Har Svenska kyrkan glömt bort sina folkhögskolor?

I dag råder det brist på präster och diakoner i Svenska kyrkan . Det kan vi se när vi läser Kyrkans Tidning och ser alla platsannonser. Det är inte sällan det saknas sökande till flera av tjänster. Hur får vi unga människor att vilja arbeta och lägga sina gåvor som arbetare i Guds rika vingår?. Hur rustar vi unga och andra som vill arbeta i Svenska kyrkan?

Ett sätt kan vara alla våra fantastiska kyrkliga folkhögskolor. Där finns bibelkurser. Där finns veckokurser i olika kyrkliga frågor, kyrkvärdskurser, textläsarkurser, vaktmästarkurser. Våra folkhögskolor är en otroligt bra resurs som vi inte ska glömma bort. Var ligger din närmaste folkhögskola i ditt stift? (Det går ju givetvis bra att söka folkhögskolor på andra ställen också).

https://www.folkhogskola.nu/

På en folkhögskola får du undervisning och kunskapsinhämtning med hjälp av folkbildande förhållningssätt. Själv gick jag på folkhögskola när jag var i yngre tonåren. Det var otroligt givande och jag önskar alla den upplevelsen. När jag skulle söka folkhögskola tog jag hem en massa olika prospekt – som min farmor också läste. Det resulterade i att även hon gick på sommarkurs på folkhögskola. Du är aldrig för gammal för att lära mer och lära nytt.

I POSK tycker vi att rekryterings och utbildningsfrågorna är viktiga. I vårt program skriver vi:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att nya präster och diakoner ska ha likartade villkor under sin introduktionstid.
att Utbildningsinstitutet och STI även nyttjas för kvalificerad fortbildning.
att kyrkomusikernas tjänster innefattar instrumentalundervisning.
att personal med stödfunktioner erbjuds grundläggande utbildning om Svenska kyrkan.
att förstärka rekryteringen av kyrkomusiker och verka för att öka antalet platser i fackutbildningen.
att ta fram en Svenska kyrkans strategi och program för ledarförsörjning.
att volontäråret används som ett instrument för rekrytering.

Glöm inte bort våra folkhögskolor!

/Carina

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Ta rygg på mannen från Nasaret

"Ta rygg på mannen från Nasaret" – den rubriken, läste jag i dag i mitt flöde på sociala medier, hade varit temat på en frukost i en församling.

Jag tycker rubriken är klockren! Det är ju precis det som hela livet handlar om. Att ta rygg på Jesus, att följa honom och göra som honom. Att likna honom och göra det som han vill.

I dag har POSK riksstyrelse styrelsemöte i Göteborg och diskuterar vision och programmet som varit ute på remiss. En arbetsgrupp satt förra helgen och gick igenom allt material som kommit in. Nu sitter hela styrelsen och går igenom arbetsgruppens förslag och avvägningar. Varje ord, varje kommatecken vägs på guldvåg.

Och ytterst handlar det om att ta rygg på mannen från Nasaret – att hitta ett sätt att fira gudstjänst och att vara kyrka.

Lek gudstjänst, testa och pröva!

I lördags var alla kyrkoråd i Göteborgs kyrkliga samfällighet inbjudna av fullmäktige till en kyrkorådsdag. Närmare 170 personer kom till Härlanda kyrka och fick lyssna på föredrag med temat "Migration – den som visar gästfrihet kan få änglar på besök".

Ola Sigurdsson, professor i tros- och livsåskådning började med ett föredrag om "Främlingskapets teologi" och sedan fick vi höra om "Crossroads arbete med EU-migranter" (Claes Haglund), "Övernattningsboende för flyktingar i församlingen" (Pontus Bäckström) och "Juridisk rådgivning i asylfrågor" (Inger Awenlöf).

Sen kom Dag Tuvelius och berättade om kyrkohandboksremissen. Och han uppmanade alla att läsa de 100 första sidorna i remissen, långsamt! Och han uppmanade också alla att "leka gudstjänst" – det vill säga pröva gudstjänsterna i verkligheten, göra grupparbeten, rollspel. Testa och se om det som står i boken funkar i "verkligheten". Funkar det att säga då där, funkar det att gå så där, det som kan se bra ut på papper – blir det bra även i rummet?

Han berättade också att webbverktyget på intranätet, där det finns möjlighet att sätta ihop gudstjänstagendor nu är uppdaterad och uppdateras hela tiden.

På webbsidan kan du ladda ner hela förslaget och du hittar all relevant information.

Den 15 maj ska remissen vara inne. Ta chansen att tycka till om hur Svenska kyrkans gudstjänster ska gestaltas och firas i framtiden!

https://svenskakyrkan.se/kyrkohandboken

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Göteborgsfrågan – en personlig reflektion

Nu ska jag börja med att skriva att det är ett oerhört personligt färgat och vinklat inlägg. Bara så ni vet. Det gäller begravningsfrågan i Göteborg som vi i dag har behandlat i kyrkomötet.

Jag vet att många tycker att det har tagits ett mycket bra beslut i dag i kyrkomötet och att dessa personer är väldigt glada. Nu, säger de, kan man tänka framåt och allt det där. Och jag som tycker att Göteborg skulle blivit ett pastorat är inte alls glad. Jag ska försöka förklara vad frågan rör sig om och hur jag tänker. Återigen – detta är en väldigt personligt inlägg och inte en allmän POSK-hållning. Även om jag vet att det finns POSKare som tycker som jag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag försöker.

2012 tog Kyrkomötet för Svenska kyrkan ett beslut om att hela organisationen, hela Svenska kyrkan, skulle delas in i enbart pastorat eller församlingar och inte samfälligheter. (En samfällighet hade ingen pastoral ledning och det ville man undvika.) Det var utredningen "Styrning och ledning" som låg bakom detta beslut.

Ett pastorat kan bestå av två eller fler församlingar. Inom ett pastorat eller församling har man ansvar för Svenska kyrkans grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det fick alltså inte finnas några samfälligheter. Göteborgs kyrkliga samfällighet fick dock respit med att genomföra reformen (som infördes 2014) eftersom man är så stor och har så speciella förhållanden. Den 1 januari 2018 måste dock Göteborg ha bestämt om det skulle bli ett pastorat (med en kyrkoherde och ett antal församlingar med "församlingsherdar") eller delas upp i flera enheter.

Göteborgs stift, som äger indelningsfrågan, har efter utredning beslutat sig för att dela upp Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio enheter. (Tre församlingar och sex pastorat). Det innebär att allt ska delas upp. Personal, lokaler, gemensamma verksamheter och ekonomi, synliga och osynliga tillgångar. Det är ett stort jobb och det tar tid.

Om man tycker ett eller nio pastorat är den bästa lösningen har verkligen slagit tvärt igenom nomineringsgrupperna och det har varit ganska jämna block för eller emot en uppdelning.

Beslutet har överklagats två gånger men nu vunnit laga kraft. En uppdelning håller för fullt på att göras inom samfälligheten. Dock – för att kunna dela upp samfälligheten som stiftet vill så måste man också dela upp begravningsverksamheten. Kyrkan är huvudman och man kan inte vara huvudman över flera enheter, enligt lagar och regler. Detta skapar ett problem eftersom det enligt begravningslagen måste finnas tillgång till begravningsplats inom pastoratet. Och det saknas i några av de kommande pastoraten. Alltså är en uppdelning av begravningsverksamheten inte möjlig.

Då ville stiftet att kyrkomötet skulle besluta om ett undantag för Göteborg, så att man kunde få bilda en begravningssamfällighet – tvärs emot det beslut som togs 2012.

Kyrkostyrelsen la ett sådant förslag i en skrivelse till kyrkomötet i år och ville att det skulle skrivas in i kyrkoordningen om detta undantag.

När kyrkostyrelsens förslag diskuterade i september i kyrkomötets organisationsutskottet så valde ett helt enigt utskott att avvisa skrivelsen och föreslog att kyrkostyrelsen istället skulle få ett nytt uppdrag att komma tillbaka nästa år med ett nytt förslag. Kyrkorättsutskottet gav också organisationsutskottet rätt när det gällde att avvisa kyrkostyrelsens skrivelse. Man påpekade att det var klart olämpligt att skriva in undantag i kyrkoordningen bara två år efter att man gjort en stor förändring i organisationen och kyrkoordningen.

Organisationsutskottet ville ha ett förslag som var bättre underbyggt en det som låg på bordet, med tydliga regler och paragrafer. Förslaget för Göteborg innebär att endast det som idag ingår i begravningsverksamheten kan få vara begravningsverksamhet och man kan inte utvidga eller avveckla.

Beslutet som togs i kyrkomötet i dag var att kyrkomötet ändå valde att gå på just kyrkostyrelsens förslag och man röstade ner utskottets förslag.

Personligen så tycker jag att det är ett synnerligen dåligt förslag att splittra upp Göteborg och jag tror att Svenska kyrkan som finns i Göteborg kommer att förlora på detta. Från den 1 januari 2018 kan vi inte längre prata om Svenska kyrkan i Göteborg. Den finns inte då. Då finns Svenska kyrkan i Lundby församling, Svenska kyrkan i Nylöse pastorat, Svenska kyrkan i Örgryte pastorat, Svenska kyrkan i Torslanda Björlanda församling, Svenska kyrkan i Askim, Svenska kyrkan i Domprosteriet, Svenska kyrkan i Tuve-Säve, Svenska kyrkan i Carl-Johan och Svenska kyrkan i Västra Frölunda. Det blir nio separat och olika enheter. Ingen möjlighet till solidaritet mellan dessa enheter. Vissa av enheterna har mycket låg kyrkotillhörighet och kommer troligen att behöva höja kyrkoavgiften för att behålla den verksamhet (eller någon verksamhet) man har i dag. Några enheter kommer givetvis att vinna på en uppdelning.

Det finns många som tycker det är jättebra att det blir nio enheter istället och att mycket blir bättre. Så många är väldigt glada – jag känner mig mer missmodig.

För det första så valde stiftet att lägga ett beslut i knät på kyrkomötet som kyrkomötet inte alls borde befattat sig med. Stiftet borde ha löst frågan med begravningsverksamheten innan man väljer att splittra upp samfälligheten. Och går inte begravningsverksamheten att lösa så kanske man inte skulle ha splittrat upp samfälligheten. Enligt min åsikt så har man här valt att strunta i kyrkomötets beslut, tagit ett eget beslut i stiftet och sedan sprungit till kyrkomötet och bett dem lösa situationen.

För det andra så har nu kyrkomötet stängt möjligheten för alla andra pastorat och församlingar som skulle vilja samverka i en begravningssamfällighet (något som säkert skulle vara önskvärt på fler ställen.) Göteborg har heller ingen möjlighet att utvidga och lägga till Mölndal, Partille eller andra närbelägna begravningsverksamheter. Och tycker detta är också djupt olyckligt.

Jag är upprörd för jag tycker att Göteborgs stift har lämpat en lokal fråga i knät på kyrkomötet och medelst utpressning fått kyrkomötet att besluta ett illa underbyggt och genomtänkt förslag. Nu är man fastlåst i kyrkoordning och jag tror att detta kommer att ställa till problem.

Jag förstår att det är besvärligt för begravningsverksamheten i Göteborg, jag förstår att det handlar om hur man tar hand om sin personal och hur man ska planera verksamheten. Men jag har försökt att ha en större bild, ett längre och vidare perspektiv.

Med detta sagt så vet jag att många nu är väldigt glada. Att man nu kan jobba vidare och planera för sina egna enheter, där man förväntar sig närdemokrati och ansvar på en närmare och lokal nivå. Nu måste man bygga upp nio enheter för löneadministration, lokaladministration, telefonväxel och IT-avdelning. Det är möjligt att detta kommer att kunna köpas av stiftets servicebyråer – men det har inte varit lätt att få klarhet i vad som ingår eller vad det kommer att kosta.

Jag är i alla fall väldigt oroad och jag är inte intresserad av att ta del i en uppdelning av något som jag tycker fungerar bättre i solidaritet och gemenskap. Jag kommer att vara kvar den här mandatperioden men kommer på allvar att fundera över om jag vill vara med och ta ansvar i den nya organisationen. (Det är ju inte säkert att någon vill att jag ska vara med heller, med tanke på mina åsikter.)

Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid

POSKs stiftsföreningar i Strängnäs och Linköpings stift kom samman i Norrköping 17 oktober till en regional kyrkodag under mottot: ”Erfarenheter – utmaningar för kyrkans framtid”

Vi började denna lördag i dimma, vilken så småningom blev till sol och vackra höstfärger.

30-talet POSK:are möttes till välkomstfrukost i Östra Eneby församlingshem, fortsatte till kyrkan för mässa med Mikael Leckström och därefter inspirerande och intressant föredrag av biskop emeritus Hans-Erik Nordin.

Hans-Erik inledde med det historiska perspektivet 2005-2015 och pekade på konsekvenserna av kyrkans profetiska röst. Han reflekterade över några kyrkomötesbeslut under sina tio år som biskop:

– Samkönade äktenskap. Det som togs för givet i kyrkomötesbeslutet, att präst ska ha rätt att inte behöva gå emot sitt samvete, ifrågasätts redan vilket skadar legitimiteten.

– Strukturfrågan. Pastoratet blev en pastoral nivå.
Vi behöver tänka igenom om idealiteten förloras till förmån för stor professionalitet. Diskussion om organisation behövs löpande eftersom den är en del av teologin, men var aktsam så att den inte överskuggar än viktigare uppgifter.

– Biskoparnas ställning. Biskoparnas ord väger tungt i frågor, och det finns numera från 2011 en särskild beslutsordning som ger biskopsmötet större inflytande.

– Ekumenisk överenskommelse. Svenska kyrkan och Missionsförbundet kunde sluta en överenskommelse. Nu gäller det Equmeniakyrkan. Synen på dopet är centralt.

– Palestina-Israel. Kyrkomötet uppmanade regeringen att erkänna Palestina som stat. Sveriges regering har som bekant gjort detta.

Fortsättningen handlade om viktiga framsteg och händelser som Svenska kyrkans finanspolicy, rekryteringsförfarandet av präster och diakoner. Den ökade medvetenheten om idealiteten och frivillighetens betydelse. Verksamheterna gudstjänst, diakoni, mission och undervisning måste integreras i varandra, inte vara fyra stuprör med var sin uppgift.

Den teologiska reflektionen bör ligga som grund medan statistiken är värdefull och ger oss information utifrån ett sociologiskt perspektiv. Vi måste akta oss för att lägga energin på att antalet medlemmar ska öka. Viktigare att fokusera på att vara trogen evangeliet och leva i vittnesbörd och tjänst. Om 10 år spås Svenska kyrkan ha 50 % kyrkotillhöriga. Är det resultatet av bristande kunskaper? Vi är många, som behöver och vill ha andlig vägledning. Vi kan inte blunda för den isärdragning som finns – och som  ökar.

Ska kyrkans röst höras i det offentliga rummet? Ett högt röstläge var påskupproret och också när människor utförsäkrades i det nya socialförsäkringssystemet. Det gav eko. Politiker i regering och riksdag lyssnade. De kristna värderingarna framställs ibland som något annat än de mänskliga rättigheterna, vilket är en farlig väg (Ryssland). I Sverige i vårt postsekulära samhälle är religion allt mer synlig men möts också med misstänksamhet. Citatet: ”Tänka globalt och handla lokalt” kom Hans-Erik tillbaka till flera gånger. Han betonade klimatkrisen, också som orsak till ökade flyktingströmmar.

Hur ser våra utmaningar ut?

– Vi behöver ha relevanta förhoppningar att vårda traditioner och möta dagens och framtidens  behov i ”nya kostymer”. Detta manar till eftertanke, regelbunden undervisning och goda samtal om trons kraft.

– Den profetiska rösten idag om vördnaden för skapelsen och skapelsens upprättelse måste höras både i vårt land och utanför.

– Ledord för kyrkan i tiden och framtiden: Hopp och frimodighet. Hopp blir tro i handling.

Anna Lundblad Mårtensson var samtalsledare och ledde workshopen i smågrupper. Hon uppmanade oss att gå hem och ta del av det nya valprogrammet för POSK inför kyrkovalet och lämna synpunkter före 15/12.

Hans-Erik Nordin gav följande lästips:
Naomi Klein: ”Det här förändrar ALLT”
Hans-Erik Nordin:  ”Mötas i ögonhöjd”

Dagen avslutades med eftermiddagsfika och Hans-Erik ledde oss i välsignelsen.

Helena Cimbritz

Är det rätta Vägen?

Det har startat ett nytt nätverk som heter Vägen.

Nätverket Vägen>>

Världens idag: Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan>>

Så här skriver nätverket på sin webbsida:

Vi vill verka för bibeltrogen kristen tro i Sverige. Nätverket riktar sig i första hand till anställda och kyrkfolk inom Svenska kyrkan, men välkomnar också alla andra som känner samhörighet med dess syften.

VÅR VISION

Nätverket Vägen vill se ett påtagligt ökat intresse för kristen tro, grundad i Bibeln. Vägen vill be om och arbeta för en Jesuscentrerad väckelse, i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige.
Nätverket VÄGEN vill se en vändning: från neddragning och nedmontering till ett påtagligt ökat intresse för bibeltrohet och för kristen tro i synnerhet. Kort sagt vill VÄGEN be om och arbeta för en Jesuscentrerad folkväckelse i vilken den helige Ande får utrymme i kyrkan och i Sverige. Bönen skall därvid ha en mycket central roll.

Från hela Svenska Kyrkan

Vi kommer från olika sammanhang med olika traditioner. Vi välkomnar alla som längtar efter växt och förnyelse inom kyrkan. Vi vill se en kyrka, som i trohet mot det givna Evangeliet, förmedlar budskapet om Jesus Kristus som den ende Frälsaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till något sånt här. På ett sätt så tänker jag det är jättebra att människor samlas till bön, bibelläsning och pratar teologi och lever diakoni och mission. Och det är egentligen inte skillnad mot vad som hela tiden händer i den kristna världen. Grupper av människor kommer samman och vill dela sitt kristna liv. Jag vill verkligen precis allt det som nätverket Vägen beskriver i sin vision här ovan.

Så det är bra.

Men samtidigt är det något som inte känns riktigt bra. Jag är rädd att det blir ett "vi" och ett "dom". "Vi" tror bättre och mer "riktigt" än "dom där andra" – "vi" är mer kristna.

Eller är det så att det enda "Vägen" gör är att sätta tummen på det problem som finns? Är det en ny "Luther-rörelse"?

Ständigt har det poppat upp nya grupper inom kyrkan. Grupper som säger sig vara mer bibeltrogna än andra. Som med det vill framstå som "mer" kristna. Som tolkar och uttyder bibeln och därför säger sig vara det "enda rätta".

Det kanske är precis så här det ska vara för att kristendomen ska vara en stark och levande religion. För att den inte ska bli en sekt och inkrökt.

Mycket av det som nätverket Vägen framhåller ställer jag upp på till hundra procent. Jag tycker också att vi ska be, att vi ska verka för ett ökat intresse för bibeln, kristen tro, en Jesuscentrerad väckelse. Men jag ställer inte upp på allt. Kan jag inte vara med då?

Ur POSKs vision och program:

Liksom de stora kyrkorna i världen rymmer Svenska kyrkan många andliga traditioner. POSK ser mångfald som en rikedom och vill verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner. POSK-grupperna lokalt, i stiften och på riksnivå vill vara mötesplatser i kyrkan där enförtroendefull dialog kan föras och en stark gemenskap kan uppstå trots skilda bakgrunder och traditioner.

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

Sanningen om Svenska kyrkan?

I helgens DN kunde man i kulturdelen läsa en mycket uppriktig och upplyftande artikel av Jens Christian Brandt som varit på gudstjänst i Katarina kyrka på Söder i Stockholm.

DN: Kyrkan som blev en publikdragare>> (25 okt 2015)

Han beskriver ingående området och gudstjänsten och vittnar om att detta verkligen berör honom. Och det är fantastiskt.

Men ändå är det något som skaver. Och det sätter en annan bloggare fingret på.

Thérèse Eriksson skriver på sin blogg Thérèse ordar om betraktarens öga för hur det är i Katarina gentemot andra ställen. Att Katarina församling skulle vara genuin och annorlunda för, som Jens Christian Brandt skriver:

"Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan.

Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat. Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas."

Eriksson skriver på sin blogg:

"Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande.

Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall."

Jag kan inte annat än hålla med Thérèse Eriksson. Vad är det för en syn som Brandt har på Svenska kyrkan egentligen? Hur många andra gudstjänster har han gått till? Hur många präster har han talat med? Hur många församlingar har han besökt där prästerna inte tror på Gud?

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Katarina församling har hittat sin rytm och sitt sätt att fira gudstjänst och möta upp de behov som finns i deras närområde.

Men jag protesterar högljutt mot att andra präster inte skulle tro på Gud eller på Jesus Kristus! I alla de gudstjänster som jag varit och är på så har jag aldrig funnit något skäl att betvivla det. Oavsett var jag har varit. Oavsett om vi har varit många eller få i gudstjänsten.

Bra att Brandt har hittat "hem" i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling "bara" är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det "unika" i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Ur POSKs vision och program:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Foto: Wikipedia commons

Uppdaterad 11.30. Bloggaren Rebella undrar kommenterar artikeln och bloggposterna – bla POSKs blogg En betraktelse är inte kyrkokritik>>

Rebella: Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”>>