När man vill stoppa huvudet i sanden…

Ni vet när det bara blir för mycket…? När man bara känner – nu ORKAR jag inte mer! Nu får det vara nog!!!

Så kan det kännas när vi dagligen översköljs med bilder och texter om flyktingarna som finns runt om i Europa. Det går att hålla det på avstånd när det är "därborta". Men plötsligt står de på vår egen tröskel. Hungriga, rädda och traumatiserade barn och vuxna. Som lämnar hus, hem, släkt, vänner för att rädda sig från krig och fasor.

När huvudet inte orkar ta in med, när nöden blir för stor – då är det skönt att kunna få ett andrum. Att få gå till kören, träffa vännerna där, sjunga så det känns i hela kroppen och i hjärtat. Eller bara få gå på en andakt eller mässa. Lyssna, be, andas in och andas ut "Jesus – Kristus".

Sen – går det att ta till sig bilderna igen. Sen går det att fortsätta arbetet att möta min nästa! Må mitt hjärta och min hjärna aldrig sluta ängslas och våndas över orättvisorna! Låt mig aldrig stoppa huvudet i sanden och låt mig aldrig blunda!

SVT gör en extrasatsning just nu med fyra program om flyktingkrisen i Europa. Ärkebiskop Antje kommer att medverka.
http://www.svt.se/omsvt/extra-flyktingkrisen

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk
diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.