fbpx

Dagens evangelietext – Andra söndagen i fastan

Skrivet av

Den kämpande tron

EVANGELIUM

Evangeliet enligt Markus kapitel 14, vers 3 – 9

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

 

När jag läst detta tänker jag att vi är så snabba på att döma andras och våra egna handlingar. Men Gud dömer eller värderar aldrig våra handlingar. Gud ser oss som vi är, där vi kämpar på. Jesus visar på hur Gud alltid är öppen för vilka handlingar vi än må göra.

Gud ser på oss utan att döma och älskar oss precis som vi är. Ibland är det så lätt att glömma bort det, när vi håller på och jämför oss med andra och försöker vara så himla ”perfekta” hela tiden. En strävan som Gud nog ibland suckar lite åt och jag tänker mig att Gud skakar kärleksfullt på huvudet åt vår strävan efter det perfekta. Gud har skapat oss precis som Gud vill ha oss. Med alla våra brister och förtjänster. Det är inte alltid så lätt att komma ihåg i bruset. Passa på att fasta lite från det där bruset för att tydligare kunna se att Gud älskar dig. Precis som den du är.

Infogruppen lördagsträffades

Skrivet av

Idag har det varit arbetsdag för informatörerna då vi träffades i Sollentuna tillsammans med infogruppen. Som vanligt ett inspirerande möte med många och långa diskussioner om högt och lågt, men med ett tydligt fokus på information och material.

Hur når vi ut med vårt budskap? Vem vill vi nå med budskapet? När bör vi göra det? Vad kostar det? var några av frågeställningarna vi funderat kring under dagens möte. Det är mycket att tänka på inför ett kyrkoval så det gäller att hålla koll på allting som behövs göras. Jag hoppas att vi inte glömt något väsentligt.

Lite tråkigt dock att sitta inne en så strålande vacker vårvinterdag, men sällskapet och diskussionerna lyste upp tillvaron även innanför de nedfällda markiserna. Så nu känner jag mig inspirerad och peppad för att fortsätta arbetet för att vinna ytterligare röster och därmed mandat på alla nivåer i Kyrkovalet!

 

De ser inte problemet

Skrivet av

En tegelvägg med tre runda fönster

Mats Olofsson rörde visst till det i grytan med sin opinionskrönika den 28 februari i Västerbottens kuriren. Han fick respons från representanter i både Centerpartiet och Socialdemokraterna och redovisar dessa i ytterligare en krönika. Han tycker att svaren är obegripliga och jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt blir det så tydligt att S och C inte själva ser problemet i att ett politiskt parti är engagerade i en medlemsorganisation.

C’s representanter har en ganska stillsam hållning. Fast att hävda att ”så har vi alltid gjort” är oftast ett ohållbart argument när en blir ifrågasatt. Sen skriver de: ”då är det viktigt att vi kan få så många som möjligt att arbeta för en öppen och tolerant kyrka i stället för att utestänga grupper”. Vad menar de med ”utestänga”? Blir centermedlemmar utestängda från Svenska kyrkan ifall centerpartiet slutar ställa upp som parti? Kan centerpartister inte verka som förtroendevalda inom kyrkan – precis som inom andra organisationer – utan att ha en skylt på sig där det står ”Centerpartist”? Där tror vi faktiskt mer om centermedlemmarna än vad de två C-debattörerna verkar göra.

Socialdemokraten Roland Lundgren ger POSK en, i mina ögon mycket felaktig, känga och anklagar oss för att vara för ett elitstyre. Fast ursäkta mig, om det är några som är elitistiska så är det ju S som inte tillåter medlemmarna att engagera sig i andra nomineringsgrupper. En känner sig själv bäst och speglar sina egenskaper på andra. POSK’s rekryteringsbas är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. Hur kan det bli en teokrati av det?

Vår ordförande Hans-Olof Andrén finner Lundgrens uppfattning om POSK intressant och skriver följande citat i ett mejl till mig:

” att vi skulle ha fler ’kyrkotjänare av olika kategorier’ (menar han kyrkligt anställda?) och fler ’framstående samhällsmedborgare’ än de politiska partierna […] Att arkivarier och advokater, civilingenjörer och lärare, revisionsledare och kulturchefer skulle vara mer framstående samhällsmedborgare än LO-ordförande och kommunalråd är också en intressant synpunkt. Ännu intressantare att dessa yrken skulle bidra till en teokrati.
Hela saken är naturligtvis sjuk, och att det skulle vara en merit att inte vara kyrkligt aktiv när man skall styra eller besluta i kyrkan är absurd. Svenska kyrkan är också den enda i världen med detta politiska inflytande.”

Sedan vill både S och C att det ska finnas en mångfald av åsikter i Svenska kyrkan. Jag förstår inte varför det är ett argument för att vara kvar som politiskt parti. Det är väl snarare att skapa en enfald av åsikter. Välkomna till POSK, här finns det ni är för inom en och samma nomineringsgrupp!

Jag tycker att det är beklämmande att dessa partier, och kanske då framförallt S, inte vill se att när Svenska kyrkan får kritik för att vara politiska kan det bero på att det är politiska partier som sitter på makten i Svenska kyrkan. Ta till exempel Julupproret, det var (nästan) bara Svenska kyrkan som fick sådan kritik, trots att det var Sveriges kristna råd som stod bakom det.

En hoppfull betraktelse i fastan

Skrivet av

Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Käthe – en föregångare

Skrivet av

Så här på internationella kvinnodagen under reformationsåret tycker jag det verkligen är värt att lyfta fram Käthe, eller Katarina von Bora som hon egentligen hette, Martin Luthers hustru.

Ett äktenskap som till en början var byggd på en sorts rimlighet att just de två skulle gifta sig men som sedan utvecklades till en innerlig kärlekshistoria. Käthe var en stark och driftig kvinna som höll i det lutherska hushållet, ett arbete som idag skulle motsvara chef och arbetsledare för ett medelstort företag. Käthe och Martin fick tillsammans sex barn men, som var vanligt på den tiden, var det bara fyra som nådde vuxen ålder.

Jag tänker att vi kvinnor femhundra år efter reformationen har mycket att tacka Luther för. Även Käthe har varit en viktig pusselbit till allt som reformationen har fört med sig. Bara det att Käthe och Martin levde öppet tillsammans, till skillnad från dåtidens hemlighållande av prästbarnens mödrar, har fått stora effekter i historien. Så här skriver biskop Mogren om detta:

På senare tid har flera forskare uppmärksammat vilket genombrott det var när reformationens prästfruar klev fram i historien. En av forskarna är finsk-amerikanskan Kirsi Stjerna, professor i kyrkohistoria i Los Angeles. Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.

Jag tänker också att Käthe var en väldigt speciell kvinna som faktiskt klarade av att axla detta. Jag funderar också mycket över vem som egentligen stod bakom det som följde i reformationens spår. Som att alla, både pojkar och flickor, skulle få gå i skola och lära sig läsa. Var det Martin eller kanske Käthes idéer. Käthe var påläst och kunde teologiskt reflektera över olika frågeställningar, något hon lärt sig under sina år i kloster.

Vi bör även hålla i tanken att mycket av det som Käthe gjorde öppet och med stolthet inte alltid sågs på med blida ögon. Det hade nog inte vem som helst klarat av i 1500-talets Tyskland.

Idag, på internationella kvinnodagen, känner jag mig extra stolt över att vara lutheran för tänk vilka framsteg för kvinnor som följt i reformationens spår. Idag, på internationella kvinnodagen under reformationsåret, får Martin Luther faktisk stå tillbaka lite till förmån för hans hustru Käthe. Det är hon väl värt.

Bild: Målning av Lucas Cranach den äldre 1526

Vem är det som står på våra listor?

Skrivet av

En vän till mig berättade om en dröm hon hade. Hon höll på att ställa samman listan för kyrkovalet och på listan stod Brangelina. (Det är ”smeknamnet” på Brad Pitt och Angelina Jolie som är skådespelare). Vi skrattade gott åt detta – det är ju så tokigt som det kan bli.

När vi i POSK sätter samman våra listor till våra är en av de viktiga aspekterna att personen har ett lokalt förtroende och är kända i gudstjänstgemenskapen. Vi vill ju att våra kandidater och ledamöter ska kunna verksamheten och ta ett riktigt ansvar för att det blir så bra som möjligt för Svenska kyrkan och den lokala församlingen.

 

I vårt program står det:

Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. Det lokala förtroendet avgör vilka som företräder POSK.

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll och göra kyrkan synlig i samhället.

 

Det finns många olika komponenter att ta hänsyn till när man sätter samman en lista. Är det flera församlingar i pastoratet så är det bra med en spridning bland församlingarna. Ålder, kön, olika yrken och andra erfarenheter och erfarenhet av att vara kyrkligt förtroendevald. Som ni förstår är det ett komplicerat pussel att sätta samman och väga in. Låt det ta tid, låt det mogna och ta beslut om listan på ert årsmöte eller annat medlemsmöte. Och ta chansen att vara med och påverka. Släpp fram nya och unga på era listor – vi som har varit med länge kan mycket väl lämna rum för fler. Och tänk också på att det går att personrösta med tre kryss – listan kan mycket väl förändras på valdagen!

Lycka till med era rekryteringar och era listor – det här kommer att bli ett kanonbra val för POSK!

 

Carina Etander Rimborg
Förtroendevald Göteborgs stift

Det är dags att släppa taget

Skrivet av

Massor med ballonger som svävar iväg mot en blå himmel

För en vecka sedan publicerades två intressanta artiklar utifrån ett kyrkopolitiskt perspektiv. I norra Sverige skrev Mats Olofsson en opinionskrönika i Västerbottens kuriren om det obegripliga i att tre allmänpolitiska partier vägrar släppa taget om Svenska kyrkan. Som POSKare kan en inte annat än att hålla med.

Han börjar visserligen sin krönika med att påpeka att han egentligen inte kan uttala sig då han egentligen inte är medlem i Svenska kyrkan (min tolkning) men att han finner det principiellt viktigt att han ändå vill. Jag kan tycka att hans tankar visst är viktiga att ta till sig av. Vi som tillhör nomineringsgrupper som inte är knutna till de allmänpolitiska partierna kan sträcka lite extra på oss, då någon som tittar in utifrån och ser att det där är rätt väg att gå.

Socialdemokraterna och Centerpartiet däremot bör ta sig allvarliga funderare över varför de fortfarande finner det viktigt att vara representerade i Svenska kyrkan. Ja, det behöver Sverigedemokraterna också göra, men jag som följer kyrkopolitiken på nära håll tycker mig se att SD släppt taget lite om kyrkan. Min tolkning är att de har svårt att hitta kandidater och dessutom har de nu blivit så pass stora i riksdagen att de inte behöver Svenska kyrkan på samma sätt som inför tidigare val.

Den andra artikeln, som blir extra intressant att läsa med Mats Olofssons krönika ringande i öronen, publicerades samma dag i andra änden av landet. Det är Martin Tunström som skriver i sin ledare i Barometern (moderat tidning i Kalmar) om att Socialdemokraterna stänger kyrkporten för sina partimedlemmar. Det är ytterst märkligt att S har ett så hårt grepp om sina partimedlemmar att de inte får engagera sig i en annan nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan. Nä, S det är verkligen dags att släppa taget om ”den öppna folkkyrkan”. Det begreppet är nu så pass etablerat så till och med era största(?) motståndare SD använder sig av begreppet.

(Att Martin kallar POSK felaktigt för ”Partipolitiskt oberoende” har jag faktiskt överseende med då det i övrigt är ett klokt inlägg i debatten. Vi har påpekat felet men Barometern har inte rättat det i den nätpublicerade artikeln.)

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastoratet har ett kyrkoråd som ansvarar för förvaltningen och som också har ett övergripande ansvar för församlingarnas grundläggande uppgift och för att varje församling tilldelas uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och de lokala behoven. POSK menar att det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

POSK anser att återhållsamhet med arvodering av förtroendeuppdrag ska iakttas, särskilt på församlingsnivå. Däremot bör man få ersättning för förlorad arbetsförtjänst och pensionsrätt. Förutsättningarna för att gå in kyrkliga förtroendeuppdrag måste stärkas genom att anpassa arbets- och samverkansformer. Det är angeläget att sammanträden förläggs till sådana tider då alla kan närvara.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.
att församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse tydliggörs.

Ett sätt att klara prövningarna

Skrivet av

Ett sätt som jag upptäckt kan vara bra att undvika att falla för frestelser och underlätta prövningar som kommer över mig är att vara proaktiv. Alltså att ha ett tydligt mål och en plan för att uppnå målet. I det stora som i det lilla.

Har jag inte det känns det som att jag konstant ligger steget efter och bara reagerar på allt som händer runt omkring mig. Jag tar de enkla vägarna, men oftast visar de sig leder mig fel och jag måste börja om från början. Så i slutändan var det kanske inte den bästa lösningen. Om jag ens vet att jag hamnat fel …

Har jag ett mål och en plan, och det då händer något som jag inte hade planerat för så går det bra ändå. Jag vet åt vilket håll jag ska, även om jag plötslig befinner mig i svårigheter. På så sätt känns det oftast enkelt att hitta tillbaka. I sådana lägen, när målet är tydligt, är det nästan så att jag vill be Gud om lite extra prövningar under Fader vår. (Men bara nästan)

Prövningens stund

Skrivet av

Första söndagen i fastan har rubriken Prövningens stund. Texterna handlar om prövningar och frestelser och hur lätt det är att ta den enkla vägen ut och falla för dem.

Jag läser tankar inför helgen och tycker att det är en fin tanke. Gud som en förälder som finns där för att sätta upp gränser när jag som liten är så gränslös. Gränser satta av kärlek. Även om det lilla barnet i mig  revolterar och ”VILL HA! Nu, genast”. Då måste jag sansa mig och lyssna. Varför säger Gud nej? Svaret är alltid detsamma. För Gud vill mig väl.

Världsböndagen

Skrivet av

Första fredagen i mars varje år firas Världsböndagen. Då firas Gudstjänster med samma tema i mer än 170 länder runtom vår jord och böner bedjes på mer än 1000 språk. Allt tar sin början när gryningen kommer i Tonga och slutar i Alaska. I Sverige är det Sveriges ekumeniska kvinnoråd som står bakom Världsböndagen och samlas på ca 400 platser runt om i landet.

Årets tema är ”Har jag varit orättvis mot er?”. Programmet har förberetts av kvinnor i Filippinerna och handlar om rättvisa.  Under gudstjänsten läses bibelordet från Matteusevangeliet som gett årets tema och böner bedjes. I Sverige samlas kollekt in till i huvudsak utbildningsstipendier för kvinnor i fattiga utvecklingsländer. Förra året (2016) kunde 190 000 kronor delas ut till olika projekt i 15 länder.


Årets temabild ”En glimt av den filippinska situationen” har skapats av filippinskan Rowena ”Apol” Laxamana-Santa Rosa.

”Gud har slösat resurser – både materiella och mänskliga – över Filippinerna. Gud är den som tillgodoser allas behov i hela Skapelsen. Så fungerar Guds rättviseekonomi, till skillnad från den ekonomi där de starka och mäktiga lägger beslag på Guds resurser för egen del. Guds rikes resurser är till för alla, även dem som inte erkänner det.”

Dessa ord är konstnärens egna om hennes bild som hon skapat inför årets världsböndag. Konstnären är 32 årig hemmafru och medlem i Metodistkyrkan i Filippinerna. Hon är helt självlärd som konstnär men drömmer om att studera vidare. Kvinnor är Apols favoritmotiv när hon målar, eftersom ”alla kvinnor är vackra”. Hennes bilder används inom olika verksamhetsgrenar i hennes kyrka.


Vi ber tillsammans – över hela vår jord:

Kärlekens Gud, dessa frukter är en symbol för din befriande kraft som gör att rättvisan segrar när tiden är mogen. Gud, förvandla vårt folk och vårt samhälle till en kärleksfull och barmhärtig gemenskap. Livets Gud, du som förvandlar frön till frukt, vi ber för dem som deltar i såddens mysterium och skördens glädje. Gör så att våra frön av rättvisa frodas likt en planta vid det levande vattnet, din nåds källa. Vi ger dig våra händer för att vi ska fortsätta plantera och ge näring tills skördetiden kommer. Rena oss. Förvandla oss. Befria oss. Bevara vår skörd. Använd oss efter din vilja, till din ära.
Amen