Skilda världar. Eller kanske inte?

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 30 augusti.

Det finns många världar runtomkring oss som de flesta av oss inte har en aning om. Lika bra det, kan man kanske tycka. Eller? För den ena världen sitter alltid på något sätt ihop med den andra. De världar som jag tycker är förfärliga och skrämmande har också de på något sätt beröring med mig och min värld. Vi hör ihop, vi människor, vare sig vi vill det eller inte.

I somras fick jag inblick i en värld som jag inte hade mycket kunskap om. Prostitutions- och människohandelsvärlden. Nog visste jag att den fanns: jag har sett ytan av den både i Stockholm och Paris. Och jag minns ju den förfärliga berättelsen om Kapten Klänning, polisen som bakom en fasad av kamp för jämställdhet visade sig vara sexköpare och våldtäktsman.

Under Almedalsveckan mötte jag polisen Simon Häggström i ett samtal i Visby domkyrka. Han jobbar på polisens Nationella operativa avdelning mot prostitution och människohandel. Vad historien om Kapten Klänning lär oss, säger han, är minst två saker: Att sexköparna oftast är sådana som vi; de finns mitt ibland oss. Och att handledning är en absolut nödvändighet när man arbetar med svåra mänskliga relationer.

Simon och hans kollegor kartlägger, spanar och griper sexköpare. Gruppen arbetar i Stockholm, men det här finns överallt. – Vi var i Umeå för något år sedan och grep tre köpare på fyra dagar. Vanliga, hyggliga män som köpte sex.

Mest hektiskt har polisgruppen det vid 17-tiden på vardagarna. Då ringer många sexköpare hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Och så hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning för 1500 kr på en halvtimme på hemvägen. Det känns konstigt att använda de här orden i en kyrka, säger han. Men så här är det. Och det är värre.

Och så berättar han om nätverk av män där någon, som tjänar bra med pengar på det, organiserar gruppsexmöten och sexfester på lyxiga hotellrum och andra hemliga ställen. Där utnyttjas, våldtas och förnedras unga flickor samvetslöst av den ena mannen efter den andra medan de övriga ser på, applåderar och upphetsat hejar på. Det är förfärliga berättelser, jag ryser och äcklas och det är knappt så jag tror på dem. Och ändå berättar jag inte allt, säger Simon, det skulle du inte stå ut med.

Vi pratar om kvinnorna. Vilka är de och varför. Det är lättare att förstå att en kvinna från Nigeria eller Rumänien som inte har mat för dagen till sig och sina barn säljer sex för att försörja sig. Hon ser ofta ingen annan utväg. Mestadels har hon dessutom blivit inlurad i detta av en hallick som tar större delen av hennes inkomst.

Men just nu ser man många tonåringar, mest tjejer men också killar, som dras in i detta. Pengarna lockar förstås.Men framför allt handlar det om ungdomar som mår psykiskt dåligt, känner sig värdelösa och bär på ett självhat. En del av dem har skurit sig tidigare men ger nu uttryck åt sitt självhat genom att låta sig förnedras. Föräldrar och skola lugnas när man ser att skärandet har upphört. Och så pågår något annat under ytan i stället.

Simon har suttit med många tonåringar. En del av dem skäms så till den grad att de bara kan prata med ryggen vänd mot honom. Och så pekar han på det nya fenomenet på nätet, sugar-dating, välbärgade män som vill dejta unga flickor och lovar dem lyxiga gåvor. Det är dold prostitution inget annat.

Jag får outhärdliga skildringar av möten på tonårsrum och vid köksbord. Och gläder mig samtidigt över en idog, engagerad poliskår som ser och möter och står ut. Men varför, varför allt detta i ett samhälle som borde veta bättre?

Simon och tittar strängt på mej: Men vi vet ju inte bättre! Vilket samhälle har vi skapat? Vilka mans- och kvinnobilder växer ungdomar upp med? Konsumtionshetsen, bekräftelsehysterin och sexualiseringen av det offentliga rummet. Det här utnyttjar köparna. Samtidigt som de flesta av oss inte säger ifrån vid sexistiska skämt runt fikabordet och inte reflekterar över vad dokusåpor och reklam förmedlar till barn och unga.

Andra världar, tänker jag. Världar jag inte vet mycket om och förskräcks inför. Eller är detta också min värld, som jag är med och bidrar till varenda dag? Det finns strukturer och ekonomiska krafter som behöver stoppas i allt detta. Men det finns också en människosyn som jag varje dag har ansvar att höja rösten emot.

Lisa Tegby 
Präst i Umeå