SD kvar i kyrkomötet
så länge (s) behöver dem?
Sverigedemokraterna har fått en oförtjänt och orimligt stor uppmärksamhet i samband med årets kyrkoval – som en skrämselbaserad grund för uppmaningar av typen ”Rösta i kyrkovalet för att motverka SD:s inflytande”.
Inte minst SAP (Socialdemokratiska arbetarpartiet) har flitigt använt sig av denna uppmaning för att mana sina mer kyrkligt ointresserade medlemmar att trots ointresset gå och rösta. På (s) förstås, som väl är de enda som kan rädda kyrkan från det enorma hot som SD påstås innebära. Sanningen är att (s) i morgon dag skulle kunna bestämma sig för att rycka undan hela grunden för SD:s närvaro i kyrkomötet – om de bara ville.
När Svenska kyrkan förberedde statskyrkans avveckling inför år 2000 så beslutade Kyrkomötet även om ett nytt valsystem. Tidigare val hade skett helt på lokal nivå, i församlingarna. Dessa valde sedan s.k. elektorer som samlades och utsåg ledamöter till Stiftsfullmäktige och det nationella kyrkomötet. Detta var naturligt, eftersom stiften och rikskyrkan inte primärt har en relation till enskilda medlemmar, utan främst har till uppgift att främja församlingarnas verksamhet.
De flesta av de politiska partierna, med (s) som pådrivande, beslutade emellertid inför år 2000 att ändra valsystem och införa direktval till stift och kyrkomöte. Vi var många som var emot detta, och även varnade för att detta skulle öppna dörren på vid gavel för grupperingar som med det nya valsystemets hjälp (med utjämningsmandat och utan spärrar) skulle kunna ta sig in i kyrkans högsta beslutande organ utan någon som helst förankring i den lokala kyrkliga verksamheten i församlingarna.
Av grupperna i kyrkomötet var det dock bara POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, och (c) som röstade emot förändringen, som därför kunde drivas igenom.
Som ett brev på posten kom, ingenstans ifrån, Sverigedemokraterna in i kyrkovalet 2001. De blev genom detta beslut bjudna på en gratischans på vägen in i de parlamentariska finrummen, mobiliserade stort och lyckades så skrapa ihop de ynka 0,83% som räckte till två mandat(!) i kyrkomötet. Detta blev så ett avstamp och uppmuntran – och mycket gratisreklam! – för dem i det fortsatta arbetet på att ta sig in i riksdagen.
Även miljöpartister och vänsterpartister kunde från 2001 göra entré i Kyrkomötet utan bakomliggande lokal församlingsförankring.
Det trista i sammanhanget är att (s), (m) med flera partipolitiska grupper (även FP och KD var med på tåget, om än inte drivande på samma sätt) senare inte på något sätt varit villiga att självkritiskt göra upp med det inträffade. I stället använder flera grupper, framför allt (s), helt skamlöst SD:s närvaro i Kyrkomötet som ämne för sin valpropaganda med skrämseltema. ”Rösta på oss, och stoppa SD” lyder parollen.
Den allra tristaste effekten av detta är att det hos den oinsatta väljaren skapar en bild av ett eländigt tillstånd inom Svenska kyrkan, som som skulle vara hotad av ett massivt SD-inflytande. Att detta är falskt visas förtjänstfullt av statsvetaren Andreas Johansson Heinö i inlägget ”SD:s kyrkopolitiska makt är ett medialt påhitt” på SVT.se/Debatt. I själva verket torde motståndskraften i kyrkan mot SD:s främlingsfientlighet vara betydligt mer solid än det politiska systemets. De få SD:arna i Kyrkomötet har inte haft minsta framgång i sina obskyra strävanden.
Slutsatsen av detta är att med ett enkelt beslut om återgång till de indirekta val av Kyrkomöte och Stiftsfullmäktige som gällde före år 2000 så skulle SD:s närvaro i Svenska kyrkans Kyrkomöte i ett slag raderas. Inflytandet är redan noll, så det kan inte bli lägre. Men vi skulle slippa bjuda SD på en massa gratisreklam. Men hur är det: Vill verkligen (s) bli av med SD i Kyrkomötet – eller är det bekvämt att ha ett spöke att elda sina medlemmar med?
Lars-Gunnar Frisk
POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan