Igår var det de värnlösa barnens dag. Av en händelse satte jag på radion när dagens Vinterpratare just börjat sitt program. Jag fångades direkt av hans sätt att tala och formulera sig. Det tog inte lång stund förrän jag förstod att det var Tomas Sjödin, en man som redan tidigare i sitt sommarprogram fångat mitt intresse. Hans sätt att tala om sorg och känslor och hur man hanterar det för att orka gå vidare har berört mig djupt. Hans egen erfarenhet gör att han på ett sätt som ingen annan lyckas beskriva och formulera dessa erfarenheter så att de går direkt till mitt hjärta.
Han talar för det värnlösa och utsatta barnet. Han beskriver hur svårt och chockartat det är att få beskedet att ens barn är obotligt sjukt. Jag brukar inte tänka på mina svåra stunder, men ibland lyckas någon beröra ens innersta, och då kan gamla händelser helt plötsligt framträda helt klart. Jag var själv 8 år när mina föräldrar fick beskedet att jag var obotligt sjuk. På den tiden sa man inget till barnen, men fastän ingen sa något till mig om min diagnos, så minns jag detta ödesdigra läkarbesök. När doktorn undersökt mig, skulle bl.a. stå på hälarna vilket jag inte klarade, lämnade han rummet med mina föräldrar. Hela atmosfären sa mig att han hade ett tungt besked att ge dem. Jag kände mig så ensam och övergiven i det kala undersökningsrummet. Jag hade en obotlig muskelsjukdom, som gradvis skulle förinta mina muskler. Eftersom det inte fanns något botemedel eller behandling, så lämnades vi åt att hantera sjukdomen efter bästa förmåga.
Så här efteråt önskar jag att det hade funnits en person som hade kunnat prata både med mig och mina föräldrar om sjukdomen och ingett hopp om framtiden, även om det inte fanns något då.
Nu hoppas jag att alla barn och vuxna får det stöd de behöver vid allvarliga sjukdomar. Ingen skall behöva lämnas ensam i sådana här situationer.
/Eva