Lördagskrönika av Manilla Bergström som var införd i Göteborgs posten den 21 januari 2017. Om tro, tvivel och förtröstan.

I år uppmärksammar kyrkan 500 år av reformation, sedan 1517 då Martin Luther i sina 95 teser protesterade mot handeln av avlatsbrev som man betalade för i tro om att man själv kunde köpa sig fri från sina synder. En av grundsatserna i Luthers lära är att människan endast kan bli frälst eller rättfärdig genom tro. Luther menade att detta med att bli accepterad inför Gud inte handlar om att tro på lagen eller på botövningar. Det handlar om att tro på Gud.

På ett sätt låter det enkelt, att det räcker med att endast tro. Men samtidigt är det just det som är så svårt, att våga tro. Tro och tvivel hand i hand och man skulle nog kunna säga att det finns något som väver ihop tro och tvivel, det som kan kallas förtröstan. Ett ord som nästan inte används i andra sammanhang än när man pratar om tro men jag skulle beskriva ordet förtröstan som det som gör att jag litar på Gud även när det är svårt att tro.

Kan ord ens räcka till för att beskriva våra tankar om tro? Om du och jag berättar om vår tro, hur gör vi då? I andra sammanhang händer det att vi säger ”Det kan inte beskrivas, det måste upplevas” och nog skulle det kunna sägas även om tron. För det handlar om att uppleva något, i sitt innersta eller i något uppenbart. Att tron är mer en erfarenhet av något än insikten om något. Och hur beskriver man det?

Evangelierna beskriver hur människor upplever tro i mötet med Jesus. Det berättas också om hur människor kring Jesus söker tecken och bevis för att pröva honom eller för att våga tro. Det finns starka berättelser om de som vänder sig till Jesus när de inte alls vet vad de ska ta sig till och när allt hopp verkar vara ute. Exempelvis i berättelsen om mannen som sökte upp Jesus när hans sjuke son låg för döden med önskan om att Jesus skulle komma dit innan pojken dör. Jesus skickar då hem honom med orden ”Din son lever”. Och det berättas att det som mannen och alla i hans hus sedan upplevde gjorde att de kom till tro.

Sådana berättelser kan vara både fascinerande och provocerande att läsa. När Jesus gör under, botar sjuka och räddar folk från döden kan det få oss att börja undra varför han botar vissa men inte alla. Har de inte förtjänat att bli friska eller har vi inte trott tillräckligt? Jag tror att berättelserna om hur Jesus gjorde under, främst vill visa vem som sänt Jesus och att han kommit med Guds kraft för att väcka tro på att Gud och livets kraft starkare än dödens. Och att de under som väcker människors tro görs för att vi ska våga fortsätta tro på uppståndelsen och livet.

Dessa ord, som beskriver tro och förtröstan, är från prästen Malmeströms psalm som skrevs vid hans hustrus plötsliga död:

Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.
Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.

Vad handlar söndagens predikan om, frågade hon mig där jag satt uppkrupen i soffan en sensommarkväll. Jag skruvade lite på mig och sa att jag egentligen tyckte om att predika över helgens tema men att det var ovanligt svårt nu att få flyt i det jag skulle få sagt.

Det var som en trög dörr som inte ville öppna sig, och svårt att få bra grepp om den röda tråden i söndagens bibeltexter. Men jag tänkte att det som skulle sägas fick vila i huvudet någon dag till.

När dagen kom och jag hade mina stolpar nedtecknade, utan att känna att de egentligen bar, tänkte jag att även en präst nog kan få känna sig lite ringrostig och trög efter semestern. Det fick gå ändå.

Men när stunden kom och jag stod där med de församlades ögon vända mot mig så var det som om allt gnissel smordes och det bara flöt på. I deras uppmärksamma och reflekterande ansikten såg jag att det redan fanns där. Guds ord kom inte till dem med de ord jag valde att säga. Jag såg att det jag sa och som jag nu med lätthet formulerade, möjligen bekräftade eller fyllde på ett tilltal som de redan verkade känna.

Det som hände i stunden blev en predikan till prästen själv om nåden att vara buren. Det som hände där och då var en påminnelse om att lita på Guds förmåga snarare än min egen. Det budskap som landade i mig var att det bär av Guds kraft och inte av min kraft. Och det blev tydligt att jag behövde alla dem som var där just då för att det skulle bli någon mening alls med mitt uppdrag. Det var i själva sammanhanget nyckeln fanns. Där fanns närvaron.

Nästa söndag tänkte jag att jag hade haft tur sist, att det tröga och ringrostiga hade smorts av sammanhanget och den gemenskap som uppstod. Jag tänkte också att jag fortfarande inte hade fått flyt i orden, som om jag försökte sjunga en svår sång utan att vara uppsjungen och varm i rösten. Det fick gå ändå. Jag skulle bara försöka formulera det som kändes viktigt för mig själv den söndagen. Det fick räcka.

Och när jag väl stod där såg jag i varje ansikte att evangeliet redan var uttalat, innan jag öppnat munnen. Och det verkade hända något med de ord som kändes sanna för mig när de lämnade mina läppar, landade i lyssnande öron, instämmande nickar, öppna ansikten och blev levande i rummet. Ibland blir det så tydligt att mottagaren är viktigare än avsändaren. Att budskapet når fram och att det kan föda tro, eller hopp, eller kärlek där det landar. Och det är inte min förtjänst.

Innan jag blev präst lärde jag mig metoder för hantverket jag sysslar med. Men sedan jag blev präst lär jag mig gång på gång att det viktigaste sker i stunden, i det som vi människor delar just här och nu. Tänk, att jag hade glömt av det under semestern!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten