Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 september.

”En mycket lycklig ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid….”

Snabbt och smart vred 16-åriga Greta Thunberg det ironiska vapnet ur den 73-årige manlige presidentens hand. Hon gjorde helt enkelt hans ironi till en presentation av sig själv på sitt twitterkonto. En mycket lycklig ung flicka. Den 73-årige presidenten och den 16-åriga miljöaktivisten har förmodligen rätt olika bilder av vad lycka är. Hur mycket de nu funderar på saken; det har jag ju ingen aning om.

Men när Greta Thunberg gör presidentironin till en presentation av sig själv sätter hon igång mina tankar om lycka. Vad är det att ha ett gott liv?

Är inte det att göra det som man ser som viktigt och meningsfullt? Att vara i ett sammanhang och att påverka. Att betyda nåt och att få använda de resurser och begränsningar man har fått med sig som just den unika människa man är.

Ett sånt liv innehåller förhoppningsvis stunder av glädje och vila, av känslan av att allt är som det ska. Men ett meningsfullt liv rymmer också tårar och vrede, uppgivenhet och kamp. Och vardag med dagligt slit, en så trofast vandring man förmår i den riktning man tror är rätt. Och mitt i det ett glädjeblänk då och då.

Jag är alldeles övertygad om att lycka, i sin schablonvariant, är överskattad. Och att vi är och kan vara mycket lyckligare än vi tror, bara vi ser oss omkring och förstår att uppskatta vad vi har och vad vi har möjlighet att göra.

Visst är hon ett fenomen, Greta Thunberg. Hon är värd att lyftas för sitt rakryggade mod, sitt konsekventa engagemang och sin skärpa. Och genom henne har uppenbarligen så mångas engagemang kunnat komma till uttryck. Hon var den som behövdes just nu. Och när hon använde sin kapacitet och sina begränsningar – och bådadera är helt klart till nytta – då satte hon igång något som låg och väntade på att komma till uttryck.

Sen har det ju visat sig att hon är inte den enda unga flickan som tagit täten när det gäller att värna vår miljö. I Nigeria, i Amazonas, i USA kliver också unga flickor fram som ledargestalter för den oro och den kampvilja som finns för en dräglig och möjlig framtid på jorden. En god effekt av FN:s klimatmöte just nu är väl att dessa unga får mötas och glädjas åt och få stöd av varandra.

Greta Thunberg och de andra unga vet att det är allvar nu. Det är inget de har hittat på själva. Häromdagen kom rapporten från FN:s klimatpanel om att havsytan riskerar att höjas med 120 cm under 2000-talet – den höjdes med 15 cm under förra århundradet. Polarisarna smälter, orkaner och översvämningar ökar och vi måste lyssna på vetenskapen och handla. Det räcker inte med eftertanke, det behövs omvändelse.

Politiker och företag, samhällen, föreningar, kyrkor och enskilda måste agera. Och ju rikare vi är, och dit hör hela vårt samhälle, desto mer måste vi göra. Att 50 procent av alla växthusgaser släpps ut av jordens 10 rikaste procent säger något om vilka som har störst ansvar. Liksom att de 50 procent av jordens befolkning som har minst resurser står för bara 10 procent av utsläppen. Insikten om allvaret för vår planet måste på så många sätt handla om solidaritet och samhällsförändring.

Och den som tycker att Greta Thunberg och hennes kamrater är unga idealister kan leta fram den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatchers tal från 1989. Där varnar hon för vad som händer med vår miljö och säger att människan är både orsaken och möjligheten till förändring. Lite synd att det talet hölls just dagen innan Berlinmuren föll – det hade kanske fått större uppmärksamhet en annan dag!

Men fler än hon har talat om detta både förr och senare. Påven Franciskus var skarp i tonen framför allt mot de rika länderna i sin miljöencyklika 2015. Häromdagen presenterade den svenska ärkebiskopen ett biskopsbrev om klimatet på bokmässan. Det innehåller en dialog mellan vetenskap och tro och har kraftfulla uppmaningar till politiker och individer, till samhälle och kyrka.

En del kommer, likt den 73-årige mannen i Washington, att fortsätta att förakta kampen för livet, unga aktivister och erfarna vetenskapsföreträdare. Dem måste vi gå förbi. Om vi alla som vill en rimlig framtid för jordens människor gör vad vi kan av hela vårt hjärta kommer det att räcka långt. Vi är många och vi blir fler. Och kanske upptäcker vi att det finns väldigt mycket lycka i vår gemensamma kamp.

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 juli.

Du kan väl skriva en sommarkrönika, sa redaktören.

Javisst, sa jag. Och i bakhuvudet dök det upp något grönt, skönt och vilsamt. Sån är ju sommaren. Ibland. Och så ska den vara. Vem behöver inte en stund i solen, en promenad på stranden, kaffe och en god bok på balkongen och möten med dem man inte sett på länge? Eller nåt annat fridfullt och upplyftande.

Men samtidigt som jag andas sommar pågår ju livet i all sin kraft och sårbarhet runtom. Nära och långt borta.

Vi blev smärtsamt påminda om det förra söndagen. Medan några spelade fotboll och andra söndagsfikade i trädgården störtade ett flygplan ner på en ö i Umeälven. Nio människor miste livet och för många blev sommarsöndagen en katastrof och början på en vandring i sorg och smärta som det just nu inte går att se slutet på.

Katastrofer händer hela tiden och sorgevandringar startar, väntat eller oväntat. Oftast märker de flesta av oss inget av dem. Men när nio personer dör samtidigt i en olycka blir det en så stor reva i samhällskroppen att vi alla blir berörda även om vi inte kände någon av dem som dog. Livets skörhet och sårbarhet gör sig plågsamt påmind. Det goda mitt i det onda blir då att sorgen blir synlig. Och att så många goda krafter träder fram. Medmänskligheten och det goda samhället visar sig. Och vi påminns om hur innerligt väl vi behöver varandra.

Dagen efter flygolyckan hörde jag att sexton personer i Sverige dog i biltrafiken i juni. Det är sexton små revor runtom i landet, men såklart lika förfärliga för dem som drabbas. Å, vad jag hoppas att de nära och kära till dessa sexton också har inkännande medmänniskor och det goda samhället omkring sig i vad de nu måste bära!

Det finns en dialog som har följt mig under sommaren. En kollega hörde ett föredrag av meteorologen Martin Hedberg. Det handlade om klimatkrisen och nödvändigheten av snabba åtgärder för att vända utvecklingen. Ett tungt och uppfordrande föredrag. Den första frågan efteråt var inte helt oväntad: ”Vad kan jag som enskild göra?” Då svarade Martin Hedberg: ”Var inte så enskild!” Och rummet blev tyst och fyllt av tankar.

Såklart menade meteorologen inte att vi ska låta bli att sopsortera eller ändra vårt resande. Men om det ska bli en rejäl förändring behöver vi också gå samman, tänka gemensamt, påverka politiker och företag så att nya kollektiva förutsättningar skapas.

Var inte så enskild!

Det kan tillämpas på många områden. Vi behöver varandra. Vi är rentav varandras liv. När livet lunkar på kan man inbilla sig att ensam är stark och att vi kan välja våra liv. Men om floder svämmar över eller flygplan störtar är det fantastiskt att leva i ett starkt samhälle med räddningstjänst, poliser och stödgrupper som vi gemensamt ansvarar för. Och så mycket mer uthärdligt när medmänniskor kan erbjuda en famn, sin lyssnande närvaro och lite mat.

Men inte bara då.

Var inte så enskild!

Två av mina vänner har nyss gått igenom tunga cancerbehandlingar. Färdigbehandlade och tacksamma har båda kommenterat den vård de fått på samma sätt: ”En sån hjälp jag har fått! Kan jag inte få betala lite mera skatt?!” Vänskap och omtanke har burit dem. Och ett starkt gemensamt samhälle där vi bär tillsammans så att den som behöver det, inte den som kan betala, får vård.

Var inte så enskild!

En del av mina sommargröna veckor tillbringar jag i en liten by utanför Bastuträsk i norra Västerbotten. Bastuträsk var ett blomstrande industri- och stationssamhälle när jag var barn. Nu är det ganska stillsamt. Men det är fullt av liv under den till synes stillsamma ytan. Samhällsråd och drakfestival, skrivelser och aktioner. När det behövs vet människor att vi måste gå samman. Slita, arbeta och fira. Bastuträsk är dessutom en av de många, ofta små platserna, i Sverige där den medmänskliga solidariteten även med nya svenskar är självklar. I sommar har jag träffat Ali från Afghanistan, som jobbar på stationsfiket. Han har blivit väl mottagen och vill ge det han kan tillbaka.

Var inte så enskild! Mitt i det sommargröna påminner Alis kraft och livsglädje mig om vad som kan växa ur generositet och samhörighet. När vi delar och bär varandra får vi alltid något tillbaka…

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 maj.

Så gott som varje dag cyklar jag förbi det stora bygget av ett nytt hus för psykiatrin vid Universitetssjukhuset. Det är så spännande och det ger mig så många tankar.

Först var det rivningen av de gamla sjukhusbyggnaderna. Det ena huset efter det andra föll ihop under grävskopornas framfart. Det var lite sorgligt men ändå fascinerande. Nog hade jag önskat att åtminstone det runda fina huset hade fått vara kvar mitt i det nya. Det skulle ha knutit ihop sjukvård förr och nu och det hade varit bra. Men nu blev beslutet inte så.

Så då får mina inre bilder av de gula husen hjälpa mig att fundera på allt som måste ha hänt där. Så mycket sorg och glädje, förtvivlan och läkedom. Så många berättelser. Det var där min mamma låg inne som barn, tror jag, under en tid då det inte var frågan om att föräldrarna skulle vara med sina barn på sjukhuset. Och hon var inte den enda som fick vara ensam, långt hemifrån under sin sjukdom. Men sjukhuset fanns och hon och många andra fick hjälp. Sen har medicinen utvecklats och de gula husen har varit plats för nya sätt att diagnosticera och medicinera, att läka och lindra. Snart kommer ett nytt stort hus att stå där med plats för hjälp och lindring. Det är fantastiskt att vi lever i ett samhälle där vi kan fortsätta att utveckla vård, omsorg och omtanke.

Och min dagliga cykelväg… ja, just nu är det en stor grop jag passerar. Det jag ser nu kommer inte att synas när den nya byggnaden är färdig. Jag förstår verkligen inte allt som händer där nere men jag ser att saker förändras varje dag. Ibland kan jag inte låta bli att stanna och titta en stund.

Det grävs och det pålas. Rör kommer på plats. Något händer inne i de tält som satts upp där nere, femton meter under marken, som en provisorisk verkstad.Här läggs en grund och utan den blir det inget fungerande hus. Jobbarna gnor på där nere med sina maskiner och sin yrkesskicklighet. Troligen kommer ingen av dem att ha sitt namn på en platta i sjukhusets entré eller finnas med när sjukhusets arkitekturhistoria ska skriva. Men utan dem inget nytt psykiatrihus.

Livet i sjukhusgropen får mig att tänka på hur beroende vi är av varandra. Såklart jag visste det förut, men ibland blir sånt tydligt och viktigt på nytt. Och jag behöver påminnas om det då och då, det där osynliga arbetet som hela tiden bär oss, och som vi dessutom alla då och då är en del av.

En del skriver böcker, andra står på scenen, några blir kända forskare som gör stora genombrott, somliga får priser och andra har en massa följare på nätet. Det mesta av det är bra och härligt. Och så samtidigt allt det osynliga runtomkring det glansfulla. Alla människor som stöttar och bär och gör det som inte syns. Och dessutom … allt det osynliga slitet, för det mesta i alla fall, som finns också för den som står mitt i glansen. Så mycket det är som är mycket mer än vad det synes vara. Jag påminns om det när jag cyklar förbi det underjordiska livet i sjukhusbygget.

Sen går jag till sjukgymnasten för min krånglande nacke. Det är de små musklerna längre in som behöver få hjälp, säger hon. De yttre gör sitt, men det räcker inte, det är de inre som bär alltihopa. Jag får ett träningsprogram för mina felskötta småmuskler och jag tänker att där har vi det igen. Kroppen med alla sina små delar som gör helheten. Och så ont det kan göra i hela mig om någon liten del värker eller inte fungerar. Det osynliga som bär.

Hemma igen går jag ut med komposten. Där är det fart. Där ser jag inte ens de flesta av dem som jobbar på. Men jag ser att de gör sitt jobb. Bakterierna, maskarna, svamparna och insekterna, de bryter ner och gör ny jord. Utan dem, de osynliga underjordiska arbetarna skulle vi människor drunkna i kvistar, löv och avfall. Likaväl som vi skulle bli utan frukt och bär om inte de diskret arbetande bina, humlorna och fjärilarna gjorde sina pollineringsinsatser.

Byggavfall som körs bort, jobbare som pålar, muskler som bär och bakterier och maskar som gnetar på och allt det andra till synes lilla och oväsentliga. Och så är det i detta som världen bärs och som vi bär varandra. Att säga att vi hör ihop med allt och alla låter futtigt. Kan man rentav säga att vi är varandras liv? Och vad kan den insikten få för konsekvenser månntro?

Lisa Tegby
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Det är den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Tillsammans med fem andra kvinnor på besök hos Svenska kyrkans indiska samarbetspartners, och våra indiska värdar, kliver jag ut ur minibussen i den lilla byn Kilkavarapet i sydöstra Indien. Solen steker och det är 35 grader varmt. Byn är fattig, det syns på husen – en del av dem skulle vi nog hellre kalla för skjul med sina hoplappade papp- och plåtväggar. Men mitt i fattigdomen finns en värdighet och en skönhet. I synnerhet är det kvinnorna i sina vackra färgstarka dräkter och fina frisyrer som utstrålar stolthet samtidigt som jag ju anar vilken kamp deras liv är.

Vi hör trummorna och vi ser dansen redan innan vår buss stannat. Och när vi klivit av får vi alla blomstergirlanger runt halsen, vi välkomnas med applåder och glada rop och så dras vi med i en vandring och en dans längs byns små gator och kringelikrokar. Vi passerar brunnar där kvinnorna hämtar vatten, några små butiker som vi knappt skulle kalla hål i väggen, skuttande barn, trötta gamlingar som sitter utanför sina hus, ett hindutempel med färgstarka gudabilder på taket och en enkel skola. Och hela tiden trummor och dans och varma leenden. Här är det fattigt, men det är inte fattigt på generositet.

Till slut kommer vi fram till en enkel kyrka med kors och altare längst fram och med massor av färgglada girlanger som fladdrar från taket. Och så en stor banderoll utanför kyrkbyggnaden. Balance for better står det på den. Balans till det bättre. Det är kvinnodagens tema i den indiska lutherska kyrkan.

Förmodligen skulle jag ha svårt att klara av att leva i den här byn. Men jag känner mig hemma här. När den manliga biskopen, som också har kommit hit idag, har haft ett alldeles för långt och delvis obegripligt inledningsanförande äter vi lunch med bananblad som tallrikar. Men biskopen kom den här dagen – det ska sägas till hans försvar, för hans närvaro var en viktig solidaritetshandling i ett land där kvinnokamp och jämställdhet verkligen inte är en självklarhet. Här behövs verkligen balans till det bättre!

Efter lunchen sätter vi oss ned med några av kvinnorna i byn. De berättar om fattigdomen som det svåraste. Och om att männen inte märker av fattigdomen på samma sätt. För det är ju vi som ska se till att familjen får mat och kläder, säger de. Ett par av kvinnorna är sjuksköterskor, andra är lärare. De berättar om våld mot kvinnor som en självklarhet i många byar och hem. Ibland kommer våldsutsatta kvinnor till hälsokliniken men ofta inte. Som om våld i hemmet är något självklart. 75 % av allt våld mot kvinnor i Indien sker i hemmen lär vi oss under vårt besök. Men vi lär oss också av en jurist som vi träffar om en organisation av She-teams – grupper som arbetar anonymt, anmäler våld mot kvinnor som de ser och hör talas om. De stöder utsatta kvinnor och har på vissa håll lyckats bli en kraft som män är rädda för. Respektera kvinnor, She-teamet ser dig! är deras paroll.

Kvinnorna i byn berättar för oss om sin kvinnogrupp och hur viktigt det är att mötas. De får stöd av kyrkans kvinnosekreterare som i sin tur har sina vidare nätverk. Och så förstår jag vilken symbolisk laddning detta att kvinnor nu kan prästvigas också i Indien har. Att elva av tolv lutherska kyrkor nu har kvinnliga präster är ett tecken på kvinnors inflytande i både kyrka och samhälle. Och man jobbar hårt för att den tolfte kyrkan nu ska ta samma steg. Det var varmt med min svarta prästskjorta den här dagen, men jag är glad att jag hade den på mig!

Vi försöker förstå hur kvinnorna i byn tycker att vi ska stötta dem. Håll kontakt med oss, säger dom. Kom hit. Berätta hur ni gör och be för oss. Det är inte pengar de ber om utan främst kontakt. Men jag tänker ju att visst handlar det om pengar också, om stöd till projekt som kan ge utbildning och mötesplatser. Och jag blir stolt över de samarbeten som Svenska kyrkan och många andra organisationer har och hur vi bygger sammanhang som stöder genusrättvisa och upprättelse.

När vi börjar prata om politiken i Indien blir en del av kvinnorna dystra. Den starka hindunationalismen är inte en politik där mänskliga rättigheter och religionsfrihet är självklarheter. Och kastväsendet är visserligen inte politiskt erkänt men finns ändå i stor utsträckning kvar, framför allt på landsbygden. I den här byn är de flesta daliter, kastlösa.

Men så kan vi berätta om Svenska kyrkans kontakter med SIDA och med utrikesdepartementet. Om hur vi både vad gäller Indien och andra länder kan lyfta frågor om mänskliga rättigheter med vår regering och driva på att de tar det vidare till FN och tillbaka till Indiens regering.

Feministisk utrikespolitik!! tänker jag där jag sitter med blomsterkrans runt halsen under parollen Balance for better i en liten indisk by. Det är ju det här som det handlar om. Eller som kyrkans kvinnosekreterare sa: Att bygga en ny värld är en väldigt liten sak. Och en väldigt stor sak.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 november.

Den 19 november börjar kyrkomötet. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I kyrkovalet fick jag förtroendet att utses till kyrkomötesledamot så det är klart att jag ska vara där den dagen.

Men den 19 november är det min pappa Torstens 100-årsdag. Det är mer än 40 år sedan han dog – han fick en hjärtinfarkt mitt i slalombacken i Ammarnäs vid alldeles fel tid i livet och det var hur fasansfullt som helst. Å, denna sorg… Men tänk att den kan vända ändå, så att de som vi sörjer flyttar in i oss med sitt liv och sin kraft!  Så egentligen blir det ju ingen konflikt. Ändå funderar jag på pappas 100-kalas. Om han hade varit här nu…

– Det är inget att fundera på. Åk på kyrkomötet, skulle han ha sagt med sin kraftfulla stämma. Kalas har vi en annan dag.

Han älskade kalas, min pappa. Men han älskade också sammanträden. Så sa vi i alla fall när jag var liten. Och han gick på många. Nu skulle jag nog hellre uttrycka det så att han älskade den representativa demokratin, han älskade folkrörelser och folkbildning och han ville vara med och påverka. Man måste ta sin del av ansvaret, sa han, annars blir det ingen förändring. Vill man något måste man jobba för det. Man får inte smita undan.

Han hade sina skäl.

Min pappa föddes i en banvaktsstuga i Karungi i Tornedalen. Farfar körde dressin och såg till att järnvägsspåret fungerade.  Ända tills hans hjärta plötsligt stannade en smällkall januaridag när pappa var 16 år och han dog där på banan mitt i att han höll på laga en växel. Då fick farmor och pappa flytta till en etta i Boden. Farmor städade på järnvägsstationen. Hennes 50 kr i månadslön räckte till mat och ved och hyra. Och till skolböcker till pappa. Med envishet, uppfinningsrikedom och ett gott humör klarade hon det. Utan barnbidrag och studielån förstås, det återstod att kämpa för. Och ingen sorgegrupp för barn och unga. Tänk att det finns sådana nu! Min pappa hade behövt det, för den där smällkalla januaridagen kom tillbaka till honom som en smärtsam isklump varje januari hela hans liv och han fick nog aldrig riktigt ro med den.

Men pappa tog realen och han blev folkskollärare och sen blev han allt möjligt annat. Han var med i föreningar och i politiken, han gick på föreläsningar och han läste och läste. Jag hittade ett citat en gång: ”När jag får pengar köper jag böcker. Blir det nåt över köper jag mat.” Det kunde ha handlat om min pappa. För nästan så var det hos oss. Men bara nästan. Böcker och dagstidningar, det var viktigt, det!

Min pappa var knappt en månad gammal när den svenska riksdagen 17 december 1918 beslutade om allmän rösträtt. Motvilligt såg högern ingen annan möjlighet än att att ge med sig, precis som prästerna och adeln fick göra när ståndsriksdagen upplöstes 1865 – privilegier är det inte många som ger upp frivilligt.

Insikten om att demokratin är en dyrköpt och en viktig gåva fick pappa bokstavligen med modersmjölken. Farmor, som var 31 år gammal när hon första gången fick gå och rösta 1921, kunde under hela sitt liv – och hon blev verkligen 100 – berätta om kampen för brödföda och rättvisa. Hon var stolt och nöjd över allt som uppnåtts. Och hon tyckte att hon fått det så bra!

Allas lika rösträtt är demokratins bas. Men sen följer behovet av kunskap om hur samhället och världen ser, viljan och modet att ta ansvar, förmågan till samarbete, diskussioner och kompromisser. Så många det är som levt och drivit demokratin under de gångna hundra åren! Sammanträdesfarbröder och sammanträdestanter, studiecirkelledare och flygbladsutdelare, kuvertklistrare och kaffekokare. Min pappa var en av dem. Han ledde studiecirklar och gick på föreläsningar, han debatterade och skrev artiklar, han var med i styrelser och nämnder och kommittéer. Och jag fick det i mig på nytt och på nytt att man måste lära sig och man måste ta ansvar och man får inte smita. Och så ska man inte vara rädd för att säga vad man tycker. Vill man något blir man motsagd, sa pappa, det får man räkna med. Han var så tydlig och orädd så jag tyckte ju att han var gräsligt pinsam ibland. Det brydde han sig inte om. Och jag lärde mig att det är inte farligt att tycka olika, skilda åsikter inte är samma sak som fiendskap. Liksom att jag fick inse kompromissens nödvändighet och att förändring ofta tar tid.

Hundra år av demokrati. Vilken gåva de har gett oss, de som kämpade för den och de som har arbetat med att fylla den med innehåll! Alla får vi rösta och allas våra röster är verkligen lika mycket värda. Men hur vi ska rösta kräver kunskap och eftertanke. Hur ser världen ut och vad är rimligt om vi inte bara ska dela rösträtt utan också vårt jordklot och dess tillgångar rättvist?

Det finns för många som vill att vi bara ska lyssna till deras slagord och sen blint säga ja till dem. Det finns så starka krafter som vill att vi bara ska roa oss och inte oroa oss för världens framtid. Men demokratins gåva är ett arbete.

De som gått före oss har arbetat hårt. Nu är det vi som ska ta den gåvan på djupaste allvar också i vår tid.

Grattis på 100-årsdagen, pappa. Vi kämpar vidare.

Lisa Tegby, präst i Umeå

Opinionskrönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 29 augusti.

I veckan meddelade SD att de anser att Sverige ska sluta ta emot kvotflyktingar.
Jag hoppade till mitt i äppelkakebaket. Så sanslöst! Så skamligt!

Kvotflyktingar är de som är på flykt från sitt hemland och bedöms vara i särskilt behov av skydd. De väljs ut av FN:s flyktingorgan UNHCR för att flytta till ett annat land.
Och inte ens de, som var de flyktingar som SD sa sig värna i våras, ska få komma till oss i ett av världens rikaste och mest välordnade länder!
Vice statsminister Isabella Lövin reagerade med skärpa när uttalandet kom. Moderatledaren var också mycket kritisk. I övrigt hörde jag inte mycket. Inte ett ord från invandrarministern. Men FN:s vice generalsekreterare som var i Sverige i början av veckan manade oss till fortsatt solidaritet, speciellt för dem som FN valt ut i särskilt behov av skydd!

I bästa fall är den uteblivna debatten uttryck för att SD:s förslag är så inhumant att många tycker att det är bäst att förbigå det med tystnad.
Men det kan också vara tecken på politisk försiktighet: Bäst att inte ta i så att vi framstår som alltför flyktingvänliga för då kanske vi förlorar röster.

Jag tänker på vad medborgarrättskämpen Martin Luther King sa: Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad.

Håller debatten i samhället på att tystna eller likriktas? Är det fler och fler som tycker att det är riskabelt att yttra sig? Får ropen från dem som ängslas för förändring, nya möten och mångfald till följd att många som kan ge positiva framtidsbilder och livsmod blir försiktiga? Blir det så viktigt att vinna röster att visioner om solidaritet och rättvisa får stryka på foten?

Ibland blir jag orolig. Den där långsamma vridningen av vad som är anständigt i ett rättvist och solidariskt samhälle. Inte identifikation med, men eftergifter för, främlingsrädslan. Och hukandet, med fingret i luften. Det förråande språket som sprider sig från hatfyllda nätsajter till den etablerade politiken, från trump-land till svensk valrörelse. Hanif Balis vapenskyltande krig med media och Sara Skyttedals poserande med vapen, liksom det råa språket från en skjutglad KD-politiker i Vilhelmina är förfärande exempel. Till detta kommer ibland förakt för kunskap och sanningssökande, forskning och undersökande journalistik.

Och de goda människornas tystnad….
Nej alla är sannerligen inte tysta. Men kanske för många och för ofta. Rättvisa och medmänsklighet gror på arbetsplatser och på språkkaféer, i föreningar och i skolklasser. Men det behövs mer. Och det behövs uppmärksamhet, kunskap och kritiskt tänkande. För vi lever i en värld där sanningen sitter trångt.
Nog kommer medkänsla och solidaritet att segra till sist. Men inte en gång till en värld av stängda dörrar, sortering av människor, isolationism! Vi borde ju ha lärt oss. Och då måste vi handla, ropa och rösta efter vad vi vet.

Lisa Tegby
Präst i Umeå