Sanningen om Svenska kyrkan?

I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.

DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)

Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.

Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.

Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:

"Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.

Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas."

Eriksson skriver på sin blogg:

"Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.

Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall."

Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.

Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.

Bra att Brandt har hittat "hem" i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling "bara" är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det "unika" i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Foto: Wikipedia commons

Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>

Rebella: Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>

Biskop Mogren om flyktingsituationen i Västerås stift

Biskop Mikael Mogren har skrivit ett brev till alla kyrkoherdar, diakoner och kyrkorådsordförande om flyktingsituationen i Västerås stift. Där uppmanar han dem att:

  1. Be
  2. Beskriva
  3. Handla

Här berättar biskop Mogren mer.

 Förra veckan träffades 11 av de 14 biskoparna i Linköping hos biskop Martin Modéus. Högt på agendan stod flyktingfrågan och Corren skriver i en artikel:

Det råder inget tvivel om vilka biskoparna vill vara i framtidens berättelser. Ärkebiskop Antje Jackelén har varit tydlig i sitt  ställningstagande, och konkret politisk när hon lobbat för humanitära visum och säkra, lagliga flyktvägar.

– Genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns vi med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och här hemma i församlingarna, och därför har vi kunskap som tillåter oss att säga att det inte är ansvarsfullt att låta människor riskera livet. Det är en fråga om Europas heder att se till så att det finns säkra vägar och säker asylprövning. Det är politiskt i bemärkelsen att alla ställningstaganden i samhällsfrågor är politiska, men det är inte partipolitik, säger hon.

Biskop Mikael Mogren>>

Biskop Fredrik Modéus: Biskopen vädjar: Ge flyktingar husrum i kyrkan>>

Pressmeddelande 14 oktober till statsminister Lövfen om att inte ställa utsatta grupper mot varandra>>

Corren: Kyrklig samling för flyktingarna>>

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

Foto: Biskoparna i Linköping, foto Max Wahlund

Kyrkohandboken – om försöken till revision. Sex grundproblem enligt Mattias Lundberg.

Mattias Lundberg, docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i katolska tidningen Signum om arbetet med kyrkohandboken under rubriken "Hur kunde det bli så här – om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan".

http://signum.se/hur-kunde-det-bli-sa-har-om-forsoken-till-revision-av-kyrkohandboken-i-svenska-kyrkan/

Så här skriver Mattias:

I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation.

Mattias Lundberg listar upp sex grundproblem som han ser med arbetet:

  1. Ett av grundproblemen med handboksrevisionen – både före publiceringen av det i remissvar och kyrklig debatt så starkt ifrågasatta kyrkohandboksförslaget 2012 och efteråt – är bristen på transparens.
  2. Ett annat problem är att det musikaliska arbetet inletts så sent i processen.
  3. Ett tredje problem verkar vara den essentialism rörande vad gudstjänsten är, som funnit sin väg in i arbetet via en specifik reception av den amerikanske teologen Gordon Lathrop.
  4. Delvis sammanhängande med ”bortom detaljerna”-perspektivet är vad som
    förefaller vara ett motstånd mot att erkänna gudstjänstens påtagliga och
    konkreta manifestationer som något värdefullt.
  5. Det femte stora problemet som kan noteras i projektet är försöket till uppdelning mellan ”brukarperspektiv” och ”vetenskapligt och konstnärligt perspektiv” som något slags motsatser.
  6. Ett sjätte problem är att uppdrag och direktiv för revisionsarbetet kommit att omtolkas under pågående arbete.

I morgon kommer vi att ha ett gästblogginlägg från domprost Carl Sjögren som är en del av kyrkhandboksarbetet (slutförslagsgruppen) där han beskriver arbetet från sin utgångspunkt. (Den artikeln kan också läsas i SPT).

Går kyrkohandboksarbetet att rädda? Ja, det tror jag. Om arbetet omedelbart visar upp en stor genomskinlighet, transparens, och öppenhet i sitt arbete.

Jag är heller inte främmande för att man faktiskt måste byta ut projektledningen (tjänstemännen) för att skapa arbetsro och förtroende under den kvarvarande tiden.

http://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Kristna lever längre?

Sitter på tåget på väg hem mot Göteborg. Har varit hela helgen i Gävle med POSKare från Uppsala stift. Mycket spännande och inspirerande samtal. Vi har tittat på statistik, pratat om framtiden och det kommande kyrkovalet.

I dag fick vi också möjlighet att fira mässa i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle. Det var familjemässa och barnkören sjöng flera sånger för oss. Som avslutningspsalm sjöng vi tillsammans psalm 288 "Gud från ditt hus…" Den psalmen har jag helt självsvåldigt utnämnt till POSK-psalmen för jag tycker den passar så väldigt bra på vad en POSKare är och gör och vill.

Nu sitter jag alltså på tåget hem och försöker smälta alla intryck samtidigt som jag tittar ut på vårt vackra Sverige och den fina skymningen med en röd himmel över svarta trädtoppar.

I tidningen "Kupe" (nr 20/2015) som ligger i stolsfickan framför mig hittar jag en artikel om hur jag får ett längre liv. Tidningen har listat nio punkter som ska underlätta för mig att leva längre.

  1. Vardagsmotionera
  2. Ha ett syfte med ditt liv
  3. Minska stressen.
  4. Ät tills du nästa är helt mätt.
  5. Ät mer bönor.
  6. Drick måttligt med vin.
  7. Tro.
  8. Sätt familjen först.
  9. Ha en hälsosam omgivning.

Givetvis har de utvecklat de nio punkterna lite mer. Under rubriken tro står det

"Att ha en tro och besöka någon form av samfund för troende fyra gånger i månaden kan göra att din förväntade livslängd ökar med fjorton år". (sid 74)

Åh… det här skulle jag kunna utveckla nästan hur mycket som helst känns det som. För mig som kristen och troende så känner jag hur viktigt det är för mig att regelbundet få gå i gudstjänsten. Och hur konstigt det känns och hur tom man blir om man skulle missa en gudstjänst. Jag kan också längta till "min" församling. Där som jag regelbundet går i gudstjänst och där jag känner är "hemma". Det känns gott att gå i andra kyrkor också, jag känner igen mig i mässans olika delar och sånger. Men det är något med kyrkorummet också, de invanda bänkarna/stolarna och väggarna, ljudet av kyrkklockorna och akustiken.

Som kristen blir inte livet automatiskt enklare. Livet är verkligen ingen räkmacka. Det händer jobbiga saker, problem, olyckor, och svårigheter. Men som kristen så vet jag att jag aldrig är ensam. Jag behöver inte bära bördan själv – jag kan få lämna min oro och mina problem i Guds händer och vid Jesus fötter.

Titta på de sju punkterna igen. Flera av dessa punkter uppfylls genom min tro – och om jag regelbundet går till gudstjänst. Jag får en mening med mitt liv. Jag minskar stressen, jag kan få lämna över den i Guds händer. Jag får äta och dela Herrens heliga måltid. Bönor eller böner – tja – visst kan det bli mer böner…

Nej, jag ska inte dra det här för långt. Men visst tror jag att min tro på Jesus Kristus hjälper mig att leva längre. Både i detta livet och framförallt i livet efter det här. Och därför blir det också viktigt att vi ser till att det firas gudstjänster i alla våra kyrkor varje vecka. Därför är det viktigt att berätta om Jesus Kristus och vad vår tro betyder för oss. Därför är det viktigt att vi är med och tar ansvar!

Hoppet är att stanna kvar och se

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Herre Gud & Co

Har du sett de där underbara bilderna från "Herre Gud & Co"? Det är Royne Mercurio som på kvällarna sitter och ritar en liten bild som han lägger ut och delar på nätet. Först via en blogg, numera också via facebook och instagram.

Bilderna har nått en publik långt utanför den kyrkliga och bilderna delas friskt i de sociala medierna.

I samband med bokmässan kom den ut en bok med 365 bilder i ett praktiskt format som går att ställa på bordet.

Läs om Royne i Kyrkans Tidning här>>

Det står i artikeln att det var lätt att få ett bokkontrakt. Jag har fått höra att Verbums förlag gjorde en "Astrid Lindgren". Dvs de förstod inte hur bra detta var och därför är boken utgiven på Libris istället.

http://www.libris.se/herregud-co-1.369415

Royne Mercurio är till vardags kommunikatör för Svenska kyrkan i Linköpings domkyrkopastorat. Men ritar det gör han på kvällarna när han kommit hem från jobbet. Då kan man ställa sig frågan vilken av Roynes uppgifter som sprider mest goodwill för Svenska kyrkan. Det som han gör där han får betalt eller det som han gör när han ritar på sin fritid? Nej, det ena förtar verkligen inte det andra. Men det får mig att fundera lite.

Jag är glad över de härliga teckningar som Royne så generöst delar med sig av. Och jag är glad att han har fått ge ut en bok.

http://herregudochcompany.blogg.se/

https://www.facebook.com/herregudco

https://instagram.com/herregudco/

Bild: Royne Mercurio Herre Gud & Co

Är kyrkkaffet hotat?

Nu är Faritrade-veckorna igång>>. Under två veckor pågår kampanjen för att sprida mer information om fairtrade-märkta varor. Det är finns också en tävling där du kan delta och vinna fina priser.

Men titta också på filmen om hur klimatförändringarna hotar kaffeplantagen. Kan kyrkkaffet vara hotat? Kommer en av kyrkans starkaste traditioner att behöva ändras?

Så här gör du om du vill tävla>>:

Fairtrade i varje kundkorg

Allt fler upptäcker hur lätt det är att göra skillnad för odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom genom att välja Fairtrade-märkta produkter. Under kampanjen Fairtrade Fokus, 5-18 oktober, hoppas vi att få se Fairtrade i varje kundkorg. Vad lägger du i din?

Var med och tävla och sprid budskapet – det är enkelt! Ta en bild på din favoritprodukt. Lägg upp bilden på din egen Twitter/Instagram/Facebook-sida tillsammans med texten “Fairtrade i varje kundkorg! #hejdåfattigdom“

För att ditt tävlingsbidrag ska vara giltigt måste du ha en öppen profil på Instagram för att kunna delta och använda hashtaggen #hejdåfattigdom. På Facebook måste du ange fotot som offentligt. Ett urval av bilderna visas på kampanjsajten.

Under kampanjen drar vi nya vinnare löpande som får en fylld korg med Fairtrade-märkta produkter och en prenumeration på tidningen Camino till ett gemensamt värde av 700kr.

Läs de fullständiga tävlingsvillkoren här>>. 

Ur POSKs vision och program:
Ett sätt att ta ansvar är att efterfråga och konsumera varor och tjänster som producerats i en god arbetsmiljö som gynnar en hållbar utveckling i samklang med hela skapelsen. POSK förespråkar därför rättvis handel och ett hållbart nyttjande av jordens resurser, och stöder ett aktivt miljöarbete i stift och församling.

SKUT och flyktingarna

Under andra världskriget och de värsta folkförföljelserna hade de svenska utlandsförsamlingarna stor betydelse för många människor. I Berlin gömdes många judiska bröder och systrar undan nazisterna. I Oslo ordnades soppkök för tusentals norska medborgare. Det är många som aldrig någonsin glömmer vad Svenska kyrkan gjorde den gången.

Nu upplever Europa den störta flyktingströmmen sedan det kriget. Människor vågar liv och lem när de flyr från det som tidigare var deras hem och trygghet. Många av de svenska utlandsförsamlingarna finns på de platser där hundratusentals flyktingar samlas utan mat och kläder. Hjälpinsatserna är många och de svenska församlingarna dras in i hjälparbetet, oftast i samverkan med andra kyrkor och organisationer. De behöver förstärkning i både ekonomiska och personella resurser.

Kyrkomötet beslöt 2013 att Kyrkostyrelsen har i uppdrag att fördela ekonomiska medel till de församlingar som har stora åtaganden i arbetet med asylsökande. Dessa ekonomiska resurser måste också vara till gängliga för församlingarna i utlandet. Detsamma gäller de resurser som kyrkomötet förväntas besluta om vid sitt sammanträde i november.

POSK har såväl på Svenska kyrkans kansli i Uppsala som hos generalsekreteraren för Svenska kyrkan väckt frågan om möjligheten till ökade ekonomiska och personella resurser för utlandsförsamlingarna. Detta har gjorts i samråd med de kyrkomötesledamöter som representerar utlandsförsamlingarna i kyrkomötet.

Vi förväntar oss att församlingarna i utlandet ska ha samma möjligheter som ”inlandsförsamlingarna” att få del av de medel som kyrkomötet ställer till förfogande för arbetet bland flyktingar.

Anders Roos
ledamot av kyrkomötet och styrelsen för POSK, samt rådet för utlandskyrkan

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är
skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

(…)

POSK anser att det arbete som utförs inom Svenska kyrkan i utlandet är en naturlig och viktig del av Svenska kyrkan. Det är angeläget att knyta starkare band mellan församlingar i Sverige och församlingar i utlandet.

Mynewsdesk: ​Förslag till kyrkomötet: 75 miljoner kr till flyktingarbete>>

Hans Rosling på #helasverigeskramlar

Stick och brinn POSK!

Hur får vi POSK att brinna? Hur håller vi glöden varm? Eller hur håller vi ångan uppe?

Ja, bilderna är många – men vad det handlar om är hur vi ska orka fortsätta i vårt viktiga arbete i Guds kyrka och det uppdrag vi fått.

Jag tror egentligen att vi redan gör det.

Vi brinner av längtan att göra gudstjänst. Vi brinner av engagemang att strukturera verksamheten så att vi möter nya människor, sökare, konfirmander, nya familjer, sorgehus och tar emot flyktingar eller EU-migranter på ett välkomnande och diakonalt sätt.

I vårt program (där det reviderade förslaget nu är ute på öppen remiss>>) lyfter vi en mängd olika frågor där vi brinner för att att bygga Guds rike på jorden.

Att få fira gudstjänst i vår lokala kyrka, att få bygga en församlingsgemenskap, att få göra möjlighet att sprida evangeliet!

Jag är så glad och stolt över alla POSKare som i sina församlingar och i sina sammanhang ger precis allt det som behövs och kämpar för Guds rike på jorden!

Så Stick och brinn POSK! Och fortsätt brinna!!!

Stiftelsen Berget i Rättvik

Det har varit en del skriverier om stiftelsen Berget i Rättvik. Personalen har efter flera år bestämt sig för att konvertera, om jag läser allt rätt. Och det blir givetvis starka reaktioner på detta.

En som har reagerat är Johan Boj Garde som skriver på sin blogg Laudate
http://laudate.se/2015/september/tankar-kring-kommuniteten-pa-stiftelsen-berget.html

Han skriver bland annat:

Jag ser den konversion som sker på berget som en sorg. Varje gång som någon kristen konverterar till en annan kyrka så är det en sorg, för detpåminner oss än en gång om att kyrkan inte är enad. Det är en synd som vi byggt in i våra strukturer, det är en synd som kyrkan är skyldig till. Jesus ber att vi ska vara ett så att världen ska tro.(joh 17:21)

(…)

En till fråga som lyfts är hur samtalen har förts mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan? Har samtal förts mellan inte bara stiftelsen utan också den kyrka som stiftelsen har sina rötter i? Och vem har ansvaret för att föra samtalet?  Enligt kommuniteten så har man försökt att föra samtal med Svenska kyrkans ledning om dessa frågor och om de inte har tagits på allvar så är det ett ordentligt problem. Svenska kyrkans biskopar uttalade sig om kloster, kommuniteter och ordnar 1990 där dessa bejakades och det krävs då också att man tar detta bejakande på allvar.

http://www.berget.se/

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus
Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Foto: Bergets webbsida>>