Hoppet är att stanna kvar och se

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.