Visst är det lätt att bli less och trött på kyrkovalet och dess tongångar. Till vardags har jag förmånen att diskutera samverkan med kommun kring människor i utsatta livssituationer, få fira gudstjänst med ungdomar, ha själavårdssamtal och leda sorgegrupper och bjuda lov-firande barnfamiljer som mår gott av sammanhang på tacos och lek. Det där levande gudstjänst- och församlingslivet som skapar mening och liv. I en Facebook-tråd häromdagen såg jag en POSK-kandidat formulera ”veckorna är här när jag andas i påse, övar mig i acceptans och hårt väljer vilka strider jag tar”. Dessa valveckor skapar ett påtagligt skarpt skav i fler än mig, ett skav det är värt att sätta ord på, ett skav jag vill tro är sunt.

Vi har så oerhört mycket att vara stolta över i Svenska kyrkan, och kyrkovalet tar fram den absolut fulaste sidan av Svenska kyrkan och lyfter fram den i offentligheten, i ljuset för alla att ha åsikter om. Grupperingar av människor ställs mot andra grupperingar, trots Jesu bön om att vi alla ska bli ett och Paulus återkommande ord om att vi i församlingen inte ska dela upp oss i grupper har vi ett system som inte främjar enhet och konsensus. Åsikter haglar och misstro råder, precis i samma ögonblick som Jesus vill ena, och kyrkans uppdrag just är att ena. Vi som är förtroendevalda i Svenska kyrkan har ett uppdrag i att verka för att de fromhetstraditioner vi bär inom Svenska kyrkan ryms och får plats att växa, att motverka splittring och föra samman människor som tillsammans kan finna nya vägar i tron och främja en gudsrelation som bär i och genom livet.

Det pågår skrämsel och fördummanden av Svenska kyrkan i en valrörelse, vilket är mitt skav. Det går ingen nöd på mig, och inte på Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan heller, däremot blir jag ledsen för vår kyrkas skull – att templet blir ett rum för slagord och misstro och hur det köpslås åt en massa möjliga håll. Jesus ville något annat. Vi också.

Förtidsröstningen har öppnat och vi vet anledningarna att rösta är många; någon anser att Svenska kyrkans arbete med människor i socioekonomisk utsatthet och marginalen är det primära, någon anser att dopundervisningen och arbetet med konfirmander är det viktigaste, någon anser att Svenska kyrkan som saltet i samhället är det viktigaste inom ramen för kyrkans uppdrag – att stå upp för det goda och vara en röst åt dem som ingen röst har, någon anser att gudstjänstlivet och den lokala församlingens gemenskap är det viktigaste. Oavsett vår erfarenhet har vi har många skäl som drar oss till att rösta, tack och lov för det! Men sedan finns också de som menar att de vill rösta för att hålla andra grupper ute. Någon grupp menar sig vara ”garanten” för att hålla en annan grupp utanför. Det är tröttsamt. I min mening utstrålar det inte ett särskilt kristet förhållningssätt till ”de andra” som, liksom även jag, är skapade till Guds avbild.

POSK vill inte stänga ute människor från kyrkan eller från beslutande organ. Kyrkan behöver varenda förtroendevald individ, men POSK vill förändra valsystemet och sättet vi förtroendevalda väljs på. Jag vet hur jag röstar i de allmänna valen, men hur jag röstar i kyrkan är annorlunda. För kyrkan är annorlunda och har en grund jag inte varken kan eller vill påverka. Grunden är Guds! Och uppdraget är detsamma idag och alla dagar. Det stora uppdraget förändras inte, frågan för oss att ta oss an inför valet är alltså vilka vi bäst tror kan förverkliga Kyrkans uppdrag – inte vårt eget uppdrag. ”Låt din vilja ske” – inte vår.

Vi kan se idag som en slutspurt i en valkampanj, och vi kan se idag som en start för alla de som väljs in i nya och nygamla förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan, som är satta att förverkliga kyrkans uppdrag. Skippa misstron. Var frimodiga i liv och ande. Nu är första dagen på valet som möjliggör för att kyrkans uppdrag ska förverkligas ytterligare med församlingen, gemenskapen och Kristus i centrum i vår kyrka som del av den världsvida gemenskapen – Svenska kyrkan.

Amanda Carlshamre
Ordförande för POSK