Församling – huvudfoting, amöba eller kropp!
Församlingsbegreppet verkar ibland vara bekymmersamt för oss i Svenska kyrkan. Kanske är det just nu i dessa strukturomvandlingstider extra svajigt att definiera den lokala församlingen. Som jag ser det finns det två diken; huvudfotingen och amöban.
Ibland dyker det upp tendenser att alltför snävt tala om den lokala församlingen.
Vissa tänker främst på de anställda.
Andra ser framför sig hus och platser; kyrkor, församlingshem och kyrkogårdar. Jag har hört någon som säger att den ”riktiga” församlingen är de som regelbundet firar gudstjänst tillsammans på söndagarna.
Några verkar med församling avse de förtroendevalda tillsammans med de anställda och de som är mest aktiva i olika verksamheter.
För en hel del är församlingen starkt förknippad med den kör som flitigt övar varje vecka och som regelbundet sjunger i församlingens gudstjänst.
Församlingen tenderar på detta sätt att bli en huvudfoting, en sådan där ensidig figur som inte skulle kunna stå på sina egna, mycket smala och rangliga ben.
Det andra diket är amöban. En oformlig varelse som uppslukar allt i en ständigt föränderlig konstellation. Församlingen blir med detta synssätt allt och alla inom en geografisk avgränsad yta; utan hänsyn varken till vem som vill tillhöra församlingen eller till andra trossamfund.
Paulus talar i första korintierbrevet om församlingen som en kropp (1 Kor 12:12ff). I kroppen har lemmarna olika uppgifter och gåvor – men alla är lika viktiga och väsentliga för att kroppen ska fungera.
Översatt till vårt församlingsbegrepp: De som är anställda lika väl som de förtroendevalda eller ideella, de som firar söndagens gudstjänst ofta lika väl som de som går i onsdagens sinnesromässa eller mer sällan på musikgudstjänster eller på dop, vigslar och begravning. Föräldrarna och barnen i den öppna förskolan lika väl som pensionärerna på äldreboendet och de unga konfimandledarna. Eller enklare uttryckt: De som är döpta och medlemmar i vår lokala del av Svenska kyrkan, Jag skulle vilja lägga till alla som på ett eller annat sätt är på väg mot dopet i kyrkans undervisning.
Avgränsningen handlar om tillhörighet, i respekt mot andra gemenskaper och mot de som inte vill vara med.
Det är ingen avgränsning av ansvaret, de döptas ansvar för hela Guds skapelse och därigenom för alla människor, medlemmarna lika väl som andra; för alla som är i nöd, för alla som söker och längtar efter mening i sitt liv. Ett ansvar som också handlar om att föra dialog och tillsammans arbete för Guds rike, för fred och rättvisa.
I Paulus tal om kroppen är utgångspunkten alla döpta, de som genom dopet har en särskild tillhörighet med Kristus. Så ser inte vår verklighet ut.
Evangeliet och Jesus själv utmanar oss att sträva efter enhet mellan alla kristna. Hur den enheten ska se ut och hur den kan kombineras med mångfald i våra uttrycksformer och ordningar är ett ständigt pågående samtal.
Paulus betonar att grunden för medlemskapet är gemenskapen med Kristus. Han är också tydlig med respekten för de olika gåvor och uppgifter som lemmarna i kroppen har. Ingen får se ner på någon annan. Alla är lika viktiga. För att detta ska vara möjligt har Paulus i direkt anslutning till texten om kroppen pekat ut en väg. Den väg som är överlägsen alla andra vägar. Kärlekens väg.
Lena Petersson
vice ordförande i POSK