Varför har så många vänt bort blicken?

Denna krönika publicerades den 23 november 22:00 på Västerbottens kurirens nätupplaga (papperstidningen fredag 24/11). Då den passar så bra in i tiden och vad som händer i och med #vardeljus väljer vi att publicera den redan idag (i vanliga fall brukar bloggen vänta en vecka med att publicera krönikor från tidningar)

Vi människor är bra på att anpassa oss. Vi vänjer oss. Vi tänjer oss. Och tur är väl det. Annars skulle vi inte klara oss. Så vi tar fram vinterjackan när det blir kallt. Vi anpassar oss till nya regler och nya smaker. Och till nya livsomständigheter. Till och med att ha blivit övergiven eller att ha drabbats av sorg eller annat som vi absolut inte ville, vänjer vi oss vid.

Att inte vänja sig kan bli både nedbrytande och destruktivt. Bittra människor som sitter fast i det som borde ha varit annorlunda förstör livet för sig själva och kan bli en tung börda för sin omgivning. Förändring måste få ta tid, men leve vår fantastiska anpassningsförmåga!

Men den har sina mycket farliga baksidor.

Den förfärliga och fantastiska #metoo-kampanjen har satt fingret på anpassningens skuggsida. Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något?

Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Varför har de som i egna eller andras ögon är stora genier bara kunnat ta för sig, förnedra och utnyttja? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?

Det finns många förklaringar förstås. Skammen att ha blivit ett offer. Beroendeställningar och osäkra anställningsförhållanden. Alkoholkulturen. Könsmaktsordningen. Och den där tron på att såna här är dom, sånt här får man finna sig i, sånt här händer väl. Man vänjer sig. Man tänjer sig. Och man håller tyst, vare sig förnedringen har hänt på teatern eller på universitetet, på sjukhuset eller på kontoret, på mötet, i köket eller i kyrkan.

Det är för väl att fördämningen har brustit nu. Att tillvänjningen har blivit uppenbar. Sen är det mycket som återstår. Att vänja sig vid att man har både rätten och plikten att säga ifrån är en ny och arbetsam tillvänjning. Att berätta vad man utsatts för kan kännas som ett plågsamt avklädande. Att bestämt ta bort en oönskad hand eller att inte acceptera sexistiska tillmälen vare sig mot sig själv eller någon annan gör en inte alltid uppskattad och kommer då och då att få en att anses snipig. Men det är det värt.

Vådan av att vänja sig när man inte borde vänja sig. #metoo-lavinen drar även i gång mina tankar på hur vi ständigt vänjer oss vid orätt och elände i världen.

Hur ska vi kunna låta bli att vänja oss vid flyktingläger och vapenhandel, vid barnäktenskap och översvämningar, vid lögnaktiga presidenter och allt det andra? Det rör oss på ett annat sätt än oönskade beröringar på jobbet, men det är minsann också en del av vårt gemensamma liv.

Men det är ju så mycket att man orkar inte och man uthärdar inte. Det är sant. Man orkar inte allt och i nån bemärkelse måste man blunda för en del av världens nöd och inse sin begränsning. Eller kanske inte ändå …

Visserligen kan man inte engagera sig i allting hela tiden. Man måste också vara uppmärksam på faran i att ständigt blunda och förhärda sig. Annars tappar man en del av sin mänskliga värdighet.

Jag kan verkligen inte göra allting. Men tillsammans med andra kan och måste jag vara med och hålla uppe ett opinionstryck för en rättvis och fredlig värld. Jag kan tillsammans med andra påverka och förvänta mig att politiker verkar för frihet, jämlikhet och solidaritet och inte rösta på några andra än de som gör det.

Jag kan stödja organisationer som arbetar för fred och framtid, för mänskliga rättigheter och utbildning. Jag kan lära mig mer om något speciellt område och jag kan samtala och debattera. Politik och påverkan är en del av livet vi har tillsammans.

Och jag kan vägra att acceptera dåliga värderingar i min närmiljö. Jag kan stå upp mot sexism och rasism i min vänkrets och på min arbetsplats. Jag kan visa civilkurage till vardags även när det är obekvämt och kostar på. Har inte #metoo visat att om fler hade gjort det tidigare hade världen, i alla fall i detta avseende, faktiskt sett annorlunda ut?

Lisa Tegby
präst i Umeå

Rätten och plikten att höja sin röst

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Ytterligare tankar kring kulturarv

Rosornas kyrka, Hörnefors

Jag har funderat kring detta med kulturarv sedan jag skrev detta inlägget. Visst är det viktigt att bevara våra historiska byggnader, konstverk och platser, men jag tycker att det är lika viktigt att hålla dem levande. Kulturarvet tycker jag är ett så talande uttryck för detta. För skulle det vara fråga om att enbart bevara arvet så är det bättre att göra det i ett museum. Kultur är i allra högsta grad levande och när vi tar del av kulturen är vi också en del av skapandet och vi förändras som människor.

Det finns de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, men det är en omöjlighet för inte ens du själv är samma person som du var igår. Vi är i ständig förändring, även om du kanske tycker att du är samma som igår. Men det sker saker runt omkring oss, som du inte kan påverka, och som gör att vi tolkar det som sker lite annorlunda med de nya erfarenheterna du har idag. Du lär dig, faktiskt!, nått nytt varje dag.

När jag delade mitt inlägg på min personliga facebook la jag till kommentaren ” Sitter i mitt kulturarv och skriver om Svenska kyrkans kulturarvsarbete”. Jag befinner mig i sommarstugan, ett arvegods från min mamma och i förlängningen från morfar (och mormor). Här spenderade jag mina somrar som barn och det är en del i vem jag har blivit idag.

Ibland kan jag känna att jag vill ge mina barn exakt det jag hade som liten när vi är här. Men det går inte. Jag är inte mina föräldrar. Barnens morfar kan inte lära dem spika som min morfar lärde mig. Vi har rinnande vatten nu. Då släpade vi dunkar med dricksvatten som vi sedan fick hushålla med. Jag minns vilken skillnad det blev bara med kranen på utsidan av stugan där vi kunde diska och duscha!! Bara när jag tänker tillbaka på min egen barndom så märker jag ju att till och med den förändrades för att förhållandena runtomkring ändrades.

Så de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, de hävdar en omöjlighet. ”Så har vi alltid gjort” är även det en omöjlighet! Jag menar nu inte att vi ska strunta i de traditioner vi har bara för att det är en omöjlighet. Traditionerna är även de viktiga och en del av kulturarvet. Jag menar när vi firar högmässa så som ”vi alltid gjort”, så blir varje högmässa unik för vi som är med på firandet är i ständig förändring. Vid varje gudstjänst ber vi Fader vår tillsammans. Även om orden är desamma så är bönen ändå inte densamme. Varken från person till person eller gång till gång.

Grupp- och kandidatförteckning

Jag roade mig under helgen med att titta på grupp- och kandidatförteckningen för alla valkretsar med ordinarie handläggningstid. Eller kanske snarare oroade mig …

Bitvis är det ingen rolig läsning, i min hemförsamling Solna så ställer till exempel Sverigedemokraterna upp för första gången. Och bland de fem kandidaterna som finns på listan har jag koll på en och det är inte via kyrkan om jag säger så. Det gör mig så beklämd att SD har satsat så hårt på att ställa upp överallt, så deras kandidater är inga kyrkomänniskor utan har mer eller mindre blivit påtvingade att ställa upp! Vad det gör med kyrkan, ja, det kan bara tiden utvisa.

Listorna kommer att bli helt officiella och redovisas på ett enklare sätt den 17 juli. I väntan på det går det ju bra att titta på listorna via denna excel-fil

Vad gör vi med sommaren kamrater?

Följande krönika av Lisa Tegby är från Västerbottens Kuriren den 9 juni 2017

”Världen är som en drucken bonde”, sa den drastiske Martin Luther. ”Om man lyfter upp honom i sadeln från den ena sidan faller han genast ner på den andra.” Och han har ju så rätt.

Vilken vinter vi har haft! Och det tar inte slut. Svälten i östra Afrika blir bara värre. En omogen narcissist leder världens mäktigaste nation. Terrordåden. Vansinneskriget i Syrien som bara fortsätter. Och polarisarna smälter. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst … Luthers druckne bonde är nästan en mild omskrivning av all den dårskap som pågår. När det skulle kunna vara så annorlunda!

Och så cyklar jag hemåt genom det undersköna, ljusgröna Umeå. Det är vackert och hoppfullt och vilsamt. Det gröna, skira som jag bara får andas in och ta emot. Mitt i den eländiga världen händer livet på nytt.

Rätt vad det är har jag Sara Lidman med mig på cykeln. Vad var det hon skrev, hon som var så beroende av och mån om sitt eget träd att hon knappt ville börja skolan? Jo, att varje löv är ett öga. Hon pekade på sambandet mellan allt som sker i världen. Ett raseri mot kalhyggen och krig och ovarsamhet om livets möjligheter. Om att träden ser och känner och vet, och att vi borde veta.

Nu när jag cyklar längs Kungsgatan, tänker jag mest på de miljontals goda lövögonen som några som ser mig och vill mig väl. Som vill ge sommar och skönhet och vila och kraft.

Och de ligger nog närmare varann än man först tänker, raseriet och friden, skönheten och ilskan, vilan och engagemanget. För alltihop handlar ju om det som sker i samma mångtydiga värld.

Här finns både dårskapen och skönheten. De uthålliga kämparna är som regel sådana som också har nära till skrattet. Ett av kriterierna för att någon ska bli helgonförklarad i den katolska kyrkan är glädje – det räcker inte att ge ut sig för andra om man inte kan glädja sig åt livet.

Och så har jag ju ett av mina egna inre helgon, Tage Danielsson, och hans vers om människans svåra roll som jag ständigt återkommer till: ” … att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

En annan av de kloka med glädjens blick dog för bara en månad sedan. Poeten Elisabet Hermodsson skrev och undrade sommaren 1968 mitt i det som då var kamp mot krig och förtryck: ”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land/när krigets och penningens magnater/oss hotar med våldets kalla hand?”

Det var i en tid då njutning inte var den dygd som det emellanåt är nu, så frågan var allvarligt ställd i en kampens tid. Men visans slut var desto mer befriande: ”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd/att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd”.

Nu andas vi sommar och plockar blommor och äter glass och läser dikter och deckare. Nu gläds vi, men vi blundar inte för den galna världen. Vi samlar kraft och mod. Och säger som Martin Luther som visserligen suckade över världens vansinne men gjorde allt för en förändring: ”Om än världen går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd.”

Det är den inställningen som gör att det faktiskt kan bli annorlunda.

Glad sommar!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Syndabockar och vårt stora ansvar

Krönikan av Lisa Tegby infördes i Västerbottens kuriren den 5 maj. Handlar om att det är så lätt att peka finger och säga det är någon annans fel och vikten av att faktiskt ta ansvar.

– Muslimernas fel!

Det är den underfundige och skarpe Kent Wisti, präst och konstnär, som låter sin surmulne, dystre tecknade figur muttra detta (faktiskt här intill).

Först fnissar man bara till, som om det handlar om någon som hört fel och uttalat sig tanklöst och för snabbt.

Men sen kommer eftertanken: Är det inte bra att det är bra? Får det vara bra?

Vi lever förvisso i en värld och ett samhälle där det finns alldeles för mycket krig och elände. Klassklyftor och orättvisor gör livet förfärligt för så många. Polarisarna smälter och hotet från klimatförändringarna borde oroa oss mycket mer än vad det gör. Vi blundar för sådant som faktiskt går att påverka, eftersom det kräver något av oss.

Men ändå: Det är så mycket som är bra. I Sverige och inte bara i Sverige. Det är så mycket som är bra i världen. Och blir bättre. Och vi kan vara med och göra det ännu bättre.

Vintern och våren har skakat om oss med mycket hemskt. Terrordåd och smältande isberg. Mutaffärer och dödsskjutningar. Den amerikanske presidentens fortsatt förfärande framfart. Det uppenbara förtrycket i Nordkorea.

Mitt i detta växer protest- och solidaritetsrörelser. Flera ser behovet av förändringar. Det bästa med presidentvalet i höstas var att vi samlar ihop oss till eftertanke och motstånd nu, skrev en amerikansk vän.

Runt den ynkliga nazistdemonstrationen i Falun i måndags stod många fler Falubor för demokrati och samhörighet än de tillresta nazisterna och i kyrkan vid torget firades en gudstjänst för rättvisa och solidaritet. Goda krafter är som grässtrån i asfalten, de ger sig inte och de kommer ständigt tillbaka.

Men så finns de som inte vill se det goda. Och som vill hitta syndabockar. Om inte allt är muslimernas fel så är det väl bögarnas eller invandrarnas.

Vad ska vi göra med svartmålningen och syndabockstänkandet? Vad ska vi göra med ansvarslösheten som följer med detta? För visst är det påtagligt, och så klart följdriktigt: Den som hittar syndabockar behöver inte själv ta ansvar. Den har alltid någon annan att skylla på och behöver inte själv förändra något. Och den kan inte, vill inte se det goda.

Det är livsfarligt med syndabockar. Tyskland under nazismen är ett förfärande och fasansfullt exempel. Det finns många fler genom historien. Allas vårt ansvar att tydligt och skarpt gå emot alla försök att demonisera folkslag och grupper av olika slag är stort och avgörande för ett anständigt samhälle.

Liksom allas vårt ansvar att tillsammans arbeta emot orättvisor och förstörelse. Det finns ingen som kan luta sig tillbaka och säga att jag behöver inte bry mig.

Och så blicken för det goda. Tänk att få leva i detta land där blickar möts, där sjukvård så gott som alltid fungerar och där människor från Kabul, Vilhelmina och San Salvador sitter och fikar tillsammans.

Vad var det hon sa i höstas, Michelle Obama, om när man möter förtal och grymhet: When they go low, we go high! När dom vill sänka oss lyfter vi varandra.

Klokt!

Lisa Tegby
präst i Umeå

För att gå framåt måste man veta varifrån man kom

Just nu befinner jag mig i min gamla hemstad Umeå för att tömma mina föräldrars lägenhet. Det är ett jobbigt uppdrag. På så många plan. Både fysiskt och mentalt.

Samtidigt finner jag små ledtrådar till varför jag är den jag är, med alla mina små nycker och egenheter. Ibland är det väldigt jobbigt och svårt att avgöra om just den här saken är värd att spara. Andra saker kastas med lätthet, och det känns nästan som en befrielse.

Tänker att så är det med Svenska kyrkan också. Det är viktigt att veta varifrån hon kommer och är sprungen. Finna förståelse för hennes särart. Ibland är det nödvändigt med rensningar för att inte fastna i det förflutna. Men vissa rensningar kräver eftertanke och måste kanske få ytterligare ögon på sig för att avgöra om det ska magasineras, användas eller slängas.

Vårfrudagen som blev våffeldagen

Tycker denna sägen är så gullig. Att det var någon som hörde fel på vårfrudagen och trodde det var våffeldagen. Vips hade det uppstått en tradition att äta våfflor den 25 mars. Idag heter denna dag inte längre vårfrudagen, utan Marie bebådelsedag. Jag undrar dock hur många som egentligen förstår ordet bebådelse. Jag, som ändå tycker mig ha koll, vet ju knappt. Kanske är dags att byta, som vi gjort med menlösa barns dag som numer heter värnlösa barns dag. Fast jag har ingen bra idé om vad det borde heta istället. Kanske bloggens läsare har några bra idéer?

Jag föredrar klassiska nygräddade våfflor med sylt (hallon helst) och grädde på våffeldagen. Men som kyrkvåffla tycker jag att dessa belgiska våfflor som finns att köpa färdiggräddade fungerar alldeles utmärkt som alternativ istället för att kön till våffeljärnet växer sig lång. Så ladda nu upp för en våffelfylld helg men glöm inte bort Jungfru Marie bebådelsedag på söndag! Jag ska till Råsunda kyrka då för att lyssna på dottern som sjunger med barnkören Sångstrålarna.

/Linda, informatör

Vissa dagar …

… bara flyger förbi och plötsligt inser jag att det är dags att sluta för dagen. Oftast så infaller även en känsla av ”men vad har gjort idag”. Så tänker jag efter och inser att jag; Läst lite viktigt och intressant här och där. Svarat på och skickat mejl. Hållit koll på sociala medier. Fixat med sajten. Kontrollerat att jag inte glömt något viktigt på min att göra-lista.  Funderat på vad jag vill blogga om framöver …

Men hallå! vad ska jag blogga om idag. Hjärnan går i spinn och så låser det sig. Jag vet inte. Jag hinner inte. Men jag vill ju skriva något.

Ska jag skriva om den där krokusen som för var minut som solen skiner på den öppnar sina kronblad mer och mer. Om den, hos mig, efterlängtade våren. Eller ska jag vara lite mer seriös och skriva om någon artikel jag sparat för att använda en dag som denna. När inspirationen tryter. Nej, jag hinner inte.

Min arbetsdag är snart slut för idag och jag vill i alla fall skrivit något på bloggen för att inte bryta #blogg100 bara efter 14 inlägg. Kan väl i alla fall komma halvvägs innan jag bryter en så fin trend. Vad ska jag skriva om då?

Så tittar jag på skärmen och inser att det här får duga. Ibland när jag drabbas av skrivkramp så låter jag bara orden flöda utan egentlig reflektion för att få ”krampen” att släppa. Ibland kan det faktisk vara värt att spara. Idag får det bli som ett litet tips till andra som kanske även de drabbas av skrivkramp. Eller för oss som alltid vill vara så perfekta.

Det behöver inte vara perfekt. Det kan få vara lite galet ibland. För i tidsbristen och flödet som bara kommer kan det faktiskt finnas små guldkorn. Eller inte. Men det spelar ingen roll.

Ett sätt att klara prövningarna

Ett sätt som jag upptäckt kan vara bra att undvika att falla för frestelser och underlätta prövningar som kommer över mig är att vara proaktiv. Alltså att ha ett tydligt mål och en plan för att uppnå målet. I det stora som i det lilla.

Har jag inte det känns det som att jag konstant ligger steget efter och bara reagerar på allt som händer runt omkring mig. Jag tar de enkla vägarna, men oftast visar de sig leder mig fel och jag måste börja om från början. Så i slutändan var det kanske inte den bästa lösningen. Om jag ens vet att jag hamnat fel …

Har jag ett mål och en plan, och det då händer något som jag inte hade planerat för så går det bra ändå. Jag vet åt vilket håll jag ska, även om jag plötslig befinner mig i svårigheter. På så sätt känns det oftast enkelt att hitta tillbaka. I sådana lägen, när målet är tydligt, är det nästan så att jag vill be Gud om lite extra prövningar under Fader vår. (Men bara nästan)