Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Svartvit bild på en mor med sin dotter
Denna krönika publicerades den 8 mars 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 9/3). Då vi gärna vill uppmärksamma Edit på hennes födelsedag publicerar vi den i bloggen idag istället för som i vanliga fall då  bloggen brukar vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar.

 

I dag skulle min mamma ha fyllt 100 år.
Jag fattar det inte riktigt. Det är snart 49 år sedan hon dog – jag hade just fyllt 20 då och det var förfärligt. Förfärliga saker händer ibland. Men märkligt nog kan livet bli gott ändå när sorgen efter det förfärliga har haft sin tid.

Så i helgen ska jag baka tårta och fira kraften och glädjen och lusten som mamma gav mig. Mammor är mammor och vi bär dem med oss. Mest på gott, för mammakärleken har de flesta av oss fått. Men så klart ibland med stänk av komplikationer också, för mammor är mammor och mammor är människor och då kan saker bli fel.

Min mamma Edit var mormors och morfars tredje barn. När hon föddes var min mormor, småskollärarinnan Helena, 36 år. Men det skulle dröja tre år till innan hon fick rösta för första gången. Så nära mig är alltså ett Sverige utan demokrati. Jag har rört vid det när jag hållit i mormors hand. Och ansvaret att värna alla människors rätt att höja sin röst finns kvar.

Min mamma fick svår reumatism redan som barn. Hon var bara 8 år när hon fick åka från Bastuträsk i norra Västerbotten där hon växte upp, för några veckor på sjukhuset i Umeå. Hon fick skjuts med någon som skulle köra varor till Umeå. Och i mormors brev till flickan på sjukhuset hör jag mammaångesten: ”Var nu mammas duktiga flicka och så mår du snart bättre och får komma hem …” Ja, vad skulle hon skriva?

Varje gång jag går förbi det nya Hjältarnas hus i sjukhusparken, där barn med svårare sjukdomar än min mammas får bo med sina familjer tänker jag på 8-åringen från Bastuträsk som längtade hem. Och jag blir så glad för allt vi gör för att värna våra barn.

Min mammas reumatism blev inte bättre. Men hon fick ändå ett gott liv. När den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att morfars företag gick i konkurs fick hon visserligen åka iväg till släktingar ett tag – man hade inte råd att ha alla barn hemma. Hon längtade hem igen – jag har läst breven – å, dessa välsignade brev, mina mest värdefulla historiska dokument! Sen kom morfar och charkuterifabriken på fötter igen och 14-åringen behövde inte längta så länge.

Mamma fick utbildning och tog sig ut i världen. Av henne lärde jag mig att det finns två platser i världen som har en särskild guldglans – Arvika och Kalix. För där jobbade hon och där hade hon så roligt. Så ge dig ut i världen, sa hon, jobba och ha roligt och se dig omkring! För mig är det Skottland som lyser som Kalix. För mina barn är det Paris och Nya Zeeland. Detta privilegium att få se världen ur nya perspektiv, vad kan det inte göra med oss!

Mammas ungdomssemestrar var inga charterresor. Hon cykelsemestrade med sin systrar. Men på de glada 40-talsbilderna ser jag nu att mammas händer redan var förvärkta – den där eländiga reumatismen! När jag var 6 år och hade sparat till min första blå Crescent fick jag mammas cykel för att ha med som inbyte. Då kunde hon inte cykla längre. Men då körde hon bil och tog sig till vänner och Fredrika Bremermöten, till kyrkan och till stan. Så länge hon kunde.

Men från det hon var 45 år satt min mamma i rullstol. Å, vad ont hon hade ibland! Jag såg ju det. Och ändå tänkte jag aldrig att jag hade en sjuk mamma. För hon levde ju och gjorde det möjliga och ibland även det omöjliga. Pappa bar henne till bilen. Och hon ordnade kalas och odlade vänskap. Ibland förbannade hon smärtan tyst så det knappast hördes. Ibland grälade hon högt med Vår Herre. Men ännu mer tyckte hon om att diskutera och resonera med prelater och kusiner, med väninnor och politiker. Hon levde det möjliga livet.

Häromveckan skickade min syster ett klipp från Norran, som visade ett reportage för 50 år sedan. Taxi i Skellefteå hade börjat köra färdtjänst. Mamma finns på bild när hon bärs till bilen av en kraftfull taxichaufför. Det hade varit svårt att hitta någon rörelsehindrad som ville vara med på bild, minns jag att journalisten hade berättat. Min mamma skämdes inte för sig, varken för sina styrkor eller för sina svagheter. Men hon oroade sig för taxichaufförens rygg. Tänk att det finns färdtjänst, och numera värnar den även chaufförsryggar!

När min mamma blev väldigt dålig förstod ingen något. Reumatism dör man väl inte av. Och hon dog inte av reumatism. Hon dog av de där medicinerna som hon fått på 20- och 30-talet och som hade hjälpt henne till ett gott liv. De hade biverkningar som ingen tänkt på då. Min mamma som aldrig druckit alkohol i hela sitt liv dog av en förstörd lever. Å, vad hemskt det var!

Men hon levde, min mamma. Hon gjorde det möjliga, hon var arg på det omöjliga och så ibland gjorde hon mer än det som var möjligt.

Reumatologi har väl aldrig varit den högst ansedda forskningen. Sjukdomar som mest drabbar kvinnor brukar inte ha högsta status. Men reumatologerna har forskat ändå. Och när jag säger till min vän Solbritt som är professor i reumatologi att jag undrar över mitt led-arv så anar jag ju forskningens underverk när hon berättar om mediciner och operationer. Tänk att det finns forskning som leder oss framåt och lättar på livets bördor!

Det är klart, mamma, att jag önskat att du kunde ha fått del av reumatologin i dag. Men du levde i en annan tid och du gjorde det möjliga av det som var livet då. Så oändligt glad jag är för dig och för alla andra kraftkvinnor som gått före och röjt väg och gett liv och lust! Vi fortsätter ert liv och er kamp.

Grattis på 100-årsdagen, mamma!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Vad händer när politiska partier tar makten?

En väg som försvinner in i dimma. Vid sidan av vägen står några träd som bara anas i dimman.

Nu när valet är över och alla råd och styrelser är tillsatta börjar ett oroväckande mönster framträda. Vi är nog många som läst debattartikeln från Gefle Dagblad den 28 februari och tyckt att det är upprörande det som hänt där.

Men det är inte det enda stället där detta hänt. Även i Täby församling i Stockholms stift har en liknande situation uppstått. Bertil Persson från POSK Täby (tidigare kyrkomötesledamot för POSK) försökte få in en debattartikel i någon av lokaltidningarna utan resultat. Därför publicerar vi den här i bloggen istället för att kunna sprida vad som händer när politiska partier tar makten över Svenska kyrkans församlingar eller pastorat.

 

Sverigedemokraterna avgjorde i kyrkan

I kyrkovalet i september deltog nästan 8000 medlemmar i Täby församling. Valdeltagande var 22,5% vilket är det högsta någonsin. TACK till alla 2984 täbybor som röstade på POSK i kyrkovalet. Fortsätt att ge oss tips på hur verksamheten i Täby församling kan utvecklas på bästa sätt. POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) blev klart största grupp och var den enda grupp som ökade sitt röstetal av de tre som ingick i kyrkofullmäktige under den förra mandatperioden. Borgerligt Alternativ (BA) förlorade hälften av sina platser. Tre nya grupper kom in i fullmäktige.

Resultat i kyrkofullmäktigevalet i Täby församling:

POSK 14 mandat (+1)
Borgerligt alternativ 8 mandat (-8)
Socialdemokraterna 5 (-1)
Centerpartiet 3 (+3)
Sverigedemokraterna 3 (+3)
ÖKA 2 (+2)

Anm.: Sverigedemokraterna hade på sin valsedel endast 1 namn och får därför bara en plats i kyrkofullmäktige.

Valresultatet pekade tydligt på att församlingsborna ville att POSK skulle få mera att säga till om. Men så blev det inte! När kyrkofullmäktige skulle välja kyrkoråd och ordförande i kyrkorådet (d.v.s. församlingens styrelseordförande) så hände något märkligt.

I Svenska kyrkan i Täby finns det tre nomineringsgrupper som är kopplade till motsvarande parti i riksdagen. Det är Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. Dessa valde att bilda ett block och att stödja BA, Borgerligt alternativ, och deras kandidat till posten som ordförande i kyrkorådet. BA är formellt en opolitisk grupp men personkopplingarna till Moderaterna är tydliga (och BA:s valvaka hölls för övrigt i Moderatvillan på Byängsvägen).

POSK nominerade till posten som ordförande i kyrkorådet Victor Backström som också fick stöd av den nya nomineringsgruppen ÖKA, Öppen kyrka, med förre kyrkoherden Johan Blix som första namn. Backström fick 16 röster i en sluten omröstning. Det partipolitiska blockets kandidat, Lars Thidevall, fick 17 röster. Därmed leds Täby församling under mandatperioden 2018-2021 av i princip samma personer som gjort det i 12 år men nu med stöd av Sverigedemokraterna.

Många har kritiserat valsystemet i Svenska kyrkan. POSK har tydligare än någon annan grupp föreslagit ett nytt valsystem med indirekta val till kyrkomötet och till stiftsfullmäktige. Men de grupper som nu har makten i kyrkomötet och i de flesta stift (Socialdemokraterna och Centern) vill inte ha någon förändring alls. Också här stöder Sverigedemokraterna status quo.

POSK i Täby fortsätter att kämpa för att Svenska kyrkan ska styras av engagerade församlingsbor – inte av personer med rötterna och hjärtat i partipolitiken. Vi kommer att försöka uppnå resultat i våra hjärtefrågor enligt valprogrammet inför kyrkovalet 2017

  • Täby ska ha Sveriges bästa konfirmandverksamhet
  • Vi ska ha en socialt engagerad kyrka med låga trösklar
  • Vi ska ha aktiva distrikt med mycket musik.

Bertil Persson
Gruppledare för POSK i kyrkofullmäktige

 

När jag läste om vad som hänt i Gävle pastorat tänkte jag genast på följande bibelord, framförallt det kursivade. Och att makten förblindar. För vissa är det makten och den fina titeln framför allt, och det är ett demokratiproblem.

Uppdraget skall vara obefläckat

Så skall du undervisa och förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som anser att religionen skall löna sig. Och visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst, som den salige och ende härskaren skall låta oss uppleva när tiden är inne, han som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten, amen.

1 Tim 6:2-16

Askonsdag <3 Alla hjärtans dag

Tre hängande hjärtan

Lånar biskop Fredriks ord då de så fint förmedlar denna speciella dag då askonsdagen infaller på alla hjärtans dag.

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke. Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid. Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli. För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

A post shared by Fredrik Modéus (@biskopfredrik) on

I år infaller Askonsdagen och Alla hjärtans dag samtidigt. En tillfällighet som ser ut som en tanke.

Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastetiden för en kristen. Fastan betyder botgöring, besinning och eftertanke. Jag ges möjlighet att återvända till mig själv. Jag får pröva mitt liv, begrunda mina prioriteringar och undersöka vad som håller. En sådan besinning kan bli obekväm. Den kan leda till att jag behöver säga förlåt, omvärdera beslut och ta ut riktningen på nytt. Det finns en särskild strävhet i fastans besinningstid.

Fastetiden inleds med en askonsdagsgudstjänst. Ett av gudstjänstens moment består i att ett kors av aska ritas i gudstjänstfirarens panna. Symboliskt beströs botgörarens huvud med förgänglighetens tecken. Ofta åtföljs korstecknandet av följande ord: ”Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Orden sammanfattar fastans utmaning till eftertanke och påminner om att besinningen görs i ljuset av min dödlighet. Det är jag som ska dö, inte bara de andra. Det är min kropp som ska bli aska. Av jord har jag kommit, jord ska jag åter bli.

För mig händer det något med Askonsdagen när den firas i ljuset av Alla hjärtans dag. Tron att jag är oändligt älskad gör att jag vågar gå djupare med mig själv. Men det händer också något med Alla hjärtans dag när den sammanfaller med Askonsdagen. Kärlekens gåva blir än mer dyrbar när jag tar emot den i vetskap om att jag en dag ska lämna ifrån mig allt.

Fastekampanjen 2018

En leende kvinna vid en symaskin

I söndags, på fastlagsdagen, drog årets fastekampanj igång. Jag finner årets tema, ”Att resa sig starkare”, väldigt sympatiskt. Kampanjen fokuserar på det psykosociala arbetet, något som Svenska kyrkans internationella arbete har specialkompetens inom. För att genom att göra människor delaktiga blir de samtidigt tryggare, mår bättre och känner att de åter får kontroll över sin situation.

Runt om i landet gör församlingarna mycket gott arbete i kampanjen.  Du kan också bli en del av fastekampanjen genom att skänka pengar, eller hjälpa till vid din församlings kampanjande. Finns du på sociala medier kan du hjälpa till med att sprida budskapet från Svenska kyrkans internationella arbetes olika kanaler, Facebook och Twitter. Eller visa vad du själv gör genom hashtagen #fastekampanjen på Instagram.

 

 

Kampanjen har som mål att samla in 35 miljoner kronor och när jag i skrivande stund tittar på kampanjresultatet är det uppe i 165 599 kronor. Kampanjen avslutas på Palmsöndagen den 25 mars och då hoppas jag att vi uppnått målet!

Det var inte länge sedan som julkampanjen avslutades  – med drygt 40 miljoner kronor insamlade till temat ”Jag är ett liv”. Fastekampanjen har en vecka mer på sig att uppnå ett något mindre mål än så, det bådar gott.

 

Kyrkohandboken tillgänglig på nätet

Skärmdump av kyrkohandbokens framsida

För en dryg vecka sedan så publicerades Kyrkohandbokens alla delar på nätet. Perfekt för de som inte riktigt kan vänta till den kommer i pappersform!

Fast vissa delar av musiken måste du antingen söka upp i redan befintliga psalmböcker eller så får du vänta till den tryckta varianten som börjar levereras den 12 mars.

Den 1 april beräknas webbverktyget för Kyrkohandboken vara klar, till glädje för alla som gör program och agendor.

Jag har bara kollat lite snabbt i huvudvolymen och jag tycker det ser fint ut. Nu kanske min åsikt inte riktigt ”räknas” då jag har så liten erfarenhet av den snart gamla kyrkohandboken. Det enda jag har koll på är ju det som så att säga kommit ur handboken som den gudstjänstbesökaren som jag främst är.

Nu återstår att se om det blir några förändringar för mig som gudstjänstbesökare. En musiker i min hemförsamling trodde inte att det kommer att innebära några större förändringar hos oss. Och även om jag inte har en så konservativ livsåskådning så kan jag ändå tycka att en förändring ska vara för att det ska fungera bättre i varje given situation. Att förändra bara för att, nej tack, då behåller jag hellre det som var. Det finns ju något vilsamt över det invanda. Men ibland behöver det hända något nytt för att utveckling ska ske.

Den nya Kyrkohandboken tas i bruk på pingstdagen den 20 maj.

Se möjligheterna!

Orgelpipor

Det är väl känt hos kyrkofolk att det inom kort kommer att bli ett skriande behov av kyrkomusiker. Då kan det vara lätt att fastna i en negativ spiral och tänka att det är ju ändå kört, varför ska jag lägga en massa energi på att lösa problemet.

Eller så kan du försöka hitta alla dessa goda exempel och se att om fler arbetade på liknande sätt så skulle mycket vara vunnet. Om inte annat kanske det är lättare att känna sig hoppfull inför framtiden om du ser allt bra som faktiskt gör framför att fastna i de negativa tankarna.

Kyrkans tidning (26 januari) intervjuar Ingela Sjögren, förbundsordförande i Kyrkomusikernas riksförbund. Ingela tar upp både utmaningarna och lyfter de goda exemplen som finns. Som förtroendevalda bör vi verkligen ta åt oss av artikelns avslutning:

” Ingela Sjögren: – Ibland är det lätt hänt att man tar oss för givet i kyrkans verksamhet. Jag önskar att alla förtroendevalda verkligen lär känna kyrkomusikerna som yrkesroll och inser hur betydelsefulla vi är. Kyrkomusiken kan tillföra något alldeles unikt.”

Även om jag som POSKare tycker att vi är väldigt bra på att se hur betydelsefull kyrkomusiken och -musikerna är för Svenska kyrkan. Ibland kan jag känna det som att vi är den enda nomineringsgrupp som tar kyrkomusiken på allvar.

I Själevads kyrka (en kyrka som i sig själv är väl värd ett besök!) finns Lilla orgelakademin för att skapa ett intresse tidigt. Det är en del av Härnösands stifts orgelprojekt. Läs mer om hur de jobbar kring orgeln i Själevad, Mo och Björna pastorat.

 

Och så en liten bonusfilm med 15 variationer och improvisationer över ”Var bor du lilla råtta?”

 

Här kan du läsa lite om Öckerös satsningar som Ingela Sjögren lyfter som goda exempel på vad som kan göras.

Ett annat exempel på bra satsningar tidigt är suzukimetoden, vilket jag personligen har upplevt hur bra den typen av undervisning kan vara. Jag sommarjobbade i Backens kyrka som vaktmästare där Maria Axell, organist, hade orgelundervisning enligt suzukimetoden och det ger snabbt goda resultat.

Välj att fokusera på goda exempel och ge dem större möjligheter att spridas runt om i landet. Kyrkomusiken är alltför viktig för att enbart hoppas att det löser sig. Det är en svår ekvation att lösa men det betyder inte att det är omöjligt…

Medlemsstatistik

Hallon och blåbär fördelade i olika tråg uppställda i ett rutigt mönster

Så här i början av det nya året så redovisas medlemsstatistik från året innan. 2017 var ett rekordår på många sätt. Aldrig har så många lämnat Svenska kyrkan, samtidigt var det en toppnotering vad gäller aktiva inträden.

Det är tråkigt med alla dessa som väljer att lämna Svenska kyrkan, men ibland tänker jag det fokuseras lite för mycket på de som väljer att lämna medan de som aktivt valt att komma med oftast glöms bort i nyhetsrapporteringen. Kyrkans tidning skriver visserligen ur båda perspektiven i en artikel från den 18 januari, och analyschefen Pernilla Jonsson gläds över de höga inträdessiffrorna.

Med det sagt så tycker jag inte att vi helt ska sluta att titta på skälen till varför och vilka det är som lämnar. För så länge som det i största utsträckning sker på grund av att de inte tror på Gud så tycker inte jag att det finns anledning till någon större oro. Däremot bör gruppen som anger att Svenska kyrkan inte känns relevant för dem hållas liten, för om den gruppen börjar växa då finns en större anledning till oro. Den gruppen bör undersökas lite extra för att se om det finns orsaker som kanske bör rättas till för att undvika liknande medlemstapp i framtiden.

Läser i Dagen från den första februari att många med frikyrklig bakgrund har gått med i Svenska kyrkan.

”Jag har gått in i Svenska kyrkan som ett slags missnöjesyttring med det jag har i vår egen församling. Men samtidigt också så har jag gått en del i Svenska kyrkan… och upplever en gemenskap där jag känner många människor.”

Citatet som hämtats från Svenska kyrkans rapport ”Medlemmar i rörelse” visar på tendenser som om det vore tvärtom skulle behövas ses över på allvar om skälen till att lämna Svenska kyrkan till förmån för ett annat kristet samfund.

Som sagt det är tråkigt att det är så pass många som lämnat Svenska kyrkan under 2017, men samtidigt inte oväntat med höga siffror under ett kyrkovalår. Jag väljer att fokusera på det positiva under 2017; att Svenska kyrkan har inte haft så många inträden sedan 1995 och att valdeltagandet var rekordhögt. Det är en komplex fråga, samtidigt tycker jag att det ska tittas efter tendenser och mönster, både på lokal och nationell nivå, för att se om det finns goda saker att bygga vidare på (och kanske upptäcka saker som bör göras annorlunda).

Intervjuer med kandidaterna till biskopsvalet Visby stift

Ett gult hus med texten Visby stift på, med Visby domkyrka i bakgrunden

I morgon, lördag den 27 januari, är det intervjudags av kandidaterna till biskopsvalet i Visby stift.

Har du inte möjlighet att närvara i Visby domkyrka, Sankta Maria, så kan du följa det via direktsändning.

Programmet för morgondagen är följande:

9.00 Kort andakt, stiftsprost Richard Wottle
Information om dagen, stiftsjurist Anna Trônet

9.15 Intervju nr 1

10.00 Paus

10.10 Intervju nr 2

10.55 Paus

11.40 Intervju nr 3

12.25 Paus

12.35 Intervju nr 4

 

Ordningen för intervjuerna lottas ikväll fredag. Inför morgondagen kan du läsa kandidaternas presentationer, Michael Bjerkhagen, Jonas Lindberg, Louise Linder och Thomas Petersson.

Visby stifts webbplats hittar du mer information om biskopsvalet. Där läggs även upp länkar till intervjuerna så att det går att titta på dem i efterhand.

 

Foto: Henrik Wallenius/SR Gotland

Jerusalem

Bild över gamla Jerusalem taget från Olivberget

För en vecka sedan, den 17-18 januari, hölls en konferens i Kairo  – ”World Conference in Support of Jerusalem”. Konferensen anordnades av storimamen vid Al-Azhar, Sheikh al-Tayyib, under ledning av president Abdel Fatah al-Sisi. Konferensen samlade representanter från olika håll, bland annat Palestinas president Mahmoud Abbas, Alexandros påve och patriarken i den koptiska ortodoxa kyrkan Tawadros II, arabiska parlamentets chef Meshaal bin Fahm al-Salmi, Kuwaits president Marzouq Al-Ghanim och ambassadör Ahmed Aboul Gheit, generalsekreterare i Arabförbundet.

Under konferensen höll generalsekreteraren för Kyrkornas världsråd Olav Fykse Tveit ett anförande där han tryckte på att framtiden för Jerusalem är att vara en delad stad.

”Jerusalem kan inte ses som ett ensamt innehav av en tro gentemot de andra, eller av ett folk mot ett annat. Jerusalem är, och måste fortsätta att vara, en stad med tre religioner och två folk. Jerusalem betraktas som en helig stad och är älskad, genuint och djupt älskad, av alla tre Abrahamitiska religionerna – judar, kristna och muslimer”, sade Tveit och fortsatte. ”Den kärleken och den djupa anknytningen till staden måste respekteras och bekräftas i vilken lösning det än blir, om den ska vara genomförbar.”

”Samtidigt”, hävdade Tveit, ”måste vi känna igen de extraordinära och komplexa lagren i Jerusalems historia och kultur. Historian visar att engagemanget i denna region, av dessa tre religioner, inte har medfört fred för alla. Tyvärr är det fortfarande så idag. Det blir inte fred i Jerusalem om inte alla tre religioner respekteras och är inblandade i lösningen, ”tillade Tveit.

Vill du läsa hela talet, på engelska, hittar du det här. Där finns även länk till talet på tyska, franska, spanska och arabiska. Ett kortare utdrag, även det på engelska, hittar du här.

Jag som varit i Jerusalem för något år sedan delar denna syn på lösning och vilka problem som finns. Det har fungerat (tillräckligt) väl när alla respekterat varandra. Det är bara när någon hävdat att deras religion har en starkare rätt till Jerusalem som denna känsliga balans rubbats. Vilket nu blivit väldigt tydligt i och med USAs utspel att erkänna Jerusalem som huvudstad i Israel.

Jag önskar och ber för en lösning för Jerusalem. Staden jag längtat till under så många år, och som jag nu gärna vill återse. Allra helst vill jag resa till Jerusalem där alla Abrahamitiska religionerna har samma rätt till sina respektive heliga platser, gärna ännu friare än vad det var när jag var där. Det känns visserligen som en utopi just nu. Men det är vad jag ber för. Amen

Hoppfullt trots allt

När jag läser nyheter om att Svenska kyrkan tappar medlemmar och detta från Kyrkans tidning den 18 januari att det finns en stor utmaning i rekryteringen av nya medarbetare är det lätt att känna mig nedslagen. Medlemmarna flyr och samtidigt är det svårt att anställa ny personal, självklart är det en dyster läsning. Men det gäller att inte fastna i dessa dystra tankar och det är fördelen med att ingå i en kristen gemenskap. Hoppet finns alltid där.

Vi vänder blad och lägger vår förtröstan hos Gud. Tar vara på goda idéer och då känns det inte så hopplöst längre. Som detta från Växjö stift. Till hösten ska de starta upp traineeprogram i kyrkan. I processen tar de vara på vad de unga vill och behöver samtidigt som de ser programmet som en del i en långsiktig plan för att lösa rekryteringsutmaningarna.

Någonstans läste jag kommentaren om detta att det är som Volontäråret som fanns när jag var ung, och som försvann i dess dåvarande form kring 2010. Jag skulle snarare säga att det är en uppdaterad variant av Volontäråret, och om detta faller väl ut i Växjö stift är det helt klart värt att titta på hur denna lösning kan bli nationell.

Något annat som känns hoppfullt, trots allt, är helgens prästvigningar i åtta stift. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått 21 nya präster under helgens prästvigningar, från Luleå i norr till Lund i söder.

Uppsala stift

En biskop och två präster står högtidsklädda i ett vintrigt stadslandskap
Foto: Mats Lagergren

Magdalena Hedman flankeras av domprost Annica Anderbrant och biskop Ragnar Persenius.

Luleå stift

Tre präster och en biskop i högtidskläder
Foto: Emma Berkman/Luleå stift

Från vänster: Joel Hultdin, Katarina Österholm, Maja Svedmark och biskop Hans Stiglund.

Härnösand stift

Två präster och en biskop framför en kyrkport
Foto: Håkan Nordlöf

Christin Bostedt flankeras av domprost Kent Nordin och biskop Eva Nordung Byström.

Västerås stift

En präst och en biskop framför en kyrkport
Foto: Åke Paulsson

Azita Zaraii vid biskop Mikael Mogren

Stockholms stift

En biskop flankeras av fyra präster framför ett altare
Foto: Magnus Aronsson

Natalia Araya, Susanne Forsström Fäldt, Johanna Häggblom och Anna Berg flankerar biskop Eva Brunne.

Strängnäs stift

En biskop och en präst står leende framför ett altare i bakgrunden
Foto: Miriam Arrebäck

Annica Vallgren och biskop Johan Dalman.

Göteborgs stift

Två biskopar på var sin sida om fem präster, alla högtidsklädda
Foto: Torgny Lindén

Biskop Atle Sommerfeldt, domprost Karin Burstrand och biskop Per Eckerdal flankerar de nyvidga prästerna Joel Göranson, Anna Veres, Fredrik Borglin och Markus Stenbeck.

Lunds stift

En biskop och sex präster står på en trappen framför en kyrkport
Foto: Camilla Lindskog

Mathilda Ekberg, Sophie Lovén, Oskar Styf, Maria Gruber Wikström, Henrik Koverberg och Christoffer Kullenberg samt biskop Johan Tyrberg.