Alice Bah Kuhnke är gäst hos ärkebiskop Antje och hennes podprogram "Prata till punkt".
https://www.svenskakyrkan.se/pratatillpunkt
Alice är inte bara stadsråd och kulturminister – hon har också suttit i kyrkomötet för POSK 2006-2010.
Lyssna gärna på ärkebiskopens prat med en mängd olika intressanta personer.
Foto: Faximil från Kyrkans Tidning.
Om en månad drar Svenska kyrkans stora advent- och julkampanj gång. Så här står det på Svenska kyrkans intranät.
Nu är det snart dags igen: den årliga julkampanjen med insamling till Svenska kyrkans internationella arbete. I år har vi målet att samla in 42 miljoner kronor, pengar som behövs för att vi ska kunna arbeta internationellt och stötta människor som lever i stor utsatthet.
Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år. Barn dör av undernäring, infektioner och bristande omsorg. Din insats behövs – var med och sprid julkampanjens budskap: Låt fler få fylla fem!
Julkampanjen 2015 ”Låt fler få fylla fem” börjar på första advent 29 november 2015 och pågår till trettondagen 6 januari 2016.
På intranätet hittar du mer information, insamlingstips, annonser, artiklar, filmer och en massa annat som du och din församling kan behöva för insamlingen. Kanske ska ni beställa hem adventskalendern och dela ut vid 1:a advent till alla familjer?
https://internwww.svenskakyrkan.se/julkampanjen
Foto: Svenska kyrkan, Eric Miller
I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.
DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)
Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.
Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.
Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:
”Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.
Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas.”
Eriksson skriver på sin blogg:
”Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.
Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.”
Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?
Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.
Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.
Bra att Brandt har hittat ”hem” i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling ”bara” är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det ”unika” i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.
Foto: Wikipedia commons
Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>
Rebella: ”Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>
Förra året introducerade Svenska kyrkan en möjlighet att tända virtuella ljus på fyra kyrkogårdar i Sverige i samband med allhelgonahelgen.
I år har man utvecklat konceptet. Nu har det byggts femton ljusträd som placeras ut i Sverige i offentliga miljöer. Det kommer fortfarande att vara möjligt för vem som helst på webben att tända ett av ljusen.
My News Desk: 15 digitala ljusträd ger plats för sorg under allehlgona>>
Se filmen om arbetet bakom träden här:
Så här skriver Svenska kyrkan på intranätet om kampanjen:
Precis som i fjol kommer det att bli möjligt att via mobilen och webben tända ljus som sedan tänds fysiskt på platser runt om i landet samt i Berlin. Årets satsning utökas med ett fördjupat samtal om sorg som en naturlig del av livet, något det inte är konstigt eller fel att prata om eller visa.
Förhoppningsvis bidrar kampanjen till att ge utrymme och skapa förutsättningar för samtal kring sorg och hopp och Svenska kyrkans arbete kring detta.
Nytt för i år är att antalet platser för ljuständning utökas. Det kommer att finnas ljusträd både på kyrkogårdar och på andra platser som är betydelsefulla för människor. Ljusträden kommer att placeras på 15 olika platser och i anslutning till dem, och på webben, kommer man också att kunna lyssna på några olika rösters erfarenheter och tankar kring sorg.
Till Allhelgonasatsningen kommer det att tas fram material av olika slag. Bland annat banners, annonser och uppdaterade texter. Även de som inte har något av ljusträden placerade hos sig kommer att kunna haka på satsningen.
Aktiv kampanjperiod är onsdagen den 28 oktober till onsdagen den 4 november. Träden monteras och demonteras i nära anslutning till dessa datum.
Tre kända svenskar berättar om sin sorg
Ljusträden kommer att spela upp tre personliga berättelser om sorg. Det är Björn Ranelid, Underbara Clara och Albin Johnsén som berättar.
Fyra präster kommer att svara på frågor om liv och död sorg och hopp på Svenska kyrkans Facebooksida fredagen den 30 oktober kl 18-22.
På www.svenskakyrkan.se/mittljus kommer det från måndag 26 oktober det bland annat att finnas:
Svenska kyrkan har också tagit fram dessa YouTube-filmer. Själv är jag inte helt nöjd med dessa filmer. Jag förstår inte hur texten och bilden hänger ihop. Men det är kanske djupare än jag tänker?
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
Foto: IKON
Biskop Mikael Mogren har skrivit ett brev till alla kyrkoherdar, diakoner och kyrkorådsordförande om flyktingsituationen i Västerås stift. Där uppmanar han dem att:
Här berättar biskop Mogren mer.
Förra veckan träffades 11 av de 14 biskoparna i Linköping hos biskop Martin Modéus. Högt på agendan stod flyktingfrågan och Corren skriver i en artikel:
Det råder inget tvivel om vilka biskoparna vill vara i framtidens berättelser. Ärkebiskop Antje Jackelén har varit tydlig i sitt ställningstagande, och konkret politisk när hon lobbat för humanitära visum och säkra, lagliga flyktvägar.
– Genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns vi med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och här hemma i församlingarna, och därför har vi kunskap som tillåter oss att säga att det inte är ansvarsfullt att låta människor riskera livet. Det är en fråga om Europas heder att se till så att det finns säkra vägar och säker asylprövning. Det är politiskt i bemärkelsen att alla ställningstaganden i samhällsfrågor är politiska, men det är inte partipolitik, säger hon.
Biskop Fredrik Modéus: Biskopen vädjar: Ge flyktingar husrum i kyrkan>>
Corren: Kyrklig samling för flyktingarna>>
I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.
Foto: Biskoparna i Linköping, foto Max Wahlund
Mattias Lundberg, docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i katolska tidningen Signum om arbetet med kyrkohandboken under rubriken "Hur kunde det bli så här – om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan".
Så här skriver Mattias:
I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation.
Mattias Lundberg listar upp sex grundproblem som han ser med arbetet:
I morgon kommer vi att ha ett gästblogginlägg från domprost Carl Sjögren som är en del av kyrkhandboksarbetet (slutförslagsgruppen) där han beskriver arbetet från sin utgångspunkt. (Den artikeln kan också läsas i SPT).
Går kyrkohandboksarbetet att rädda? Ja, det tror jag. Om arbetet omedelbart visar upp en stor genomskinlighet, transparens, och öppenhet i sitt arbete.
Jag är heller inte främmande för att man faktiskt måste byta ut projektledningen (tjänstemännen) för att skapa arbetsro och förtroende under den kvarvarande tiden.
Det blåser friskt kring Storkyrkan, domkyrkan i Stockholm. På deras blogg Katedralakademin så kan vi läsa om deras olika undervisningskvällar.
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Vid en av undervisningskvällarna har man bjudit in en imam som berättade om koranen. Och genast blir församlingen beskylld för att bedriva koranstudier och debatten har gått hög.
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/10/14/bedriver-vi-koranstudier/
Ulf Lindgren skriver:
Eftersom så många kristna känner stor oro inför islam, har jag valt att också utsätta koranen för samma kritiska textstudium. Vad står det egentligen och hur kan det brukas eller missbrukas idag? Jag har bjudit in en person som under många år undervisat just kring dessa frågor och själv som bedjande muslim förhåller sig till koranens olika texter.
Det är vår uppgift som kristen kyrka att ta kristna bröders och systrars oro på allvar, att tillsammans ställa frågan till den andra religionen: vad menar ni, hur förstår ni dessa ord. Det handlar inte om missionering, inte om att bevisa vem som har rätt eller fel, utan att lyssna på varandra i det offentliga rummet och tydligt visa att vi inte är rädda för varandra utan orkar bära det faktum att vi är olika och tror olika, men är alla människor.
Jag tror att församlingen egentligen har en god intention och de väljer också att provocera. Men frågan är om det håller hela vägen. Är det tydligt för dem som kommer vilken grund man står på och varför man gör det här? Är det tydligt att det är Jesus Kristus som är vägen, sanningen och livet?
Jag läser på Mona Walters blogg (fd muslim) som var med på kvällen.
http://monawalter.blogg.se/2015/october/bisarr-kurs-i-kristen-tro.html
Hon skriver:
Kyrkokomminister Ulf Lindgren stod som en tupp i centrum under denna tillställning. Bland annat valde han mycket selektivt ut vilka som fick ställa frågor. När frågorna till Shiraf blev svåra och många tog Ulf kommandot och svarade själv. För att förklarade våldet inom islam hävdade han att kristendomen gjort liknande våldshandlingar så sent som under 1600 talet i Guds namn.
Jag reste mig då upp och protesterade. Kristna har dödat men aldrig på uppdrag av Jesus, sade jag.Jo det har dom, sade Ulf och gav oss Matteus 10:34-36. Jesus sade, Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor osv.Ulf förvränger denna vers betydelse. Vad Jesus verkligen menade är att om du följer mig kommer det att bli konflikter mellan dig och din familj om de inte accepterar ditt val. Jesus uppmanar inte alls till våld, krig eller död. Enligt min åsikt ljög Ulf Lindgren om Jesus i sin iver att försvara islam och bygga broar mellan religionerna. Han ville övertyga oss om att kristendomen varken är bättre eller sämre än islam.
Hon skriver senare ytterligare en bloggpost där hon uppmanar medlemmarna att stanna kvar i Svenska kyrkan:
http://monawalter.blogg.se/2015/october/stanna-kvar-i-svenska-kyrkan.html
Jag var inte där. Jag känner inte Ulf Lindgren eller har hört honom predika. Men jag blir orolig när jag så här utifrån hör och ser debatten.
Ett intresse för att lära sig om andra religioner måste alltid utgå från min grund i den kristna tron. Alltid! Så länge som det saknas ett förtroende för att domkyrkoförsamlingen verkligen gör så, så kommer de att få kritik för sina kvällar.
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.
POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro
Många församlingar har volontärer och frivilliga av olika slag. Flera församlingar har också ett stort behov av volontärer, särskilt nu när man tar emot flyktingar.
Volontärbyrån, där man gratis kan registrera sig, erbjuder en plattform för att hitta rätt volontär till rätt jobb.
Volontärbyrån i Svenska kyrkan får ny webbplats>>
Kyrkans Tidning: Många fler vill vara ideella i kyrkan >>
I Svenska kyrkan finns det och behövs många som tar ansvar och gör ideella insatser inom olika områden. POSK vill, som ett uttryck för vår kyrkosyn, värna om det ideella engagemanget och ta till vara de frivilligas olika kompetenser samt stimulera och utveckla engagemanget
genom utbildning, delaktighet, inflytande och ansvar.
Sitter på tåget på väg hem mot Göteborg. Har varit hela helgen i Gävle med POSKare från Uppsala stift. Mycket spännande och inspirerande samtal. Vi har tittat på statistik, pratat om framtiden och det kommande kyrkovalet.
I dag fick vi också möjlighet att fira mässa i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle. Det var familjemässa och barnkören sjöng flera sånger för oss. Som avslutningspsalm sjöng vi tillsammans psalm 288 "Gud från ditt hus…" Den psalmen har jag helt självsvåldigt utnämnt till POSK-psalmen för jag tycker den passar så väldigt bra på vad en POSKare är och gör och vill.
Nu sitter jag alltså på tåget hem och försöker smälta alla intryck samtidigt som jag tittar ut på vårt vackra Sverige och den fina skymningen med en röd himmel över svarta trädtoppar.
I tidningen "Kupe" (nr 20/2015) som ligger i stolsfickan framför mig hittar jag en artikel om hur jag får ett längre liv. Tidningen har listat nio punkter som ska underlätta för mig att leva längre.
Givetvis har de utvecklat de nio punkterna lite mer. Under rubriken tro står det
"Att ha en tro och besöka någon form av samfund för troende fyra gånger i månaden kan göra att din förväntade livslängd ökar med fjorton år". (sid 74)
Åh… det här skulle jag kunna utveckla nästan hur mycket som helst känns det som. För mig som kristen och troende så känner jag hur viktigt det är för mig att regelbundet få gå i gudstjänsten. Och hur konstigt det känns och hur tom man blir om man skulle missa en gudstjänst. Jag kan också längta till "min" församling. Där som jag regelbundet går i gudstjänst och där jag känner är "hemma". Det känns gott att gå i andra kyrkor också, jag känner igen mig i mässans olika delar och sånger. Men det är något med kyrkorummet också, de invanda bänkarna/stolarna och väggarna, ljudet av kyrkklockorna och akustiken.
Som kristen blir inte livet automatiskt enklare. Livet är verkligen ingen räkmacka. Det händer jobbiga saker, problem, olyckor, och svårigheter. Men som kristen så vet jag att jag aldrig är ensam. Jag behöver inte bära bördan själv – jag kan få lämna min oro och mina problem i Guds händer och vid Jesus fötter.
Titta på de sju punkterna igen. Flera av dessa punkter uppfylls genom min tro – och om jag regelbundet går till gudstjänst. Jag får en mening med mitt liv. Jag minskar stressen, jag kan få lämna över den i Guds händer. Jag får äta och dela Herrens heliga måltid. Bönor eller böner – tja – visst kan det bli mer böner…
Nej, jag ska inte dra det här för långt. Men visst tror jag att min tro på Jesus Kristus hjälper mig att leva längre. Både i detta livet och framförallt i livet efter det här. Och därför blir det också viktigt att vi ser till att det firas gudstjänster i alla våra kyrkor varje vecka. Därför är det viktigt att berätta om Jesus Kristus och vad vår tro betyder för oss. Därför är det viktigt att vi är med och tar ansvar!
I dag har jag tillbringat hela dagen i Gävle med Uppsala stifts POSK-grupp. Vi har fått lyssna till Jonas Lindberg när han berättade om sin doktorsavhandling (och kommer du på POSKs kyrkodagar i januari så får du också höra om den) och sen har vi pratat om valet 2017. Tittat på statistik och börjat lägga upp planer.
En av deltagarna i dag är Johan Boj Garde (som du också får träffa på POSKs kyrkodagar).
Han visade sig vara svensk mästare i bibelkunskap i dag! Han spelar ett spel på sin mobil som heter QuizUp.
https://www.quizup.com/en
Spelet går ut på att du spelar mot motståndare (kan vara i hela världen) och svarar du rätt och snabbt på de olika frågorna så blir du rankad högre och högre. Och i dag blev alltså Johan nummer 1 i Sverige. Och på fotot kan du se beviset. (Jo, även om det är dålig kvalitet så står det faktiskt att han är etta.)
