fbpx

Hoppet är att stanna kvar och se

Skrivet av

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Trummor, sång och samhörighet

Skrivet av

I dag gästbloggar Lisa Tegby, präst i Ålidhem i Umeå. Krönikan är också publicerad i Västerbottenkuriren>>

Trummor, sång och samhörighet

När jag kom ut på Sofiehemsvägen sent i fredags kväll hörde jag trummorna. Jag promenerade upp mot Ålidhemskyrkan. Det var eritreansk ortodox gudstjänst där, det visste jag. Men detta visste jag inte.

En procession med ett par hundra människor gick, dansade, sjöng…
längs cykelvägen, ner mot parkeringen, förbi kyrkan, ner mot parkeringen igen och tillbaka upp mot kyrkan. Vitklädda kvinnor och svartklädda män. Trummor och sång. Barn, vuxna och gamla. Färgglada parasoller och Arken, med nattvardskärlen i, lyfta mot kvällshimlen. Hade det inte varit för duggregnet och tallarna och den röda träkyrkan skulle jag ha trott att jag var i Asmara. Det var nästan så jag trodde det ändå ett tag, trots den västerbottniska aprilkylan.

Varje vecka firar eritreanerna gudstjänst i Ålidhemskyrkan. Grupper i deras församling möts flera gånger i veckan. Det var inte många dagar sedan de hade en förtvivlans sorg- och bönekväll. Så många av deras landsmän hade gått under i Medelhavet och de ropade ut sin nöd. Hemlandet pratar en del av dem ofta om. Men det är här de lever. De har lämnat en av världens värsta diktaturer.

Deras svenska landsman Dawit Isaak sitter fängslad där sen åratal och han är som bekant inte den ende orättfärdigt fängslade i landet. En del av dem har förfärliga historier att berätta. Flera av dem oroar sig för sina anhöriga som är kvar i Eritrea. De bekymrar sig för de många ensamkommande ungdomarna men gör sitt bästa för att införliva dem i gemenskapen.

Många eritreaner längtar till hemlandet, men inser att de inte kan återvända. Nu är det här de lever. De sliter med språket, försöker ta till sig svenska vanor, går i skolan och jobbar. Och samtidigt bär de sitt hemland med sig, i sina tankar, i sättet att umgås, i maten som doftar ljuvligt i hela kyrkan både nu och då.

Och jag blir så rik av att möta dem! Inte förstår jag allt de gör. Inte delar jag alltid deras sätt att uttrycka tro och liv. Jag gillar inte ens alla deras traditioner. Men generositeten! Och förmågan att dela både glädje och sorg. Omsorgen. Och att kunna vara både här och där.

De har inte kommit hit för nöjes skull. De hade inget val. Och vi har inget val. Vi bor i ett glest befolkat land med stora resurser. Den där egna flocken vi har i oss att försvara är nog numera hela jordens människoflock. De andra är lika mycket som vi, som FN-stadgan säger, ”medlemmar av människosläktet.” Att systematiskt, envetet och anständigt arbeta för att vi ska kunna dela den här jorden fredligt och någorlunda lika, det behöver varenda en av oss liksom alla
våra politiker ta på djupaste allvar nu.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Lisa Tegby

Religion som drivkraft att göra skillnad

Skrivet av

Lisa Tegby gästbloggar med sin krönika som publicerades i Västerbottenkuriren den 20 mars>>

Religion som drivkraft att göra skillnad

Krönika (2015-03-20) ”Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv.”

Det var Dietrich Bonhoeffer som sa detta. Han var präst och teolog i Tyskland och dödades i nazismens koncentrationsläger nu den 9 april för sjuttio år sedan. Hans tro och hans lidelse för rättvisa och människovärde gjorde honom till en kraftfull debattör, predikant, bedjare och aktivist i motståndet mot Hitlers skräckvälde. Han hade svårt för begreppet religion, men den religion han levde befrämjade liv,fastän den till sist kostade honom livet.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, och på många andra av hans själsfränder och medkämpar tiderna igenom, när jag läser debattartiklar som talar om det förödande i religioners inverkan på samhällsliv och lagstiftning.

I viss mån håller jag ju med dessa debattörer. Religionstolkning som förfäktar att andras åsikter ska förbjudas, att kvinnor ska hållas tysta, att meningsmotståndare ska dödas, att homosexualitet ska förbjudas och annat människovidrigt är fasansfull och förfärlig. Den bygger på rädsla och makthunger. Kanske kan den kallas fundamentalism.

Den är i alla fall en tolkning av skrifter utifrån ett perspektiv som ger den som tolkar på detta sätt en oinskränkt rätt att härska och förtrycka. Andras utgångspunkter och andra möjliga tolkningar förnekas.

Sådan religion finns och det är förskräckligt. Sådana politiska ideologier finns också och det är lika förskräckligt. Men att ifrågasätta förtryckande religion är inte detsamma som att säga att all religion är destruktiv eller att förminska religion till att ”var och en får väl tro på tomtar och troll om dom vill”. Det är inte heller att säga att den som tolkar sin religion som något som leder till öppenhet, kamp för rättvisa och allas människovärde egentligen inte är religiös på riktigt.

Religion är något privat som handlar om min relation till Gud, förvisso är det så. Men religion är också förbundet med en syn på mina medmänniskor och min omvärld. Det leder mig till att ta ställning och att handla. Kristen religion, som är den jag känner bäst, är uppfordrande när det gäller att dela med sig, lyssna, värna de mest utsatta, står upp mot övermakt och förtryck …

I den kampen vill jag som kristen gärna stå tillsammans med muslimer och ateister, buddister, liberaler, agnostiker och socialister. Och jag vill bli respekterad, inte så att min tro ska ha lagliga företräden, men för att den är min drivkraft till att göra skillnad i samhället. Den ska kritiseras precis som andra ideologier kritiseras, men det finns också anledning att synliggöra den som den goda drivkraft den är för många.

Den förtryckande religionen ger oss anledning till oro, runtom i världen och i vårt samhälle. Men det finns en sak till som oroar mig.

Det är när livet bara kommer att handla om mig och mitt, den stora likgiltigheten, konsumismen som vill gömma mig i min egen lilla värld. Den kan sannerligen behöva lite god religiös uppkäftighet och utmaning.

Lisa Tegby
präst, Umeå

Lisa Tegby är POSKare och sitter i kyrkomötet för Luleå stift.

Foto: IKON

Med yttrandefrihet följer ansvar

Skrivet av

Från Lisa Tegby, präst i Umeå och en av POSKs kyrkomötesledamöter från Luleå stift skriver i Västerbottenkuriren. Vi har fått lov att publicera krönikan på bloggen.

Lisa Tegby: Med yttrandefriheten följer ansvar>>

(2015-02-20)

För längesen läste jag en lärobok för predikanter av KG Hammar. Det som hörs heter den. Då och då tänker jag på den boken och den titeln. Den tes som boken driver är att jag som predikant är ansvarig inte bara för vad jag säger utan också för vad lyssnarna hör. Det gäller inte bara att säga rätt saker utan också att säga dem så att de kan tas emot av dem som lyssnar.

Det är sannerligen ingen okontroversiell tes. Alla som har hållit ett
offentligt tal vet hur förvånad man kan bli över kommentarer, positiva
eller negativa, om vad man sagt: Tänk att nån kunde uppfatta det så!
Varför var just de orden viktiga? Hur kunde det jag sa tas emot så där?

Men trots det komplicerade finns det något mycket tänkvärt i KG:s tes.

Vår yttrandefrihet är omistlig. Varken staten eller någon annan ska
bestämma vad vi som individer får yttra. Yttrandefriheten och
tryckfriheten är grundbultar i ett öppet och demokratiskt samhälle.
Ordet är fritt!!

Och samtidigt som jag säger det funderar jag över vårt ansvar. Men
frihet följer ett ansvar som handlar om varje människas frihet och
okränkbarhet.

Det här gör tillvaron krångligare. Men tillvaron är ju krånglig och mångfasetterad och det hör väl till demokratins grundprinciper att den får vara det.

Vi kan inte alltid säga allting. Det gör vi inte i våra privata liv. Vi vet till exempel att vissa saker skulle såra den vi talar med så djupt att fortsatt kommunikation skulle bli omöjlig. I offentliga sammanhang säger vi inte heller alltid allt vi skulle kunna säga. Ibland, kanske alltför ofta, avstår vi av feghet. Vi är rädda för att sticka ut och för att bli motsagda.

Det är nog tyvärr det vanligaste.

Men det finns gånger då vi kan avstå för att någon enskild eller grupp redan blivit så illa åtgången att till exempel ett skämt bara skulle förstärka en grupps redan utsatta position. Det som kommer att höras är då något annat än det jag vill säga. Det finns tillfällen då man av moraliska skäl inte ska använda sin yttrande- och tryckfrihet. Så fungerar förhoppningsvis livet i ett demokratiskt samhälle för det
mesta.

Bakom våra rättigheter ligger en människosyn. Man kanske rentav kan
säga att den synen säger att människan är helig. Den lilla människan och de utsatta grupperna ska värnas. Jag har rätt att säga allting, men
allting ska inte sägas. Tillsammans med mina rättigheter bär jag mitt
ansvar som säger att min rätt att uttala mig, provocera, karikera alltid
ska ställas mot andras rättigheter.

Just nu har Muhammedkarikatyrer ifrågasatts igen. De ryms inom
yttrandefrihetens gränser. De ger självklart ingen rätt till hämnd och
illdåd! Men protesterna mot dem kanske kan ses i sammanhang av utsatthet och vanmakt. Vad är det som hörs när de publiceras? Sen har ju ansvar för ord och tryck inte bara med religioner att göra. Förnedrande kvinnobilder, en sexualiserad bild av tillvaron, förhärligande av våld i olika former får mig att förtvivlat leta efter respekt och människosyn.

Respekt är dock något annat än feghet: Att provocera de starka och dem som har makten är något annat än att slå mot de redan utsatta. Det är viktigt att våga ropa högt och ifrågasätta.

Så komplicerat är livet och demokratin att man samtidigt kan säga: Värna yttrandefriheten! Och värna de utsatta!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Creative Commons

Philani – hoppets plats!

Skrivet av

Lisa Tegby, präst och POSKare från Umeå, har just varit på semester och resa i Sydafrika. Då passade hon på att göra en del studiebesök och om detta skriver hon i dagens Västerbottenkuriren:

Akta er för kåkstäderna, sa många när vi skulle åka till Sydafrika. Där är det farligt. Och visst. Det kan vara farligt där. Fattigdom, arbetslöshet och förtvivlan kan leda till brottslighet, våld och missbruk. Och dessutom: Ska man åka och titta på människors elände?

Men vi åkte dit. Vi gjorde det tillsammans med den svenska läkaren Ingrid le Roux. För 35 år sedan började hon arbeta som volontär på en klinik i Khayelitsha. Ganska snart lämnade hon sin läkarkarriär på det stora sjukhuset för att tillsammans med andra sakta men säkert bygga upp ett stödcentrum för kvinnor och barn mitt i kåkstaden.

Nu kommer vi med henne till en oas mitt ibland skjul och marknadsstånd. En liten grön gård omgiven av enkla hus, där det finns förskola och läkarmottagning, väveri och tygtrycksverkstad, en butik, tandläkare och samlingssalar. Och framför allt, glada, engagerade, målmedvetna människor som tror på förändring. Philani heter denna hoppets plats.

(…)

Människor kan, säger Ingrid le Roux. Vi bara stöttar och ger redskapen och hjälper till med organisationen. Hon är lågmäld och kraftfull och fylld av tillit till sina medarbetare. Det var här människor behövde oss, säger hon. Därför blev jag kvar i Sydafrika. Man ska vara där man behövs.

Läs hela artikeln här>>

Foto: Lars-Gunnar Frisk