fbpx

Replik till Johanna Andersson

Med anledning av blogginlägget den 28 december>> har Lars-Gunnar Frisk skrivit följande kommentar:

Först en liten rättelse: Kampanjen är inte ett ”insamlingsobjekt” i julkampanjen.

På ingångssidan för julkampanjen lyfts särskilt fram en rad olika insamlingsobjekt: arbete med stöd till barn i flyktingläger, liksom olika projekt i Colombia, Syrien, Sydsudan, Kongo och Centralafrikanska republiken.
Tänd ljus för barnen i december>>

Som en del i allt detta finns även med den kampanj om ursprungsmärkning som inte alls handlar om ”olika bojkottåtgärder mot Israel” som Johanna Andersson felaktigt påstår i GP-krönikan.

Johanna Andersson lyfter dock INTE frågan om vem ”i Svenska kyrkan som beslutar om hur en kampanj ska utformas”. I just den detaljen har hon faktiskt rätt: Innehållet i kampanjen – som är ganska harmlöst – ligger mycket väl i linje med en sedan länge väl grundad policy inom kyrkan.

Denna policy har vid upprepade tillfällen formulerats av kyrkostyrelsen, kyrkomötet och Internationella nämnden. När det sen kommer till utformning av enskilda kampanjer inom ramen för olika policies är det självfallet en tjänstemannafråga.
====
Kampanjen om ursprungsmärkning ligger helt i linje med, och utgör en fortsättning på HOPP-kampanjen som startades 2004 och pågick under ett par år. Bakom kampanjen stod Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Kristna Fredsrörelsen, Caritas, Diakonia, Evangeliska Brödraförsamlingen, Frikyrkliga Studieförbundet (Bilda), Individuell Människohjälp och KFUK-KFUM.

Som en del i en av fem punkter i HOPP-kampanjen, som i övrigt handlade om ickevåld, rättvisa, fred och försoning, fanns: ”uppmanas Sveriges konsumenter att inte köpa bosättarprodukter från de ockuperade områdena.”

Beslut om Svenska kyrkans deltagande togs av kyrkostyrelsen i mars 2003. Till Kyrkomötet 2004 motionerade Joakim Svensson (Frimodig kyrka) och Eva Nyman (Sverigedemokraterna) om att Svenska kyrkan skulle lämna HOPP-kampanjen. Beslutet blev ett Nej till motionerna – och ett stöd för fortsatt arbete inom kampanjen.

Ekumenikutskottets betänkande, som antogs av Kyrkomötet, kan läsas här:
Eu 2004:2>>

Deltagandet i HOPP-kampanjen var alltså väl grundat i de beslutande organen. Den nu (2013) aktuella kampanjen är betydligt mer begränsad än HOPP-kampanjen; den uppmanar inte uttryckligen till bojkott av varor, utan begränsar sig till en enda fråga: att kräva god konsumentupplysning, i form av ursprungsmärkning.

Detta är uppenbarligen ändå tillräckligt för att trigga Johanna Andersson till ännu ett rasande angrepp på Svenska kyrkan – men det kan inte sägas sakna stöd i de hittillsvarande ställningstagandena inom kyrkomöte och kyrkostyrelse.

Om nu någon, av någon anledning, skulle tycka att ståndpunkter från 2003 och 2004 inte längre skulle vara giltiga så kan man söka sig till de senaste årens ställningstaganden, till exempel Kyrkomötets skrivelse 2012:6: Där tog man bland annat ställning för att: "rekommendera församlingarna /- – -/ att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem."
Kyrkomötets skrivelse 2012:6 http://svenskakyrkan.se/955952

Tilläggas kan att krav på ursprungsmärkning ligger helt i linje med EU:s nuvarande hållning när det gäller varor från Israel.

I kontinuitet med med tidigare ställningstaganden har även Svenska kyrkans Nämnd för internationell mission och diakoni sammanfattat Svenska kyrkans hållning i ett ”Positionspapper för långsiktigt hållbar fred mellan Israel och Palestina”, antaget av internationella nämnden 22/11 2012.

Positionspapperet kan laddas ner för läsning här:
Position för lånsiktig hållbar fred mellan Israel och Palestina 
www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=976639>>

I detta dokument sägs bl.a: ”Metoder som avser att förhindra ekonomiskt stöd till ockupationen är legitima vägar att arbeta för fred. En sådan metod kan vara kampanjer riktade mot varor producerade i israeliska bosättningar.”

I policydokumentet sägs även: ”Svenska kyrkan är emot en bojkott av Israel inom internationellt erkända gränser. Svenska kyrkan erkänner och stödjer Israels rätt till existens inom internationellt erkända gränser.” För den som bemödar sig om att läsa det tillgängliga materialet står det helt klart att det varken är orimligt ensidigt eller ”handlar om olika bojkottåtgärder mot Israel” som Johanna Andersson i sitt enögda och rasande angrepp på kyrkan gör gällande.

Sammanfattningsvis:
Svenska kyrkans policy kring Palestina/Israelfrågan är inte ensidig utan väl genomtänkt, formulerad och balanserad.

En ”kampanj” är till sin natur fokuserad på ett begränsat område eller en fråga. Att komma med anklagelser om att en kampanj är ”ensidig” blir därför ganska poänglöst. Däremot kan man naturligtvis ifrågasätta innehållet/sakfrågorna.

POSK har nyligen drivit en valkampanj. Ingen har kommit på den befängda tanken att anklaga oss för att i denna vara ”ensidiga”. Vi kan ju inte gärna uppmana till röstning på flera olika grupper. Däremot kan och bör olika sakfrågor i POSKs program givetvis diskuteras.

Johanna Andersson är naturligtvis i sin fulla rätt att hävda att varor från bosättningar på de ockuperade områdena inte ska ursprungsmärkas, och att svenska konsumenter som inte vill köpa sådana varor därmed ska tvingas avstå från att köpa allt som exporteras från Israel. Men då vore det en fördel om hon argumenterade för detta.
/larsgunnar