Vi bärs av varandras händer
Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars.
– Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn.
Det är Muminmamman som sätter sin stora handväska i knäet och säger så till sin oroliga familj när livet och världen stormar. Troligen bjuder hon på lite kaffe och kanelbullar också.
Muminmamman vet att vi egentligen aldrig har kontroll. Det vet vi också. Inte minst vet den det som någon gång har fått det där oväntade telefonsamtalet med ett dödsbud. Eller den som varit med om att ens livskamrat rätt vad det är kommit hem och sagt att det finns någon annan som han eller hon vill leva med. Eller något annat, kanske inte lika närgånget men samhällsomvälvande. En statsminister som mördas i världens tryggaste land. En lastbil som dundrar in bland huvudstadens fredagsflanörer. Vad som helst kan hända när som helst.
Livet är osäkert. Och döden, döden… Mitt i det lever vi.
Vi behöver inte alltid gå och tänka på hur osäkert livet är. Då skulle vi inte ha annat att göra. Och det skulle vi inte orka. Vi har ju livet. Mitt i döden och osäkerheten har vi livet. Det är vårt uppdrag här och nu. Men det finns kanske en ofta borttappad visdom i att emellanåt bli påmind om vår brist på kontroll. Den påminnelsen behöver faktiskt inte få oss att tappa modet. Tvärtom. Den kanske kan hjälpa oss till nya och bättre insikter om det liv vi får leva. Och till ett lugn.
Det är en orolig tid nu. Det finns anledning att vara rädd om både andra och sig själv. Vi måste lyssna till dem som har kunskap om epidemier och smittspridning. Det är beprövad medicinsk erfarenhet och vetenskap som ska styra nu, inte privata tyckare eller politiska profitörer. Alla behöver inte alltid ha en åsikt om allt. Varken statsministern eller jag är epidemiolog, därför är det högst rimligt att vi båda lyssnar till epidemiologerna.
Men livsvisdomen… insikterna som vi kan vinna medan vi tvättar händerna extra noga, är hemma ovanligt mycket, missar resor och sänker tempot, ställer in eller kanske snarare ställer om, dem kan vi samtala oss fram till och erövra tillsammans.
Så uppenbart det blir när vi inte ens ska ta varandra i hand att vi bärs av varandras händer. Våra nysningar likaväl som vår vilja att betala skatt till sjukvården påverkar andra. Ingen vet vilka av oss som kommer att behöva extra mycket sjukvård framöver på grund av coronaviruset eller något annat. Nu påminns vi om hur viktigt det är med stora resurser till sjukvården och en stark välfärdsstat. Vårt behov av solidaritet blir påtagligt och ingen kan just nu säga att den inte är beroende av andra.
Det finns paralleller mellan coronakrisen och klimatkrisen. De är förvisso olika, men båda kräver omställning och solidaritet. Kan coronakrisen bli en övning inför det mycket större och långsiktigare behovet av omställning som klimatkrisen innebär? Än ser vi inte klimatkrisen som så livshotande som coronakrisen, men på sikt är den betydligt värre. Greta Thunberg har föreslagit världens klimataktivister att ta paus från stora klimataktioner under den värsta coronakrisen, som ett uttryck för solidaritet med de äldre som hotas mest av epidemin. Finns samma solidaritet från vuxna och äldre i förhållande till de unga som kommer att få bära klimatkrisens hårda konsekvenser om inget ändras?
Coronakrisen kommer att pågå ett tag. För många av oss är det trist att inte kunna vara så sociala som vanligt. Men vi får öva oss i att ställa om och i att vara solidariska för varandras skull. Vi kommer att ha tid att fundera och då blir man ofta uppfinningsrik. Tycker du inte att det är lite spännande också att se vad som kommer ur av det här, sa en av mina döttrar häromdagen när jag suckade över en inställd resa. Lite spännande? Ja, kanske, mitt i de bördor vi tillsammans måste bära nu. Vi ställer inte bara in. Vi ställer om. Och på sikt vet man aldrig. Vad som helst kan hända. Tänk om det finns något oväntat gott i det också?
Lisa Tegby,
präst i Umeå