Därför hör politiska partier inte hemma i kyrkopolitiken
För en tid sedan läste jag Joel Halldorfs krönika om påve Franciskus resa till Irak. Några rader ur krönikan etsade sig fast vid mitt medvetande och jag har funderat över dessa sedan dess.
”Men för den som lever i kyrkan kan tron inte reduceras till ideologi. Tron är längtan: att sträcka sig mot den Gud som är tillvarons centrum. Därför är det naturligt att känna släktskap med människor från andra religioner som gör samma sak. Faktum är att detta blir särskilt tydligt när man lever i ett sekulariserat land. Jag känner själv ofta större gemenskap med fromma muslimer än med så kallat etniska men sekulariserade svenskar.”
Som kristen och aktiv i POSK gav dessa rader ytterligare en dimension som är så talande för varför jag anser att politiska partier inte hör hemma i kyrkopolitiken. Nu ska det väl tilläggas att just denna passagen i krönikan främst vänder sig mot SD, men jag upplever att även många socialdemokrater har en tendens att, om inte reducera tron till ideologi men åtminstone, låta ideologin komma i första hand. Även när jag pratar tro med dem.
Som exempel kan nämnas en i min närhet troende muslim och socialdemokrat som svarade på min fråga om hon kunde uppleva en gemenskap med kristna på samma sätt som jag kan känna med muslimer. För mig var den frågan bara ställd utifrån min kristna tro, men trots det så blev svaret att hon känner större gemenskap med sin partikamrat som är ateist än en muslimsk moderat. Jag blev jätteförvirrad av svaret för jag hade inte frågat efter någon annan politiskt ideologisk ståndpunkt.
Just detta att sätta sin politiska ideologi i främsta rummet är nyckeln, men samtidigt låset, till hur vi i POSK ska få alla dessa ”politiker” att förstå skillnaden mellan vår vilja att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra och att vi i och med detta absolut inte tycker att de enskilda individernas engagemang ska sluta.
En annan del som ställer till det är att många ”politiker” är hårt skolade i sitt parti, de umgås i väldigt hög utsträckning med sina partikamrater eller andra ”politiker”. Det skapar väldigt lätt en bild om att alla är ju engagerade i partier, fast i realiteten är det en väldigt liten andel av Svenska kyrkans medlemmar som är medlem i ett parti. Dessa ”politiker” sitter liksom fast i tanken om att det är bara ”politiker” som kan bestämma över Svenska kyrkan. Så när POSK då kritiserar det här systemet så tar de det nästan som en personlig anklagelse.
Tilläggas bör att även dessa nomineringsgrupper som visserligen inte direkt är kopplade till ett politiskt parti, men ändå har nära kopplingar till ett parti kan uppvisa samma tendenser. Att den politiska ideologin kommer före den kristna tron.
Min förhoppning nu när vi börjar närma oss valrörelsen är att alla ”politiker” slutar tolka POSK’s argument som en personlig förolämpning. För de allra flesta ”politiker” gör ett gott arbete för Svenska kyrkans bästa. Vi önskar bara att det inte fanns en så tydlig allmänpolitisk agenda som styrde detta arbete.
Linda Cigéhn
POSK
Stockholms stift
