Evas reflektioner

I skuggan av Corona.

Nu har det gått två månader sedan jag satte mig i ¨frivillig¨ isolering.

Den 10 mars var jag på ett möte med kyrkofullmäktige i Kista kyrka. Då kände jag inte minsta oro, varken för att träffa folk eller att åka kommunalt. Bara några dagar senare ändrades läget radikalt, inte minst mentalt. Helt plötsligt infann sig en oro för att smittas.

Anledningen till detta var bl.a. Folkhälsomyndighetens hårdare restriktioner kring hur vi skulle röra oss och begränsa vårt umgänge med andra. Folksamlingar begränsades till 50 personer.

Dessutom, den återkommande uppmaningen till alla, att vi som tillhör en riskgrupp måste skyddas från smitta, eftersom om vi smittas, skulle vi bli svårt sjuka. Vi ombads att stanna hemma och inte träffa någon utanför hemmet.

Samma vecka kom det också uppgifter om att de flesta smittade bodde just i Spånga-Kista församling. Det gjorde att Coronahotet kändes väldigt nära.

Nu gällde det att skydda sig, men hur gör man det när man samtidigt är beroende av hjälp och har ett flertal assistenter som kommer hem till sig varje vecka.

Strikta förhållningsregler infördes för personalen. Alla assistenter ombads stanna hemma vid minsta tecken på smitta. Symptom som hosta, snuva och feber blev nu ett stort orosmoment för alla. Hade man fått Covid-19? Sjukskrivningarna ökade markant. Rädslan för att bli smittad påverkade alla.

Nu i efterhand vet vi att även de utan symptom har spridit smittan. Smittspridningen på våra äldreboenden är ett tragiskt exempel på detta. Hur skyddar man sig då mot detta osynliga hot?

Jag gjorde vad jag kunde.

Sedan 12 mars har jag undvikit att åka färdtjänst. Chaufförer möter ju många människor och det kändes därför säkrast att undvika denna eventuella smittväg. Avbokade även min tid hos tandläkaren, som jag har på Danderyds sjukhus. Det kändes inte säkert att besöka sjukhus dessa dagar. Ett par veckor senare meddelade dessutom Folktandvården att de inte ville ta emot personer från riskgrupper.

Ställde in alla planerade möten. Inom ett par veckor kom meddelanden från både kyrkan och föreningar jag är med i om att all verksamhet skulle ställas in hela våren.

Det kändes skönt att ha varit steget före och därmed mentalt förberedd för de restriktioner som kom.

Efter att ha suttit hemma i två veckor insåg jag att det faktiskt var tillåtet att gå ut och ta sig en promenad. Fick stor lust att gå till Spånga centrum för att se om allt var sig likt. Vägen dit var folktom och på Spånga torg fanns knappt en människa. Så öde har jag aldrig sett Spånga. Alla tycktes ha tagit uppmaningen att stanna hemma på allvar.

Nu, en månad senare och med varmare väder, tycks det vara fler personer, som rör sig ute och även syns på Spånga torg. Lite oroande eftersom restriktionerna fortfarande är desamma som tidigare.

Får en känsla av att största ansvaret för att förhindra smittspridningen lagts på riskgrupperna och de över 70 år. Vi förväntas hålla oss undan och inte träffa någon, samtidigt som restriktionerna för övriga invånare är lite diffusa. Hur länge håller denna strategi? Är det rimligt att isolera en viss kategori av befolkningen?

Vi vill ju alla undvika att bli smittade, och då är väl det effektivaste sättet att samma restriktioner gäller alla invånare.  Smittspridningen och dödstalen på våra äldreboenden visar hur de svagaste, som skulle skyddas, istället blev offer. Personal utan symptom förde in smittan

Med tanke på det osynliga hotet bör alla vara försiktiga, så att vi som behöver hjälp kan få det utan att riskera drabbas av Covid-19. För riskgrupper innebär ju en smitta också en större dödlighet.

Önskar av hela mitt hjärta att Coronahotet snart är över, så att vi kan återgå till ett normalt liv igen.

Eva 200516