Varje människa är en berättelse

Krönika av Lisa Tegby publicerad i Västerbottens-Kuriren 24 april.

I söndags dog min vän och kollega, min konfirmationspräst och den som var min personliga assistent när jag prästvigdes, Lester Wikström. Han var en viktig person för mig. Jag kommer att sakna honom mycket.

Lester skulle fylla 91 om en månad. Han var sjuk och svag. Sista gången jag mötte honom var i januari. När jag varit hos honom i en kvart var han så trött att han ville sova. En så skör människa är chanslös inför coronaviruset. Det tog hans liv, precis som det har tagit sex andra liv på äldreboendet där han bodde. Det smög sig in, detta lömska virus, trots rigorösa säkerhetsåtgärder.

Lesters familj fick inte vara hos honom på slutet. De höll kontakt via telefon och Facetime. Men Emma var där, en av vårdens hjältar. Hon var där med sin närvaro och med familjens Ipad. Emma är född på Elfenbenskusten, men bor nu utanför Uppsala och jobbar på det fina äldreboendet där Lester levde sina sista år. Kontaktperson kallas hon. Men hon har blivit en familjemedlem, säger Lesters fru. Och tänk att hon var där just då, den söndagsmorgonen!

Det blir ingen stor begravning för Lester. Det blir en begravningsgudstjänst ute på kyrkogården med familjen. Inklusive Emma. Vi som inte kan vara med den dagen får kanske vara med på minnesstund framöver. Nu får vi vara med i tanken, kanske tända ett ljus där vi är.

Jag tänker mycket på Lester just nu. Det är med honom som det är med varje människa. Han är en berättelse. Jag tittar på staplarna i Folkhälsomyndighetens statistik och tänker att där är han. Men Lester är inte en siffra i statistiken. Han är en berättelse. Sin egen berättelse. Precis som alla de andra i stapeln.

Ibland får jag frågan om det inte hemskt att ha begravningar när man är präst. Jo, det är både sorgligt och fasansfullt med döden. Nästan outhärdligt emellanåt. Jag tycker lika illa om döden som alla andra. Den hör till våra villkor, men när den kommer så där påtagligt fel och för tidigt är det så hemskt. Jag har haft såna dödar i mitt eget liv. Man överlever, men det kan ta lång tid innan man gör det.

Men mitt i det sorgliga och ibland förfärligt svåra är det fint med begravningar. Att man möts, ofta, men inte alltid, i öppenhet. Att man ställs inför vad som är viktigt och oviktigt. Att man får fundera på vad man gör av sitt liv. Och att man samlas inför berättelsen.

För människan är en berättelse. Varje människa.

Jag tänker på Lester. Han föddes i en arbetarfamilj i Skelleftehamn. Klasskillnaderna var stora där han växte upp. När han var konfirmand hittade han en livssyn där människor upprättades och där alla vara lika mycket värda. Det var så han blev kristen. Och sen har hans tro varit en vardagsverklighet och en kraftkälla till förändring genom hela hans liv.

När han var präst i Norrbottens inland upptäckte han hur samerna föraktats och förtryckts. Det ledde honom till ett livlångt engagemang för samiskt språk, kultur och för deras plats i samhälle och kyrka. När han var i Sydafrika såg han hur svarta arbetare hade det på företagen. Han kom hem och fick berätta för ärkebiskopen, som tog hans iakttagelser med sig till ASEAS bolagsstämma och blev Svenska kyrkans uppfordrande röst där. När vi var konfirmander lyssnade han till oss och gav oss ansvar som gjorde att vi vågade mer än vi kunde tänka oss.

Lester hade inte ett liv utan bekymmer. Men det går en tråd av solidaritet och kamp genom hans berättelse mitt i allt det andra. Inte konstigt att han och Emma fann varann på boendet. Hon vet också vad svårigheter är. Och att vi behöver varandra. Deras berättelser är olika. Men de möts.

Och alla andra. Den som aldrig kommer till Sydafrika och varken träffar biskopar eller ministrar. Den som är född i Skelleftehamn eller i Sorsele och bor där hela sitt liv har också sin berättelse. Den är annorlunda men lika betydelsefull som Lesters. Och vad en människa kan betyda har varken med resor, titlar eller makt att göra.

Inför döden, när ett liv ska sammanfattas, blir en människas berättelse uppenbar. Det är fint att stanna upp då och tänka efter. Man ser så mycket. Men inte bara sedan utan också nu. Människan är en berättelse. Att lära av döden och titta på varann och prata och berätta idag. Så mycket lärorikt och stort vi har i oss och omkring oss.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>