”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Biskopspodden – lär känna våra biskopar!

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg är först ut. Foto: Magnus Aronsson
Kyrkans tidning har lanserat Biskopspodden, en serie ljudinspelade intervjuer med ett antal av våra biskopar, där de berättar om sin bakgrund, och delar tankar och för deras personliga utveckling viktiga livserfarenheter.

Så här skriver Kyrkans tidning:
”I Biskopspodden berättar biskoparna om sin egen tro och sina tvivel, om hur de ber och om hur de kan vara till hjälp för andra som söker en mening med livet.”
Hittills har en intervju per vecka publicerats sedan starten för tre veckor sen. Det framgår inte klart om alla biskopar kommer att medverka, och om tidningen har för avsikt att återkomma till respektive biskop flera gånger. Framtiden får utvisa!
Samtalen leds av Barbro Matzols, och varje avsnitt är ca 50-60 minuter långt.

En stark Gudsupplevelse under en ensam promenad
Först ut var Esbjörn Hagberg, som snart avgår som biskop i Karlstads stift.
Han berättar om hur en frågeställning på en gammal arbetsplats fick en stark påverkan på honom och hans livsval. Frågan var: Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då? Esbjörn Hagberg berättar också om när han fick veta att han var adopterad, och om den kanske värsta sorgen en förälder kan uppleva.

Lyssna till Esbjörn Hagberg här.
De var som sagofigurer i sina kläder
I del två möter vi Johan Dalman, relativt nytillträdd biskop i Strängnäs stift.
Redan under uppväxten kom han i kontakt med olika grenar inom den svenska kristenheten, och han berättar varför han ägnat så mycket tid åt ekumenik. Han delar också sina tankar om hur man kan jämföra bön med tandborstning, och han berättar även om hur syster Dalmatia ledde in honom i trädgården – bokstavligen och andligt.

Lyssna till Johan Dalman här.
En mörk kväll ändrades allt
I biskopspoddens tredje avsnitt kan vi lyssna till Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift.
Hon berättar om att vara en ”nej-sägare”, som ständigt letts av Gud dit hon först inte trodde att hon ville gå. Vi får också veta vilken musik hon helst lyssnar på vid städning, och om de stora kyrkorumsutmaningarna för det stora stiftet.

Lyssna till Eva Nordung Byström här.
En översikt över de publicerade avsnitten finns här.
<www.kyrkanstidning.se/amne/biskopspodden>

En iakttagelse

Dagens gästbloggare är domkyrkoorganist Torvald Johansson, Strängnäs stift och POSKare.

Torvald låg bakom motionen om liturgistipendium som bejakades av kyrkomötet under tisdagen.

Vid detta kyrkomöte har debattreglerna ändrats i förhållande till tidigare år och till det bättre, enligt min mening. Det känns onekligen som om det är lite bättre fart och att ledamöterna nu lärt sig att det finns två talarstolar att utnyttja och därmed vinna tid.

Jag har också under detta kyrkomöte funderat över vad det är som gör att ledamöter så gärna gör inlägg i debatten. Att motionären gärna vill tala för sin motion och att företrädare för utskottet måste försvara utskottets ställningstagande och beslut är ju givet, men alla de andra…

Problemet vid session 2 är ju inte att få tiden att gå. Snarare är det problem med att hinna med allt, åtminstone de år jag varit med.

Liksom tidigare år kan man konstatera att det ofta är samma personer som är uppe i talarstolen, oavsett vad debatten handlar om. Först kan man tänka att detta betyder att de är kloka, begåvade, välinformerade och pålästa i alla frågor. Ibland bevisas dock motsatsen.

MEN… I år har jag hört flera säga:-Jag har inget yrkande, men… och därefter följer (i år) tre minuter av tal/prat, som inte mynnar ut i något. Varför måste man då upp i talarstolen? Kan det rentav vara så att man talar till andra, för oss i salen okända, adressater? Till dem därhemma eller till dem som för några år sedan valde in dig i detta sällskap?

Eller, kan det vara så att man talar för att hamna i protokollet?  Då kommer nästa fråga. Vem läser då protokollet? Knappast dina väljare. Kanske finns det personer i nomineringsgrupperna som kartlägger hur personer agerar i vissa frågor?

Någon kanske kan upplysa mig och räta ut alla frågetecken!/
Torvald Johansson

Foto: IKON

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Två nya biskopar i tjänst – Mikael och Johan

Så har Svenska kyrkan fått två nya biskopar i tjänst. Biskop Mikael Mogren i Västerås stift och biskop Johan Dalman i Strängnäs stift. I en festlig gudstjänst i Uppsala domkyrka vigdes de båda till sina nya tjänster i går.

Särskilt glada och stolta är vi POSKare över Mikael, som har suttit i kyrkomötet för POSK i många mandatperioder. Först för Uppsala stift och den senaste mandatperioden för Västerås stift. Nu får han istället gå in i nya uppgifter i kyrkomötet. Och vi har fått en ny ordinarie ledamot från Västerås stift, Gun Alingsjö Bäck.

Svenska kyrkan har lagt upp två olika filmer om de två nya biskoparna. Du kan se dem: Om Johan här.

Och om Mikael

Strängnäs stift har också tagit fram den här filmen om sin nye biskop

Ärkebiskop Antje höll en predikan och ett vigningstal som var synnerligen högaktuellt. Du kan läsa hela hennes predikan här:

Predikan vid biskopsvigningen 6 september>>

Här kan du läsa mer om de två nya biskoparna:

Svenska kyrkan: Glädjefylld dubbel biskopsvigning i Uppsala>>

Kyrkans Tidning: Biskopsvigning på söndag för Johan Dalman och Mikael Mogren>>

 

Biskoparnas påskhälsningar

Flera biskopar har på nätet publicerat påskhälsningar.

Jag har försökt att samla dem jag har hittat här nedan.

Biskop Per Eckerdal, Göteborg skriver på stiftets webbsida

Påskhälsning från biskop Per>>

Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift har spelat in en film.

Påsk 2015. Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift from Strängnäs stift on Vimeo.

Biskop Eva Brunne skriver en kort hälsning på stiftets webbsida:

Det finns hopp om livet!>>

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift har spelat in en film.

Biskop Johan Tyrberg, Lunds stift har spelat in en film (den finns också teckentolkad om du går in på Lunds stifts webbsida.)

 

Biskop Hans Stiglund, Luleå stift har spelat in en film.


Biskop Jan-Olof Johansson, Växjö stift, har spelat in en film.

Hittar ni fler så får ni gärna tipsa så kan jag fylla på.

Nyvald biskop i Strängnäs stift

I dag har Strängnäs stift valt ny biskop efter biskop Hans-Erik Nordin som slutar i augusti 2015. Den 6 september vigs den nye biskopen för Strängnäs stift och det blev domprost Johan Dalman>> som överlägset vann i första omgången i dag.

Här kan du se utfrågningen med Johan Dalman.

Och här kan du läsa hela Johan Dalmans CV>>

Det är gott så – stort grattis till Johan Dalman till de nya uppgifterna som väntar. Nu måste Strängnäs stift också välja en ny domprost.

Under våren ska också Västerås stift välja ny biskop. Biskopsvigningen är samtidigt som Strängnäsbiskopen den 6 september.

I Västerås stift är det just nu 13 personer som är på förslag. Nomineringen sker den 19 mars. Läs mer här>>

Därefter kommer Karlstads stift (2016). I pipen ligger också Göteborgs stift (2017) och Visby stift.

Då återkommer jag till min fråga hur vi i Svenska kyrkan egentligen ska välja biskopar i våra stift. Det sker ganska olika i dag. Ibland har det varit öppna diskussioner med möjlighet för många att komma med förslag. Det har öppnat fältet betydligt vid nomineringsmötet.

I andra stift har man haft en liten grupp som har tagit fram kandidater och sedan har det egentligen inte dykt upp några andra namn vid nomineringen.

Vilka kriterier ska vi ställa på våra biskopar? Och vem ansvarar för att det samlade biskopskollegiet faktiskt får en bra sammansättning? För biskopsuppdraget är tvådelat. Dels är det det egna stiftet – dels är det uppdraget som biskop i Svenska kyrkan och biskopskollegiet. Att vara en företrädare på olika nivåer för Svenska kyrkan.

Jag skulle önska att även kyrkostyrelsen eller biskopskollegiet eller någon på nationell nivå också fick vara med och rösta och komma med synpunkter – just med tanke på hur helheten ser ut.

Det har funnits tider när hälften av våra biskopar inte ens var disputerade. De var säkert duktiga församlingspräster – men det gör inte alltid en duktig biskop!

Och sen tycker jag, precis som POSK också skriver i sitt program, att biskoparna ska ha rösträtt i kyrkomötet. Givetvis har de en viktig roll i läronämnd och kan lägga in veto i lärofrågor. Men biskoparna borde också vara med och ta ansvar och vara med delaktiga i alla kyrkans beslut. Genom rösträtt i kyrkomötet skulle de behöva bli tydligare, tror jag.

Jag vet att biskoparna själva i dag inte är intresserade av rösträtt i kyrkomötet. Men jag tror bara det är av rädsla för att behöva ta ställning i obekväma frågor.

Ur POSKs vision och program>>:

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Det är därför särskilt viktigt hur hanteringen av lärofrågor
är utformad. I en episkopal kyrka av Svenska kyrkans karaktär har biskoparna en särskild läro- och tillsynsfunktion, och de har förutom sin roll i läronämnden ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar i
lärofrågor. POSK menar att biskoparna dessutom borde vara fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet.

Foto: Svenska kyrkan i Strängnäs, Sabina Mathiasson

Kyrkans Tidning: Dalman blir ny biskop i Strängnäs>>

Dagen: Johan Dalman ny biskop i Strängnäs>>

Klas Hansson har disputerat om ärkebiskopar

I dag har Klas Hansson disputerat om ärkebiskopar under 1900-talet.
Jag skrev om hans disputation här>>

Gunvor Hagelberg (fd Strängnäs, numera Göteborg och har bland annat suttit i kyrkostyrelsen) har varit med under disputationen och skickat korta kommentarer under dagen och några bilder.

Varmt grattis säger vi till Klas!

(Klas Hansson är lokal POSKare i Strängnäs domkyrkoförsamling)

Gunvors korta kommentarer under disputationen:

Klas Hansson försvarar sin avhandling om Svenska kyrkans primas. Opponent är prof em i Åbo Gustav Björkstrand. Han ställer kluriga och roliga frågor. God stämning! Detta är spännande för oss kyrknördar. Intressant genomgång av en tung men intressant bok. Den beskriver till vissa delar en tid jag minns.

Intressant fråga som Klas fick: varför slutade du vid 1990 och inte med hela Werkström 1993 eller vid relationsändringen? Även om han själv var med i slutet – en ny bok kanske!?

Klas Hansson disputerar om ärkebiskopar

Klas Hansson>> präst och bland annat före detta chef för Svenska kyrkan i utlandet disputerar på fredag 16 maj. Avhandlingen handlar om utvecklingen av ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan mellan 2014-1990. och heter "Svenska kyrkans primas".

Klas Hansson är dessutom POSKare och aktiv som förtroendevald i sin församling i Stängnäs stift.

Som POSKare är vi givetvis glada och stolta över att en POSKare disputerar och önskar all lycka på fredag!

Från pressmeddelandet:
Vad är en ärkebiskop? Ärkebiskopens roll i Svenska kyrkan från Söderblom till Werkström.

Ärkebiskopens roll i Svenska kyrkan under 1900-talet har gått från att vara en vanlig biskop med några extra uppgifter, till att mer och mer bli en nationell kyrkoledare. Det visar en ny avhandling från Uppsala universitet.

Hur ser ärkebiskopens uppdrag ut, och hur har det förändrats över tiden? Det är några av de frågor Klas Hansson har undersökt i sin avhandling om ärkebiskopsämbetet i Sverige under perioden 1914 till 1990.- Det har funnits många olika uppfattningar om vad ärkebiskopens funktion innebär. Utvecklingen har gått mot en betoning av det nationella uppdraget. Att Uppsala stift har fått en biskopstjänst vid sidan om ärkebiskopen tyder på detta, säger Klas Hansson, doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet.

I avhandlingen beskrivs ärkebiskop Nathan Söderbloms gärning, liksom hans sex efterföljare fram till Bertil Werkström. Det blir tydligt att varje ärkebiskop har haft stor frihet att själv utforma sitt ämbete efter sina egna prioriteringar. Både misslyckanden och framgångar skildras, och visar på hur ämbetet har förändrats i takt med kyrkans och samhällets utveckling.

– Nathan Söderblom såg Uppsalaärkebiskopen som likvärdig med ärkebiskopen av Canterbury med uppgifter i hela den världsvida kyrkan och kristenheten. Efterträdaren Erling Eidem, som tillträdde 1931, tänkte precis tvärtom. Han ville helst vara biskop i Uppsala och tonade ned det nationella uppdraget. Sedan han avgick 1950 har utvecklingen däremot gått till att betrakta ärkebiskopen främst som en nationell kyrkoledare, säger Klas Hansson.

I undersökningen presenteras även nya rön om den så kallade Helanderaffären, ett av Sveriges mest omtalade rättsfall. Det var professor Dick Helander som 1952 anklagades för att ha skrivit en rad ärekraänkande brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs 1952. Han vann biskopsvalet, men blev senare åtalad, fälld för förtal och avsatt.

– Många undrade på den tiden varför ärkebiskopen Yngve Brilioth inte ingrep mot Dick Helander. Jag kan i avhandlingen visa att han visst ingrep bakom kulisserna och i telefonsamtal med Helander begärde hans avgång. Jag kan också peka på att Brilioth kände till ryktena om att det var Helander som skrivit de anonyma breven när denne biskopsvigdes i mars 1953, säger Klas Hansson.

Disputationen äger rum den 16 maj.För mer information kontakta Klas Hansson, mobil: 073-391 61 85, e-post:klas.hansson@teol.uu.se

Ur POSKs vision och program:
POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och
kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

Läs pressmeddelandet här>>

Vi har skickat in remissvaret på kyrkohandboken

Torvald Johansson, domkyrkoorganist i Strängnäs samt kyrkomötesledamot bloggar i dag om remissen om kyrkohandboksförslaget.

Kyrkohandboksförslaget del III

Så har då förslaget till ny handbok avslutats och de flesta provinstanserna håller som bäst på att lämna in sina remisser.Det lokala arbetet med detta förslag har varit stressigt.

Vårt kyrkoråd har nu lämnat in sitt svar via det webbaserade verktyget, vilket inte alltid underlättade, eftersom fritextrutorna var maximerade till 4000 tecken. Att kryssa i olika alternativ är lätt, men alla dessa kommentarer vi haft gjorde arbetet mer tungrott.

Hur närmade vi oss detta arbete då? Ja enklast för mig är att återge detta är att ”knycka” ur vårt svar:


”Arbetet med handboksförslaget har delats in i tre etapper. Den första etappen inleddes i september 2012 och avslutades i och med första advent 2012. 
Målet för denna första etapp var att sprida största möjliga kunskap om det nya förslaget bland olika grupper i församlingen. Ingen skulle kunna säga: ”Det där har jag aldrig hört talas om”.


Etappen inleddes med att kyrkorådet utsåg en arbetsgrupp som i nära samarbete med kyrkorådet hade att leda arbetet. Den har bestått av två präster, en musiker samt två lekmannaledamöter. Dessa sistnämnda har också varit ledamöter av kyrkorådet, vilket garanterat en nära koppling mellan uppdragsgivare och arbetsgrupp.


När handboksförslaget släpptes i slutet av september studerade gruppen det noggrant. Läste och sjöng igenom hela förslaget. Därefter informerades olika grupper i församlingen såsom kyrkoråd och medarbetarna. Det ordnades dessutom några församlingseftermiddagar där intresserade kunde få ta del av materialet.


I samråd med medarbetare och kyrkoråd utformade arbetsgruppen de gudstjänstagendor som skulle gälla under försöksperioden. Det kom att bli sju högmässoagendor, en för vardera advent, jul, fasta och påsk, dessutom tre serier för trefaldighetstiden. Vidare gjordes agendor för veckomässor och kyrkliga handlingar.


Den andra etappen inleddes på första söndagen i advent 2012 och avslutades med domssöndagen 2013, det vill säga den egentliga försöksperioden. Målet för denna etapp var att ingen skulle känna att det inte fanns någon möjlighet att föra fram synpunkter. I en brevlåda i domkyrkan och en brevlåda på hemsidan samlades synpunkter. En referensgrupp utsågs. Den hade till uppgift att ha synpunkter om gudstjänsterna under året samt att hålla öronen öppna för vad gudstjänstbesökare ansåg om försöksmaterialet.

Arbetsgruppen ordnade församlingseftermiddagar, gjorde snabbintervjuer vid kyrkporten efter gudstjänstens slut samt samlingar för församlingsmedarbetare. Kontinuerligt rapporterade projektledaren till kyrkorådet under försöksåret.


Den tredje och sista etappen inleddes den första söndagen i advent 2013 och avslutas i och med att detta remissvar insändes till Svenska kyrkan på nationell nivå. Arbetsgruppen sammanställde tillsammans med kyrkorådet de inkomna synpunkterna.

Med utgångspunkt från detta arbete sammanställde arbetsgruppen ett underlag för kyrkorådets beslut om yttrande. Slutligen utformade arbetsgruppen tillsammans med präster, musiker, diakoner och pedagoger de gudstjänstagendor som skall gälla till dess ny kyrkohandbok finns”.

Men vad tyckte vi då?


Det är inte särskilt fruktbart att här återge svar på alla frågor men de viktigaste var:
• Delar av musikmaterialet är undermåligt och vi anser att musiken inte bör vara fastställd i handboken.
• Texterna finner vi ibland obearbetade.

• Då man i flera fall har ersatt ”Fadern” med ”Gud” gör det treenighetsbegreppet otydligt.

• Processen med förslaget har varit tidsmässigt forcerad.

• Anamnes och epikles finns inte alltid med i nattvardsbönerna, vilket vi beklagar.

Allra sist i enkäten finns möjlighet att lämna ytterligare synpunkter vilket hos oss resulterade i några generella synpunkter:


”Där det står P/L bör detta kompletteras med D för diakon. Enligt vår uppfattning har diakonen även en liturgisk funktion som då tydliggörs. Exempel på detta är att diakonen läser evangeliet, ber förbönen, dukar, distribuerar och sänder ut församlingen. 


Vad gäller det inklusiva språket är risken uppenbar att andra trosartikeln förminskas och treenighets- tanken blir otydlig. Som vi tidigare nämnt saknar vi inspiration från den världsvida kyrkan såväl textligt som musikaliskt. När det gäller musikserierna saknar vi möjligheten att lokalt utforma egen musik till de fastställda texterna, vidare saknar vi vår folkmusikaliska tradition i de föreslagna musikserierna.

Vi noterar med glädje att ”ordo” förtydligats med fler obligatoriska moment. Detta tydliggör Svenska kyrkans plats i den världsvida kyrkan och gör henne igenkännbar i hela vårt land. 
Förslaget kännetecknas av tidsbrist, särskilt upplever vi att frågan om musiken kommit in på ett sent stadium i arbetet. Detta blir uppenbart i en del av musikserierna”.

På frågan om Kyrkohandbok för Svenska kyrkan är en bra benämning svarade vi att ”Gudstjänstbok för Svenska kyrkan” är bättre då ”Handbok” låter alltför instrumentellt såsom en instruktion eller manual.

Slutklämmen på fråga 39a om kyrkohandboksförslaget som helhet kan antas av kyrkomötet blev därför ”Nej”.

Under tiden fram till dess en ny handbok ser dagens ljus, kanske våren 2016, fortsätter vi med att fira gudstjänster utifrån handboksförslaget. Dock har vi stramat åt tyglarna rejält och använder inte vissa alternativ alls.  Att gå tillbaka till tidigare ordningar känns inte aktuellt i vår församling.

Torvald Johansson
domkyrkoorganist i Strängnäs stift
kyrkomötesledamot för POSK, Strängnäs stift