplatser för förtroendefull dialog och stark gemenskap – trots olika bakgrunder och traditioner. Amanda är medveten om att POSKs bredd ibland uppfattas som spretig men konstaterar att det är ju det som är vackert. – Vi vill mångfald! Då måste vi klara att vara en brokig skara med olika erfarenheter, drivkrafter och perspektiv. Mångfalden berikar. Den är inte farlig. Tilltron sitter i den enskilda människan, säger hon.

Tillgången på diakoner är en annan prioriterad fråga för POSK. I dag har inte alla församlingar en anställd diakon. – I ett samhälle där människor har svårt att göra sin röst hörd gentemot myndigheter och kommuner är diakonen en röstbärare, säger hon. Diakonens vigningslöften – att stödja och vara ett tecken på barmhärtighet – är en stark drivkraft. När samhället förändras påverkas också diakonens roll. – Vi måste ständigt reflektera över vilka nya behov och utmaningar kyrkan och människor står inför. Hon är medveten om församlingars begränsade ekonomi och som gör att många i stället anställer diakoniassistenter. Men om hon fick önska fritt skulle kyrkoordningen tydligt slå fast att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling – lika självklart som att det ska finnas en kyrkoherde, präster och musiker.

Många diakoner är ensamma i sin roll, och Amanda lyfter därför vikten av en gemensam riktning och samsyn med kyrkoherden och de förtroendevalda. – Det handlar om att hålla ihop ett humant samhälle. Vi behöver mer kärlek och handens evangelium – att fysiskt finnas där för en annan människa. Mitt uppdrag som kristen är att göra livet lite lättare för någon annan.

En tredje hjärtefråga för POSK är att möjliggöra för fler människor att ta ansvar. – Församlingen är inte hel utan ideella medarbetare, säger hon med skärpa. Det är, menar hon, något djupt kristet i att se kyrkan som en gemenskap där alla – anställd, förtroendevald och ideell – delar ansvaret för att nå ut och vara kyrka där människor finns. Då får kyrkorummet vara en plats för påfyllnad. – ”Församlingen i centrum” är en av våra DNA-frågor. Och i centrum finns just de ideella medarbetarna. De skapar församlingslivet och bidrar mycket – både praktiskt och andligt, som att leda bönegrupper.

Amanda återvänder till kyrkans uppdrag. – Vi behöver röra oss bort från kyrkan som plats. Jesus sa inte ”bjud in, bjud in” utan ”gå ut, gå ut”. Det är vårt uppdrag. Att vara kyrka är inte primärt att driva verksamhet – det är ett förhållningssätt. En livsuppgift. Hon säger att hon inte är orolig för kyrkans ekonomi, det som oroar är polariseringen. – Samtidigt ser jag också möjligheter. Vi behöver hela tiden omforma oss, reformera oss – och det är inte farligt. Det kan till och med vara något positivt, säger Amanda Carlshamre.

Text: Eva Klang Staxäng Foto: Michael Campanella

Amanda Carlshamre Är diakon, ordförande för POSK, har läst teologi, studerat ekumenik vid Kyrkornas världsråds ekumeniska institut i Schweiz, är gift med en präst och bonusförälder till två pojkar.

POSK verkar för – att reflektion och kompetensutveckling sker kring nya diakonala utmaningar. – att det införs en bestämmelse i kyrkoordningen om att det ska finnas tillgång till en diakon i varje församling.