Tips från coachen – använd predikstolen

I helgen var jag på gudstjänst i den gamla och mäktiga katedralen i Visby. En fantastisk kyrka – men full av stora pelare. Pelare som gör att det i kyrkan endast är de tre personerna som sitter längst ut på bänkarna är de som ser allt och ända fram till koret. Alla andra har skymd sikt av en eller flera pelare.

Under de senaste decennierna har prästerna börjat predika från golvet istället för predikstolen, ibland bakom en ambo. Och det har varit bra. Att prästerna kom ner från de höga höjderna och kom närmare församlingen.

Men nu… Nu är det dags att recleima predikstolen. För jag tycker inte det funkar när prästerna tror de är nära, men i stället blir det bara en liten exklusive skara som ser och hör allt. Särskilt om prästen inte utnyttjar möjligheten att röra sig i rummet.

Så jag ber alla präster – använd predikstolen. Så alla i kyrkan hör och ser!

Predikstol>>

Foto: IKON Magnus Aronsson

Bara en liten prick…

Förra veckan presenterades olika twitterlistor. Listor som på olika sätt hade mätt och på något sätt försökte säga vem som var ”bäst” på twitter.

Den ena grafen är Twittercensus.

http://twittercensus.se/graph2015/#

Den mäter egentligen bara hur många följare man har och hur många man själv följer.

Här hittar du riksPOSK på den kartan

http://twittercensus.se/graph2015/pos/0.36839_0.4749_40

Den andra listan tittar istället på hur många hur twittrarna interagerar och pratar med varandra. Då blir det helt andra listor. (I den listan fanns POSK inte med).

Graf över samtal på svenska Twitter Q1 2015>>

Det spelar kanske inte så stor roll men jag tycker att vi som kyrka ska fundera på varför det är så få tydligt kyrkliga profiler som finns med på denna twitterarena. Och det gäller båda listorna.

Är inte detta en bra kanal att också bedriva mission och teologiska samtal? Som ett komplement till gudstjänster, bloggar osv?

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att Svenska kyrkan ska vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet.
(…)
Vi behöver ständigt utveckla nya vägar att möta unga människor. Det behövs vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan och i gemenskapen på internet.

Kyrkosyn och ämbetssyn i förändring

Erik Eckerdal, präst och forskare, skriver i senaste Svensk kyrkotidning (5/15) om "Sverige som egen kyrkoprovins – kyrko- och ämbetssyn i förändring".

I artikeln börjar han med att berätta om kyrkorätten, om biskopsämbetet före och efter reformationen och om biskopen i Sverige och i romersk katolska kyrkan. Vad som förenar oss och vad som skiljer oss.

Eckerdal avslutar hela sin artikel:

I en situation av splittring, vilken fortgår så länge kyrkorna inte är förenade, vilar ansvaret på de personer som vigts till
ett personligt utövat biskopsämbete att så långt det är möjligt realisera enheten i den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, så som båda kyrkorna bekänner sig vara. Detta kan ske mycket konkret. För ju längre två kyrkor står från varandra, desto större anledning att sammanträffa och gemensamt undersöka angelägna frågor. Som Metropolitbiskop av Uppsala kan ärkebiskop Stefans efterträdare ta ledningen och samla de evangeliska och romersk katolska biskoparna i norden till överläggning i frågor om pastoral- och sakramentalteologi, evangelisation, miljö, sociallära, familj och skola, barnens rätt till sina föräldrar, suicid, eutanasi och abort, för att nämna några frågor. Hur skulle ärkebiskop Stefan agerat?

Läs hela artikeln här, http://issuu.com/posksvenskakyrkan/docs/skt.5-15erik.eckerdal.:

 

Ur POSKs vision och program>>:

Brokyrka

POSK anser att det ekumeniska arbetet ska drivas vidare med kraft. Detta sker nationellt i Sveriges Kristna Råd. Det görs även genom stöd åt lokalt ekumeniskt arbete för att stärka den kristna gemenskapen. Det sker också internationellt inom Kyrkornas världsråd (KV) och Lutherska världsförbundet (LVF).

POSK menar att anslagen till dessa organisationer bör prioriteras och att ett närmare samarbete mellan KV och LVF bör eftersträvas. Vidare bör Svenska kyrkan arbeta för att bättre kontakter skapas mellan KV och de kyrkofamiljer som hittills valt att stå utanför det ekumeniska arbetet. Svenska kyrkan har en lång tradition som brokyrka och därför ett särskilt ansvar att arbeta för kyrkans synliga enhet.

Den ökade integrationen inom Europa kräver förstärkta resurser framförallt till den europeiska kyrkogemenskapen (KEK) för bevakning av och påverkan på det arbete som EU bedriver inom framför allt det sociala området och i invandringsfrågor.

Församlingarnas medarbetare behöver vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.

—————————

Erik Eckerdal är också POSKare i Uppsala stift.

Jag blev inte lugnad av beskedet!

Jag läser i Kyrkans Tidning om styrgruppens möte om kyrkohandboken i onsdags den 10 juni.

Kyrkans Tidning: KYRKOHANDBOKEN Besked från styrgruppen: Kyrkokansliet har ansvaret >>

Jag kan inte säga att jag blev särskilt lugnad eller känner tillförsikt inför det som tidningen skriver. Styrgruppen (vilka som ingår är inte tydligt eller står på webbsidan) ska lämna ett förslag till slutgruppen (vilka som ingår är inte tydligt eller står på webbsidan) efter att kyrkokansliet arbetar med revideringen. Vaddå kyrkokansliet? Vem då?

Har Dag Tuvelius (som skulle jobba med information om kyrkohandboken) fått något tydligt uppdrag hur processen kan bli genomskinlig? Hur hämtar man upp synpunkterna? Eller är "kontoret stängt" nu och några tjänstemän sitter och filar på en produkt i sommar som ska lämnas till "slutgruppen" i september?

Varför står det ingenting på kyrkohandbokens webbsida?

http://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Maria Löfberg, organist i Morup, skriver på Kyrkans Tidnings debattsida (24/15) så här:

Jag skulle gärna vilja förklara för biskopen och styrgruppen, eftersom jag har varit på möten som de inte varit på. Jag har följt med genom hela protesthanteringen, varit en av de tio representanter som besökte ärkebiskopen i höstas och har deltagit i en del av vårens möten, som det refereras till i ert svar. Ni (antagligen inte du och styrgruppen, eftersom ni inte var där) känner inte igen bilden att vi inte kunnat diskutera våra viktiga frågor, och det beror på att de möten vi kom till var strikt förberedda och på våra konstruktiva förslag svarade projektledarna att ”det har vi inte mandat att tala om här” eller ”det är inte meningen att denna grupp ska behandla det”.

Ni känner inte igen bilden därför att ni hade fullt upp med att hindra oss att säga det vi ville, nämligen att arbetet med handboken bör starta om från en betydligt tidigare punkt för att handboken ska ha en chans att bli användbar och brett förankrad i Svenska kyrkan. Det har funnits alla möjligheter att påverka, skriver ni.

Sanningen är att nej, det har inte funnits det minsta utrymme att påverka i dessa minutiöst förberedda möten, där det skulle provsjungas lätt omarbetade, redan färdigställda revideringar av tidigare försökshandboksinnehåll.

Jag kan inte se att styrgruppen med biskop Eckerdal tar upp dessa frågor mer än att de diskuterat kritiken med inte kommer att ändra arbetsformerna.

Om detta innebär att kyrkohandboksförslaget kommer att bedrivas i, som det känns för oss som är utanför kyrkokansliet, hemligt rum är jag rädd att förslaget kan vara hur bra som helst – det kommer ändå att få stora problem när det ska ut i verkligheten.

Men nu ska jag tänka positivt – jag ger arbetet en eller två veckor till. Om jag sedan kan se att webbsidan har uppdaterats med relevant information, om jag kan se att de tydliga uppdragen som de olika arbetsgrupperna har, om jag kan se att man förstår och att man tar till sig och lyssnar på (vilket inte behöver betyda att man ska ändra på allt eller göra som kritikerna säger) kritikerna – då kan jag börja känna mig lugn.

Men innan dess behåller jag mig rätten att faktiskt ställa mig skeptiskt och kritisk till processen och det slutresultat som ska beslutas på kyrkomötet 2017.

Mer empatisk än en femteklassare?

I dag har vi en gästkrönika från Helena Taubner, POSKare från Skara stift. Krönikan publicerades först på Skara stifts webbplats>>

Mer empatisk än en femteklassare?

På trappan står två tjejer. De vill sälja majblommor. Med stor självklarhet säger de ”Vi säljer majblommor”.

De förväntar sig att deras blotta existens är argument nog för att sälja in produkten – hur skulle de kunna sälja något som inte var värt att köpa? Pengarna går till att hjälpa barn som behöver hjälp, och alltså är det bara att dra fram plånboken och göra affär.

I tv-soffan, med varma mackor på soffbordet och svart te i kannan, ser jag hur femteklassare efter femteklassare tar plats på podiet för att svara på kunskapsfrågor. De har mycket att bevisa, eftersom programmet går ut på att de – trots sin ringa ålder – är smartare än ingenjörer, ekonomer, kirurger och journalister.

Någon tycker bäst om matematik och skall bli uppfinnare. Någon annan tycker bäst om svenska och skall bli författare. Inte för en sekund ser de några hinder för att uppnå sina högt ställda mål.

Rätt och fel

Min kollega pratar om sin elvaåriga dotter. Hon säger att dottern har en sådan självklar känsla för rätt och fel. Hon ser när någon far illa i skolan, och vet varför man måste behandla alla med lika mycket respekt och omtanke. Hon oroar sig för att det finns fattiga barn, till och med på nära håll, och hon undrar vad hon kan göra för att hjälpa dem.

Frälsarkransen

När vi, under pingsthelgen, hade konstutställning i Hjo kyrka, var min svägerska och hennes familj på besök. Dottern, som är i tioårsåldern, tar ett stadigt tag om konstnärens arm och förväntar sig en guidad tur.

Utställningen handlar om Frälsarkransens olika pärlor, och när det är dags för lunch har hon och konstnären inte hunnit hela varvet runt. Det blir till att gå tillbaka till kyrkan efter lunchen och återuppta guidningen. Jag ser hur de pratar, om pärlorna – men också om sådant som är viktigt i livet när man snart är tio år.

Om Sveriges framtid vilar i dessa barn händer – ja, då känner jag mig faktiskt helt trygg. När Jesus sa att vi skall bli som barnen – ja, då tror jag att han menade femteklassarna.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”
(Luk 18:15-17)

Av Helena Taubner, förtroendevald i Hjo
Publicerad 11 juni 2015

Foto: Rickard Taubner

"låt de döda begrava sina döda"

"Låt de döda begrava sina döda" (Matt 8:22)

Så skriver Jonas Eek i dagens Kyrkans Tidning (24/15) där han vill att de som överklagat Göteborgs stiftsstyrelses beslut ska ta tillbaka sitt överklagande.

Kyrkans Tidning: Dra tillbaka överklagandet>>

Frågan om att Göteborg ska vara ett pastorat eller splittras upp i nio enheter har delat förtroendevalda och kyrkoherdar i Svenska kyrkan i Göteborg. Och splittringen går också rätt igenom nomineringsgrupperna. Jag vill vara väldigt tydlig att jag skriver det här blogginlägget som Carina, förtroendevald i kyrkonämnd, kyrkofullmäktige och kyrkomöte. Detta är ett strikt personligt inlägg!

Jag tror personligen att den bästa lösningen för Svenska kyrkan i Göteborg är att vara ett pastorat. Varför tror jag det?

Jonas Eek frågar efter en framtidsvision för Svenska kyrkan 2040. Jag ska säga vad jag tror om 2040 om beslutet inte blir upphävt.

Jag tror att de nio enheterna kommer att ha fullt upp med att organisera sig, administrativt, ekonomiskt, personellt och med fastigheterna så att man bara koncentrerar sig på sig själv i 15-20 år. Därefter kommer man att lyfta näsan över församlingsgränsen och se att man kanske skulle samverka och samarbeta om det som vi i dag redan gör.

Jag tror inte den enskilda församlingsmedlemmen kommer att märka en så stor skillnad utan gudstjänsterna kommer att fortsätta som vanligt, men jag tror heller inte att det finns ork att driva någon utveckling av verksamheten. Jag tror alltså inte att kyrkan på något sätt har utvecklats fram till 2040. Möjligen stagnerat och kanske på sina håll också avvecklats.

Det kommer säkert att bli bra så småningom (kanske 2040), säkert annorlunda och det är inte säkert det blir sämre. Men innan dess har vi ödslat en massa tid och pengar på en massiv omorganisation och uppdelning. Jag tror också (vilket inte behöver vara helt fel) att församlingarna måste jobba hårdare på att samla in pengar för att kunna bevara verksamhet och personal. Insamling genom att hitta sponsorer, ordna basarer och på andra sätt.

De gemensamma verksamheterna som vi har i dag finns inte kvar – men kan givetvis ha utvecklats till att bli något annat eller i nya former.

I överklagande beskrivs problemet och orsaken till överklagandet så här:

Dessa är i huvudsak följande: Uppfattningen att Göteborg är ett pastoralt område, som behöver en pastoral styrning och en pastoral ledning; den svaga ekonomiska bärkraften i främst invandrarrika Nylöse pastorat, med låg kyrkotillhörighet (28%) och låg medelinkomst, men också Domkyrkopastoratet – dessa två skulle enligt stiftets utredning vid oförändrad verksamhet behöva höja sin kyrkoavgift med 38 resp. 14 %; oro för att många gemensamma pastorala verksamheter inte kommer att kunna fortsätta om Göteborg delas, såsom verksamheten vid de stora sjukhusen, kyrkan i högskolan, skolkyrkan, verksamheten vid häktet osv.; de negativa konsekvenserna av en uppdelning av ekonomi- och fastighetsförvaltning och, inte minst, begravningsverksamheten; samt oro för anslagen till andra organisationer såsom Göteborgs kyrkliga stadsmission, av vilka två (Kyrkans Jourtjänst och Kyrkans Familjerådgivning), båda med omfattande verksamhet, har samfälligheten som huvudman.

Låt de döda begrav sina döda citerar Eek bibeln. Som om det var ett val vi hade att göra. Svenska kyrkan är huvudmän för begravningsverksamheten. Det finns lagar och regler som styr detta. Och det beslutet som stiftsstyrelsen har tagit innebär att Svenska kyrkan bryter mot dessa lagar och regler.

Jag har personligen inget problem med att släppa huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. Låt kommunen ta över, för allt i världen! Svenska kyrkan skulle sedan kunna sälja sina tjänster och sköta kyrkogårdarna osv. Men innan vi är där så måste vi fullfölja vårt samhälleliga uppdrag.

Just i dag har kyrkostyrelsen uppe ett förslag på en särlösning för begravningsverksamheten i Göteborg. De diskuterar ett förslag som innebär att det skulle göras ett permanent undantag för Göteborgs begravningsverksamhet och att det i kyrkoordningen skulle införas en ny paragraf. En paragraf som tillåter det att finnas en Göteborgs begravningssamfällighet. Om kyrkostyrelsen beslutar så kommer detta förslag att skickas på remiss till Göteborgs stift och Göteborgs kyrkonämnd i morgon och sedan skulle förslaget kunna presenteras och beslutas på kyrkomötet i höst. Om kyrkomötet är beredda att återigen särbehandla Göteborg återstår att se.

Nej, Jonas Eek, det är just för att några av oss ser att lösningen för utveckling, mångfald och växt handlar om solidaritet och inte splittring som vi också ställer oss bakom överklagandet. Grundtanken i strukturutredningen var just att låta församlingen, stor som liten, få växa, även om man inte har möjlighet att genomföra all ben i den grundläggande uppgiften. Ett ansvar för upgiften som då ligger i pastoratet istället.

Och för Göteborgs del så skulle det kunna innebära att vi kunde haft 62 församlingar i pastoratet (jag vill minnas att vi har 62 invigda kyrkorum i samfälligheten) där man samlas till gudstjänst, bön och gemenskap. Det är den utvecklingen jag hade sett 2040! Inte en kyrka där jag om jag flyttar från Askims församling till Nylöse församling eller Göteborgs Domkyrkoförsamling får betala helt olika kyrkoavgift. Eller där det bedrivs helt olika verksamheter enbart på grund av de ekonomiska förutsättningarna.

Kyrkan i Göteborg kommer att överleva – det handlar inte om det. (Om inte Jesus har kommit tillbaka innan dess). Men jag personligen tror att solidariteten och delandet bland många är den rätta vägen att gå, andra tror att en uppdelning och splittring är den rätta vägen för kyrkan.

 Foto>>

Läs mer om utredning och stiftet beslut här>>

Stadsmissionen låter barn fråga tiggare

Stadsmissionen i Stockholm låter barnen ställa frågor till tiggarna. Se filmen här:

Och svaren kan du läsa här>>

Det som Stadsmissionen gör tycker jag är jättebra. Det här är frågor som barn har – även många vuxna. Här hjälper Stadsmissionen till att våga lyfta det svåra. Ger en ingång för ett samtal som kan fortsätta.

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.
(…)
Vi lever i ett samhälle som snabbt förändras. Det finns nu möjligheter för Svenska kyrkan att på ett nytt sätt vara aktör i samhället och därigenom möta människor i nya sammanhang.

Stockholms stadsmission: Värt att veta om tiggare>>

Göteborgs kyrkliga stadsmission: Tiggare – några av de fattiga EU-medborgarna>>

Resume: Så ska föräldrar prata med sina barn – om tiggare>>

Kyrkans Tidning: Stockholms stadsmission ger råd hur man talar om tiggeri med barn  >>

Foto: Göteborgs kyrkliga stadsmission

530 miljoner till vård av byggnader

Från Svenska kyrkans intranät hämtar jag följande nyhet:

530 miljoner för att bevara kyrkligt kulturarv>>

Fördelningen av kyrkoantikvarisk ersättning för 2016 innebär att församlingar kan få dela på 530 miljoner kronor för att bevara och skydda det kyrkliga kulturarvet.

– Den kyrkoantikvariska ersättningen bidrar till att vi på ett kvalificerat sätt kan vårda och underhålla de kyrkliga kulturmiljöerna i hela landet, säger Markus Dahlberg, chef på enheten för kulturarvsstöd i Svenska kyrkan.

Precis som tidigare år prioriteras den långsiktiga planeringen av vård- och underhållsinsatser för att den kyrkoantikvariska ersättningen ska komma till bästa möjliga användning. Övergripande inventering och planering beviljas drygt 13 procent av den fördelade ramen.

Merparten av stiftens ansökan om medel avser projekt som relaterar till vårdinsatser, cirka 80 procent. Övriga projekt handlar bland annat om skadeförebyggande insatser, cirka 6 procent, och arbete med säkerhetsfrågor, cirka 5 procent. Ansökningarna fördelar sig utifrån objektstyp framför allt på kyrkobyggnader, cirka 80 procent, därefter på begravningsplatser och kyrkotomt cirka 13 procent och kyrkliga inventarier cirka 4 procent.

Mot bakgrund av att det tidigare funnits överskott kopplat till den kyrkoantikvarisk ersättningen har kyrkostyrelsen vidtagit åtgärder genom att bland annat höja tilldelningen till församlingar och stift. I dag är bedömningen att överskottet är hanterat genom att medlen kunnat utbetalas eller tilldelas till projekt, vilket innebär att en successiv nedtrappning i rambeslutens storlek till en nivå i linje med den statliga tilldelningen av ersättning på 460 miljoner planeras.

FAKTA
Kyrkostyrelsens arbetsutskott fördelar totalt 530 miljoner kronor i kyrkoantikvarisk ersättning till stiften för 2015. Rambeloppets storlek baseras på regeringens förslag till långtidsbudget om 460 miljoner kronor per år. Beslutet kan komma att behöva justeras efter riksdagens beslut om budget för 2016 som sker i höst. Fördelningen mellan stiften framgår av tabellen nedan. I genomsnitt har stiften beviljats 63 procent av ansökt ram. 

Stift                                   Total ram, tkr

Uppsala stift​                         44 200
Linköpings stift                     52 000
Skara stift                             37 900
Strängnäs stift                      40 700
Västerås stift                        26 900
Växjö stift                             52 400
Lunds stift                             64 800
Göteborgs stift                     77 700      
Karlstads stift                       22 300
Härnösands stift                  25 000
Luleå stift                                8 100
Visby stift                             25 400
Stockholms stift                  48 300

Summa stiften                    525 700
Nationell nivå                         4 150

Total summa                       529 850 ​​

___________________________

Du kan också läsa mer i pressmeddelandet från Svenska kyrkan: 530 miljoner för att bevara kyrkligt kulturarv>>

Nyhetsbrev från avdelningen Fastigheter och kulturarv>>

Från POSKs vision och program:

POSK anser att all förvaltning av egendom i kyrkan ska göras i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. Förvaltarskapet i bibeln utmärks av att vi av Gud har fått gåvor, som både vi och våra medmänniskor ska ha glädje av. Att förvalta dessa Guds gåvor är ett uppdrag som sträcker sig mot framtida generationer. POSK menar därför att all egendoms- och kapitalförvaltning ska vara långsiktig, effektiv och bedrivas på ett etiskt och ekologiskt ansvarigt sätt. (…)

Våra kyrkor och kyrkogårdar är viktiga kulturarv som POSK starkt vill värna. Svenska kyrkan har också tillgångar i form av jord, skog och värdepapper. POSK vill genom en klok förvaltning av kyrkans egendom och ekonomiska medel bevara dessa värden och därigenom skapa förutsättningar för en aktiv församlingsverksamhet.

Foto: Lundby församling, Biskopsgårdens kyrka. Bilden har inget direkt samband med artikeln.

Kyrkans Tidning: Nya miljoner till det kyrkliga kulturarvet>>

Tidningen Dagen: Halv miljard går till underhåll av kyrkobyggnader>>

Jag har gjort det i 100 dagar!

Så har jag gjort det igen i 100 dagar. Bloggat varje dag i sträck.

Det är tredje året som jag är med på utmaningen Blogg100 som innebär att man (helt frivilligt) bloggar varje dag i 100 dagar.

För mig som ändå bloggar nästan varje dag så har det inte varit en så stor utmaning. Och det är roligt att blogga. Det finns ju alltid något att skriva om. Stort som smått. Ibland får man välja.

Och som ni kanske har märkt så försöker jag också att koppla det mesta som jag skriver till POSKs Vision och program på ett eller annat sätt.

Att vara en del av Blogg100 har varit roligt. Här kan du hitta alla andra som valde att vara med i utmaningen >>

Nu är utmaningen över för det här året. Det innebär inte att jag kommer sluta blogga i fortsättningen. Men nu kanske jag hoppar över en dag eller så ibland.

Och du… om du vill vara med och gästblogga här på POSK-bloggen så hör av dig! Jag vill att många POSK-röster ska höras!

 

Inventering av diakoni

Diakonibloggen.com skriver om Svenska kyrkan och EU-migranterna>>.

Kyrkomötet gjorde i november 2014 ett uttalande om EU-migranter. Uttalandet uppmanade Sveriges kommuner, regering, riksdag och Svenska kyrkan på alla nivåer att förbättra situationer för EU-migranter.

Läs om uttalandet här>>

Miriam Hollmer på Kyrkokansliet gjorde en sammanställning och en rapport som presenterades i december 2014 och vad som gjordes då i Svenska kyrkan. Sedan dess har säkert flera av dessa verksamheter utvecklats eller förändrats.

Läs hela rapporten här:

 

Att EU-migranterna och tiggeriet är något som påverkar hela vårt samhälle på ett eller annat sätt tror jag vi kan vara överens om. Vad lösningen är på problemet är det nog däremot svårare att komma fram till ett gemensamt svar på.

Jag tänker ibland så här – det skulle mycket till innan jag själv skulle vilja lämna mitt land, min familj, min säng, mina barn, ja i princip allt, för att bege mig till ett annat land för att få en chans att överhuvudtaget tjäna några kronor. Jag tror inte att de flesta som kommer hit gör det med ett lätt hjärta. Men det är svårt för mig som enskild människa att känna att jag kan göra skillnad. Vi måste använda våra gemensamma resurser för att ge människor ett värdigt liv och en chans att klara sig.

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk
diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.

Foto: IKON