Under min julledighet hände det både det ena och det andra som jag just då tänkte att detta kan jag skriva om i bloggen när jag är tillbaka. Sedan gick det någon dag och behovet att skriva om just detta bleknade eller kändes inte lika relevant när nya saker dök upp. Fast en del av det kan jag inte riktigt släppa heller, det är något som fortsätter att pocka på min uppmärksamhet. Tankar som snurrar och i viss mån skaver, samtidigt som jag inte vill ge mig in i getingboet och ruska upp stämningen igen.

Alla ni som följer kyrkliga sammanhang på sociala medier i allmänhet, och Svenska kyrkan i synnerhet, kanske själva kan räkna ut vad det är jag syftar på. Men även om ni inte gör det så spelar det ingen roll. Jag tänker inte ta upp frågorna i sak, för jag vill inte dryfta detaljer just nu utan hålla det på ett mer strukturellt plan. Vis av erfarenhet så är det kanske inte alltid så klokt med detaljer när det är strukturer som ska påvisas.

Det är ju dock svårt att visa på strukturer utan exempel och jag väljer då att gå till POSK-bloggen för att leta exempel på dessa strukturer som jag vill påvisa. Vi kan börja med Kyrkohandboken och allt som skrivits, debatterats och dryftats kring den. Jag har uppfattat att det finns ett starkt motstånd till Kyrkohandboken men det är inte detsamma som stort eller omfattande.

Under hösten skrev jag om tacoJesus och redan där försökte jag påvisa det jag nu vill visa på. Det var starka känslor som uttrycktes, men återigen det är inte detsamma som omfattande.

(Titta gärna på Kulturveckan där Michael Bjerkhagen och Kent Wisti medverkar och pratar bland annat om detta)

Vad jag försöker säga med mina två exempel är att det finns starka känslor inblandade (inte så konstigt väl?) i det som rör kyrkan och tron, och Svenska kyrkan som organisation måste bli bättre på att härbärgera alla dessa känslor. Samtidigt! – vi som är medlemmar i Svenska kyrkan måste förstå att allt som Svenska kyrkan gör kan inte passa alla samtidigt. Om Svenska kyrkans officiella Twitter lägger upp något som kanske inte träffar helt rätt hos dig eller mig, så ta det inte som en personlig kränkning. Titta på alla andra tweets och se vad du tycker om dem, om alla tweets känns fel, ja, då kanske inte Svenska kyrkan är något för dig. Kanske är det till och med så att den kristna tron inte är något för dig?

Kritik och granskning är bra. Starka känslor detsamma. Det är inte det som är problemet. Men när alla dessa starka känslor och kritiken framförs så är det lite för ofta som den stora och kanske lite för tysta massan glöms bort. För det är ganska svårt att på ett bra sätt uttrycka sitt starka gillande för nånting. Även om jag skulle tro att världen vore en så mycket bättre plats om det vore tvärtom!

Jag kan ibland bli ledsen när något som jag tycker om får stark kritik. Ibland kan det gå så långt att jag börjar tvivla på vad jag egentligen tycker, när kritiken är alldeles för stark och framförs på ett sätt som inte alls tar hänsyn till att det faktiskt kan finnas en annan syn på saken. En av POSKs valfrågor i höstas var ”Mångfald och respekt” och jag skulle önska att vi alla kunde vara bättre på att följa den parollen. Svenska kyrkan har 6 miljoner medlemmar och alla kan inte tycka, tänka och tro exakt likadant.

Alla är precis lika välkomna till kyrkan. Gud tar emot oss precis som vi är. Om någon i Svenska kyrkan, medlem eller anställd, gör något som du inte tycker om så kanske du inte alltid behöver reagera så starkt, ta det personligt eller definiera Svenska kyrkan utifrån detta. Ett teologiskt samtal är alltid välkommet, och att utgå ifrån att ingen har rätt, eller fel i ett sådant samtal är alltid bra.