Var går gränsen? Dags att börja prata öppet!

Personligen är jag emot dödshjälp. Jag är däremot för livshjälp.

Jag har flera gånger försökt att lyfta frågan om dödshjälp och Svenska kyrkans syn på detta i kyrkomötet. Utan att jag upplevt att frågan har kommit något längre.

Kyrkans Tidning skrev om detta 2007.
Kyrkans Tidning: Svenska kyrkan mot aktiv dödshjälp>>

I Belgien har man nu infört en lag som tillåter eutanasi (dödshjälp) på barn. I Holland finns en liknande lag men där måste barnen vara 12 år för eutanasi. I Belgien finnas alltså inte denna åldersgräns.

Protesterna från kyrkorna har varit starka, men det har inte hjälp.

Dagen: Fyraåring vädjar till belgiske kungen>>
Dagen: Belgien inför dödshjälp för barn>>
Dagen: Belgiens kung godkände dödshjälp för barn>>

Jag säger inte att detta är enkla frågor, inte på något sätt. Jag kan förstå att man, när man ser nära och kära plågas, mycket väl vill hjälpa till att stoppa ett lidande. Jag kan förstå att man, när man vet att man ska dö, vill kunna få bestämma själv.

Trots det så tycker jag att det är viktigt att Svenska kyrkans inställning till dödshjälp och assisterat självmord ska vara tydlig och klar. Precis som den är det när det gäller dödsstraff.

De etiska diskussionerna om liv och död måste få vara en aktiv diskussion. Stötas och blötas. För och emot. Avvägningar, för- och motargument.

I ett föränderligt samhälle så flyttas de etiska gränserna hela tiden åt olika håll – Svenska kyrkan måste vara med och vara en aktiv del i alla dessa diskussioner. Utifrån en teologisk synvinkel, utifrån en ekumenisk synvinkel, utifrån en kristen synvinkel. Det som vi tyckte var otänkbart förut är plötsligt helt accepterat. Då är det viktigt att vi vet varför.

Frågan om dödshjälp, eutanasi, är inget som POSK som nomineringsgrupp har diskuterat eller tagit ställning till eller skrivit om i sitt program. Jag vill påpeka att detta är mina personliga åsikter!