Ytterligare tankar kring kulturarv

Rosornas kyrka, Hörnefors

Jag har funderat kring detta med kulturarv sedan jag skrev detta inlägget. Visst är det viktigt att bevara våra historiska byggnader, konstverk och platser, men jag tycker att det är lika viktigt att hålla dem levande. Kulturarvet tycker jag är ett så talande uttryck för detta. För skulle det vara fråga om att enbart bevara arvet så är det bättre att göra det i ett museum. Kultur är i allra högsta grad levande och när vi tar del av kulturen är vi också en del av skapandet och vi förändras som människor.

Det finns de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, men det är en omöjlighet för inte ens du själv är samma person som du var igår. Vi är i ständig förändring, även om du kanske tycker att du är samma som igår. Men det sker saker runt omkring oss, som du inte kan påverka, och som gör att vi tolkar det som sker lite annorlunda med de nya erfarenheterna du har idag. Du lär dig, faktiskt!, nått nytt varje dag.

När jag delade mitt inlägg på min personliga facebook la jag till kommentaren ” Sitter i mitt kulturarv och skriver om Svenska kyrkans kulturarvsarbete”. Jag befinner mig i sommarstugan, ett arvegods från min mamma och i förlängningen från morfar (och mormor). Här spenderade jag mina somrar som barn och det är en del i vem jag har blivit idag.

Ibland kan jag känna att jag vill ge mina barn exakt det jag hade som liten när vi är här. Men det går inte. Jag är inte mina föräldrar. Barnens morfar kan inte lära dem spika som min morfar lärde mig. Vi har rinnande vatten nu. Då släpade vi dunkar med dricksvatten som vi sedan fick hushålla med. Jag minns vilken skillnad det blev bara med kranen på utsidan av stugan där vi kunde diska och duscha!! Bara när jag tänker tillbaka på min egen barndom så märker jag ju att till och med den förändrades för att förhållandena runtomkring ändrades.

Så de som hävdar att det ska vara precis som det alltid har varit, de hävdar en omöjlighet. ”Så har vi alltid gjort” är även det en omöjlighet! Jag menar nu inte att vi ska strunta i de traditioner vi har bara för att det är en omöjlighet. Traditionerna är även de viktiga och en del av kulturarvet. Jag menar när vi firar högmässa så som ”vi alltid gjort”, så blir varje högmässa unik för vi som är med på firandet är i ständig förändring. Vid varje gudstjänst ber vi Fader vår tillsammans. Även om orden är desamma så är bönen ändå inte densamme. Varken från person till person eller gång till gång.

Grupp- och kandidatförteckning

Jag roade mig under helgen med att titta på grupp- och kandidatförteckningen för alla valkretsar med ordinarie handläggningstid. Eller kanske snarare oroade mig …

Bitvis är det ingen rolig läsning, i min hemförsamling Solna så ställer till exempel Sverigedemokraterna upp för första gången. Och bland de fem kandidaterna som finns på listan har jag koll på en och det är inte via kyrkan om jag säger så. Det gör mig så beklämd att SD har satsat så hårt på att ställa upp överallt, så deras kandidater är inga kyrkomänniskor utan har mer eller mindre blivit påtvingade att ställa upp! Vad det gör med kyrkan, ja, det kan bara tiden utvisa.

Listorna kommer att bli helt officiella och redovisas på ett enklare sätt den 17 juli. I väntan på det går det ju bra att titta på listorna via denna excel-fil

Vad gör vi med sommaren kamrater?

Följande krönika av Lisa Tegby är från Västerbottens Kuriren den 9 juni 2017

”Världen är som en drucken bonde”, sa den drastiske Martin Luther. ”Om man lyfter upp honom i sadeln från den ena sidan faller han genast ner på den andra.” Och han har ju så rätt.

Vilken vinter vi har haft! Och det tar inte slut. Svälten i östra Afrika blir bara värre. En omogen narcissist leder världens mäktigaste nation. Terrordåden. Vansinneskriget i Syrien som bara fortsätter. Och polarisarna smälter. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst … Luthers druckne bonde är nästan en mild omskrivning av all den dårskap som pågår. När det skulle kunna vara så annorlunda!

Och så cyklar jag hemåt genom det undersköna, ljusgröna Umeå. Det är vackert och hoppfullt och vilsamt. Det gröna, skira som jag bara får andas in och ta emot. Mitt i den eländiga världen händer livet på nytt.

Rätt vad det är har jag Sara Lidman med mig på cykeln. Vad var det hon skrev, hon som var så beroende av och mån om sitt eget träd att hon knappt ville börja skolan? Jo, att varje löv är ett öga. Hon pekade på sambandet mellan allt som sker i världen. Ett raseri mot kalhyggen och krig och ovarsamhet om livets möjligheter. Om att träden ser och känner och vet, och att vi borde veta.

Nu när jag cyklar längs Kungsgatan, tänker jag mest på de miljontals goda lövögonen som några som ser mig och vill mig väl. Som vill ge sommar och skönhet och vila och kraft.

Och de ligger nog närmare varann än man först tänker, raseriet och friden, skönheten och ilskan, vilan och engagemanget. För alltihop handlar ju om det som sker i samma mångtydiga värld.

Här finns både dårskapen och skönheten. De uthålliga kämparna är som regel sådana som också har nära till skrattet. Ett av kriterierna för att någon ska bli helgonförklarad i den katolska kyrkan är glädje – det räcker inte att ge ut sig för andra om man inte kan glädja sig åt livet.

Och så har jag ju ett av mina egna inre helgon, Tage Danielsson, och hans vers om människans svåra roll som jag ständigt återkommer till: ” … att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

En annan av de kloka med glädjens blick dog för bara en månad sedan. Poeten Elisabet Hermodsson skrev och undrade sommaren 1968 mitt i det som då var kamp mot krig och förtryck: ”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land/när krigets och penningens magnater/oss hotar med våldets kalla hand?”

Det var i en tid då njutning inte var den dygd som det emellanåt är nu, så frågan var allvarligt ställd i en kampens tid. Men visans slut var desto mer befriande: ”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd/att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd”.

Nu andas vi sommar och plockar blommor och äter glass och läser dikter och deckare. Nu gläds vi, men vi blundar inte för den galna världen. Vi samlar kraft och mod. Och säger som Martin Luther som visserligen suckade över världens vansinne men gjorde allt för en förändring: ”Om än världen går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd.”

Det är den inställningen som gör att det faktiskt kan bli annorlunda.

Glad sommar!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Syndabockar och vårt stora ansvar

Krönikan av Lisa Tegby infördes i Västerbottens kuriren den 5 maj. Handlar om att det är så lätt att peka finger och säga det är någon annans fel och vikten av att faktiskt ta ansvar.

– Muslimernas fel!

Det är den underfundige och skarpe Kent Wisti, präst och konstnär, som låter sin surmulne, dystre tecknade figur muttra detta (faktiskt här intill).

Först fnissar man bara till, som om det handlar om någon som hört fel och uttalat sig tanklöst och för snabbt.

Men sen kommer eftertanken: Är det inte bra att det är bra? Får det vara bra?

Vi lever förvisso i en värld och ett samhälle där det finns alldeles för mycket krig och elände. Klassklyftor och orättvisor gör livet förfärligt för så många. Polarisarna smälter och hotet från klimatförändringarna borde oroa oss mycket mer än vad det gör. Vi blundar för sådant som faktiskt går att påverka, eftersom det kräver något av oss.

Men ändå: Det är så mycket som är bra. I Sverige och inte bara i Sverige. Det är så mycket som är bra i världen. Och blir bättre. Och vi kan vara med och göra det ännu bättre.

Vintern och våren har skakat om oss med mycket hemskt. Terrordåd och smältande isberg. Mutaffärer och dödsskjutningar. Den amerikanske presidentens fortsatt förfärande framfart. Det uppenbara förtrycket i Nordkorea.

Mitt i detta växer protest- och solidaritetsrörelser. Flera ser behovet av förändringar. Det bästa med presidentvalet i höstas var att vi samlar ihop oss till eftertanke och motstånd nu, skrev en amerikansk vän.

Runt den ynkliga nazistdemonstrationen i Falun i måndags stod många fler Falubor för demokrati och samhörighet än de tillresta nazisterna och i kyrkan vid torget firades en gudstjänst för rättvisa och solidaritet. Goda krafter är som grässtrån i asfalten, de ger sig inte och de kommer ständigt tillbaka.

Men så finns de som inte vill se det goda. Och som vill hitta syndabockar. Om inte allt är muslimernas fel så är det väl bögarnas eller invandrarnas.

Vad ska vi göra med svartmålningen och syndabockstänkandet? Vad ska vi göra med ansvarslösheten som följer med detta? För visst är det påtagligt, och så klart följdriktigt: Den som hittar syndabockar behöver inte själv ta ansvar. Den har alltid någon annan att skylla på och behöver inte själv förändra något. Och den kan inte, vill inte se det goda.

Det är livsfarligt med syndabockar. Tyskland under nazismen är ett förfärande och fasansfullt exempel. Det finns många fler genom historien. Allas vårt ansvar att tydligt och skarpt gå emot alla försök att demonisera folkslag och grupper av olika slag är stort och avgörande för ett anständigt samhälle.

Liksom allas vårt ansvar att tillsammans arbeta emot orättvisor och förstörelse. Det finns ingen som kan luta sig tillbaka och säga att jag behöver inte bry mig.

Och så blicken för det goda. Tänk att få leva i detta land där blickar möts, där sjukvård så gott som alltid fungerar och där människor från Kabul, Vilhelmina och San Salvador sitter och fikar tillsammans.

Vad var det hon sa i höstas, Michelle Obama, om när man möter förtal och grymhet: When they go low, we go high! När dom vill sänka oss lyfter vi varandra.

Klokt!

Lisa Tegby
präst i Umeå

För att gå framåt måste man veta varifrån man kom

Just nu befinner jag mig i min gamla hemstad Umeå för att tömma mina föräldrars lägenhet. Det är ett jobbigt uppdrag. På så många plan. Både fysiskt och mentalt.

Samtidigt finner jag små ledtrådar till varför jag är den jag är, med alla mina små nycker och egenheter. Ibland är det väldigt jobbigt och svårt att avgöra om just den här saken är värd att spara. Andra saker kastas med lätthet, och det känns nästan som en befrielse.

Tänker att så är det med Svenska kyrkan också. Det är viktigt att veta varifrån hon kommer och är sprungen. Finna förståelse för hennes särart. Ibland är det nödvändigt med rensningar för att inte fastna i det förflutna. Men vissa rensningar kräver eftertanke och måste kanske få ytterligare ögon på sig för att avgöra om det ska magasineras, användas eller slängas.

Vårfrudagen som blev våffeldagen

Tycker denna sägen är så gullig. Att det var någon som hörde fel på vårfrudagen och trodde det var våffeldagen. Vips hade det uppstått en tradition att äta våfflor den 25 mars. Idag heter denna dag inte längre vårfrudagen, utan Marie bebådelsedag. Jag undrar dock hur många som egentligen förstår ordet bebådelse. Jag, som ändå tycker mig ha koll, vet ju knappt. Kanske är dags att byta, som vi gjort med menlösa barns dag som numer heter värnlösa barns dag. Fast jag har ingen bra idé om vad det borde heta istället. Kanske bloggens läsare har några bra idéer?

Jag föredrar klassiska nygräddade våfflor med sylt (hallon helst) och grädde på våffeldagen. Men som kyrkvåffla tycker jag att dessa belgiska våfflor som finns att köpa färdiggräddade fungerar alldeles utmärkt som alternativ istället för att kön till våffeljärnet växer sig lång. Så ladda nu upp för en våffelfylld helg men glöm inte bort Jungfru Marie bebådelsedag på söndag! Jag ska till Råsunda kyrka då för att lyssna på dottern som sjunger med barnkören Sångstrålarna.

/Linda, informatör

Vissa dagar …

… bara flyger förbi och plötsligt inser jag att det är dags att sluta för dagen. Oftast så infaller även en känsla av ”men vad har gjort idag”. Så tänker jag efter och inser att jag; Läst lite viktigt och intressant här och där. Svarat på och skickat mejl. Hållit koll på sociala medier. Fixat med sajten. Kontrollerat att jag inte glömt något viktigt på min att göra-lista.  Funderat på vad jag vill blogga om framöver …

Men hallå! vad ska jag blogga om idag. Hjärnan går i spinn och så låser det sig. Jag vet inte. Jag hinner inte. Men jag vill ju skriva något.

Ska jag skriva om den där krokusen som för var minut som solen skiner på den öppnar sina kronblad mer och mer. Om den, hos mig, efterlängtade våren. Eller ska jag vara lite mer seriös och skriva om någon artikel jag sparat för att använda en dag som denna. När inspirationen tryter. Nej, jag hinner inte.

Min arbetsdag är snart slut för idag och jag vill i alla fall skrivit något på bloggen för att inte bryta #blogg100 bara efter 14 inlägg. Kan väl i alla fall komma halvvägs innan jag bryter en så fin trend. Vad ska jag skriva om då?

Så tittar jag på skärmen och inser att det här får duga. Ibland när jag drabbas av skrivkramp så låter jag bara orden flöda utan egentlig reflektion för att få ”krampen” att släppa. Ibland kan det faktisk vara värt att spara. Idag får det bli som ett litet tips till andra som kanske även de drabbas av skrivkramp. Eller för oss som alltid vill vara så perfekta.

Det behöver inte vara perfekt. Det kan få vara lite galet ibland. För i tidsbristen och flödet som bara kommer kan det faktiskt finnas små guldkorn. Eller inte. Men det spelar ingen roll.

Ett sätt att klara prövningarna

Ett sätt som jag upptäckt kan vara bra att undvika att falla för frestelser och underlätta prövningar som kommer över mig är att vara proaktiv. Alltså att ha ett tydligt mål och en plan för att uppnå målet. I det stora som i det lilla.

Har jag inte det känns det som att jag konstant ligger steget efter och bara reagerar på allt som händer runt omkring mig. Jag tar de enkla vägarna, men oftast visar de sig leder mig fel och jag måste börja om från början. Så i slutändan var det kanske inte den bästa lösningen. Om jag ens vet att jag hamnat fel …

Har jag ett mål och en plan, och det då händer något som jag inte hade planerat för så går det bra ändå. Jag vet åt vilket håll jag ska, även om jag plötslig befinner mig i svårigheter. På så sätt känns det oftast enkelt att hitta tillbaka. I sådana lägen, när målet är tydligt, är det nästan så att jag vill be Gud om lite extra prövningar under Fader vår. (Men bara nästan)

Biskopspodden – lär känna våra biskopar!

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg är först ut. Foto: Magnus Aronsson
Kyrkans tidning har lanserat Biskopspodden, en serie ljudinspelade intervjuer med ett antal av våra biskopar, där de berättar om sin bakgrund, och delar tankar och för deras personliga utveckling viktiga livserfarenheter.

Så här skriver Kyrkans tidning:
”I Biskopspodden berättar biskoparna om sin egen tro och sina tvivel, om hur de ber och om hur de kan vara till hjälp för andra som söker en mening med livet.”
Hittills har en intervju per vecka publicerats sedan starten för tre veckor sen. Det framgår inte klart om alla biskopar kommer att medverka, och om tidningen har för avsikt att återkomma till respektive biskop flera gånger. Framtiden får utvisa!
Samtalen leds av Barbro Matzols, och varje avsnitt är ca 50-60 minuter långt.

En stark Gudsupplevelse under en ensam promenad
Först ut var Esbjörn Hagberg, som snart avgår som biskop i Karlstads stift.
Han berättar om hur en frågeställning på en gammal arbetsplats fick en stark påverkan på honom och hans livsval. Frågan var: Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då? Esbjörn Hagberg berättar också om när han fick veta att han var adopterad, och om den kanske värsta sorgen en förälder kan uppleva.

Lyssna till Esbjörn Hagberg här.
De var som sagofigurer i sina kläder
I del två möter vi Johan Dalman, relativt nytillträdd biskop i Strängnäs stift.
Redan under uppväxten kom han i kontakt med olika grenar inom den svenska kristenheten, och han berättar varför han ägnat så mycket tid åt ekumenik. Han delar också sina tankar om hur man kan jämföra bön med tandborstning, och han berättar även om hur syster Dalmatia ledde in honom i trädgården – bokstavligen och andligt.

Lyssna till Johan Dalman här.
En mörk kväll ändrades allt
I biskopspoddens tredje avsnitt kan vi lyssna till Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift.
Hon berättar om att vara en ”nej-sägare”, som ständigt letts av Gud dit hon först inte trodde att hon ville gå. Vi får också veta vilken musik hon helst lyssnar på vid städning, och om de stora kyrkorumsutmaningarna för det stora stiftet.

Lyssna till Eva Nordung Byström här.
En översikt över de publicerade avsnitten finns här.
<www.kyrkanstidning.se/amne/biskopspodden>

Verbum Novum

I torsdags fick Henriette Zeuchner, VD för Verbum och Berling Media priset MegAward 2015>>.

Motiveringen lyder:

"Mottagaren av MegAward 2015 är nytänkandet personifierad. Var årets vinnare än har befunnit sig i medielandskapet har hon inte bara identifierat de möjligheter som ny teknik erbjuder. Hon har även sett till att förverkliga dem. MegAward 2015 går till Henriette Zeuchner, som visar att det inte bara är de allra största medieaktörerna som ligger i utvecklingens framkant."

Vad har då Verbum och Berling media gjort? Jo, de har tagit fram ett verktyg som kan hjälpa församlingarna att göra snygga och prydliga agendor till söndagens gudstjänst. Psalmboken, gudstjänsthandboken, evangelie – och kyrkohandboken – allt finns i verktyget och kan kombineras.

Så här beskriver Verbum det själva:

Verbum Novum Gudstjänst from Verbum on Vimeo.

Flera motioner har passerat Kyrkomötet med en önskan om digitalisering av kyrkans böcker. Eftersom Verbum (av någon outgrundlig anledning) har ensamrätt på de här kyrkliga böckerna så har kyrkan varit beroende av att förlaget tagit initiativ. Och det har man nu alltså gjort.

Jag hoppas att det är ett bra program och att många församlingar och användare går samman för att på det sättet få ner priset på verktyget.

Här kan du läsa mer om Verbum Novum>>