Vi uppmanas ofta att lära känna vår historia för att bättre förstå vad som händer idag.
Om det då finns bosättningar, byggnader eller andra minnesmärken kvar från tidigare generationer, så blir det enklare att ta till sig vår historia och förstå den. Det är något speciellt att kunna ströva runt och uppleva platser där våra förfäder en gång varit.
I Spånga har vi lyckan att ha många äldre byggnader, fornminnen och en kyrka från 1100-talet, där man kan känna historiens vingslag. Tänk att gå på en gudstjänst och veta att det i tusen år suttit folk i samma lokal och lyssnat på gudstjänster.
Men hur mycket värnar vi egentligen om vår historia och de byggnader som ännu finns kvar från tider som flytt?
Rätt vad det är nås vi av budskapet att byggnader som tillhör vårt kulturarv får ge vika för förnyelse i form av moderna huskomplex och breda trafikleder.
I vår gick startskottet för omdaningen av Slussen. Många minnesmärken förknippade med Stockholm kommer därmed att försvinna. Det är visserligen inte så gammalt, men även 1900-talet har sin historia och Slussen är ju unik på många sätt.
Via radion uppmanades folk att höra av sig och berätta om sina eventuella minnen från 50 -talets Slussen.
Själv har jag många barndomsminnen förknippade med Slussen. Jag var tre år när vi flyttade in till en förort söder om Stockholm 1953.
För en tid sedan kände jag en önskan att få återuppleva och se något barndomsminne från Stockholm igen, men upptäckte då att det mesta förändrats eller försvunnit.
Min barndoms lekplatser var borta och hade ersatts av bostäder och breda genomfartsleder. Det enda som var orört och fanns kvar var mina minnen från Gamla Stan, Slussen och Katarinahissen.
När vi kom till Stockholm började min bror i en förskola vid Slussen och jag fick följa med när Mamma åkte med honom dit.
De timmar han var i skolan gav oss många tillfällen att gå runt och utforska omgivningarna.
Hur ofta har vi inte gått gula gången bort till Kornhamnstorg och sedan uppför Mårten Trotzigs gränd
Lika ofta gick vi längs Götgatan och tog en kaffe och napoleonbakelse på konditori Krönet.
Min favorit var dock att åka Katarinahissen. Till min lycka hade jag dessutom en faster som jobbade som hisskonduktör där. Hon fungerade ofta som barnvakt åt mig när min mamma behövde göra annat. Trots timmars åkande upp och ner var jag lika intresserad och fascinerad av detta. Att kunna återse platser där man vuxit upp ger en känsla av trygghet och harmoni och möjliggör en att minnas tider som varit. Om allt däremot rivs, känns livet kort och förgängligt.
Jag hoppas verkligen att man går varsamt fram vid exploateringen av Stockholm, så inte byggnader från vår historia försvinner. Även kommande generationer bör få möjlighet att uppleva och lära om vår historia genom dessa byggnadsverk.
Eva