Tyda allt till det bästa

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson

Teologin i Stockholms storkyrka

Det blåser friskt kring Storkyrkan, domkyrkan i Stockholm. På deras blogg Katedralakademin så kan vi läsa om deras olika undervisningskvällar.

http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/

Vid en av undervisningskvällarna har man bjudit in en imam som berättade om koranen. Och genast blir församlingen beskylld för att bedriva koranstudier och debatten har gått hög.

http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/10/14/bedriver-vi-koranstudier/

Ulf Lindgren skriver:

Eftersom så många kristna känner stor oro inför islam, har jag valt att också utsätta koranen för samma kritiska textstudium. Vad står det egentligen och hur kan det brukas eller missbrukas idag? Jag har bjudit in en person som under många år undervisat just kring dessa frågor och själv som bedjande muslim förhåller sig till koranens olika texter.

Det är vår uppgift som kristen kyrka att ta kristna bröders och systrars oro på allvar, att tillsammans ställa frågan till den andra religionen: vad menar ni, hur förstår ni dessa ord. Det handlar inte om missionering, inte om att bevisa vem som har rätt eller fel, utan att lyssna på varandra i det offentliga rummet och tydligt visa att vi inte är rädda för varandra utan orkar bära det faktum att vi är olika och tror olika, men är alla människor.

Jag tror att församlingen egentligen har en god intention och de väljer också att provocera. Men frågan är om det håller hela vägen. Är det tydligt för dem som kommer vilken grund man står på och varför man gör det här? Är det tydligt att det är Jesus Kristus som är vägen, sanningen och livet?

Jag läser på Mona Walters blogg (fd muslim) som var med på kvällen.

http://monawalter.blogg.se/2015/october/bisarr-kurs-i-kristen-tro.html

Hon skriver:

Kyrkokomminister Ulf Lindgren stod som en tupp i centrum under denna tillställning. Bland annat valde han mycket selektivt ut vilka som fick ställa frågor. När frågorna till Shiraf blev svåra och många tog Ulf kommandot och svarade själv. För att förklarade våldet inom islam hävdade han att kristendomen gjort liknande våldshandlingar så sent som under 1600 talet i Guds namn.

Jag reste mig då upp och protesterade. Kristna har dödat men aldrig på uppdrag av Jesus, sade jag.Jo det har dom, sade Ulf och gav oss Matteus 10:34-36. Jesus sade, Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor osv.Ulf förvränger denna vers betydelse. Vad Jesus verkligen menade är att om du följer mig kommer det att bli konflikter mellan dig och din familj om de inte accepterar ditt val. Jesus uppmanar inte alls till våld, krig eller död. Enligt min åsikt ljög Ulf Lindgren om Jesus i sin iver att försvara islam och bygga broar mellan religionerna. Han ville övertyga oss om att kristendomen varken är bättre eller sämre än islam.

Hon skriver senare ytterligare en bloggpost där hon uppmanar medlemmarna att stanna kvar i Svenska kyrkan:

http://monawalter.blogg.se/2015/october/stanna-kvar-i-svenska-kyrkan.html

Jag var inte där. Jag känner inte Ulf Lindgren eller har hört honom predika. Men jag blir orolig när jag så här utifrån hör och ser debatten.

Ett intresse för att lära sig om andra religioner måste alltid utgå från min grund i den kristna tron. Alltid! Så länge som det saknas ett förtroende för att domkyrkoförsamlingen verkligen gör så, så kommer de att få kritik för sina kvällar.

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Hoppet är att stanna kvar och se – gästbloggare Lisa Tegby

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Stiftelsen Berget i Rättvik

Det har varit en del skriverier om stiftelsen Berget i Rättvik. Personalen har efter flera år bestämt sig för att konvertera, om jag läser allt rätt. Och det blir givetvis starka reaktioner på detta.

En som har reagerat är Johan Boj Garde som skriver på sin blogg Laudate
http://laudate.se/2015/september/tankar-kring-kommuniteten-pa-stiftelsen-berget.html

Han skriver bland annat:

Jag ser den konversion som sker på berget som en sorg. Varje gång som någon kristen konverterar till en annan kyrka så är det en sorg, för detpåminner oss än en gång om att kyrkan inte är enad. Det är en synd som vi byggt in i våra strukturer, det är en synd som kyrkan är skyldig till. Jesus ber att vi ska vara ett så att världen ska tro.(joh 17:21)

(…)

En till fråga som lyfts är hur samtalen har förts mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan? Har samtal förts mellan inte bara stiftelsen utan också den kyrka som stiftelsen har sina rötter i? Och vem har ansvaret för att föra samtalet?  Enligt kommuniteten så har man försökt att föra samtal med Svenska kyrkans ledning om dessa frågor och om de inte har tagits på allvar så är det ett ordentligt problem. Svenska kyrkans biskopar uttalade sig om kloster, kommuniteter och ordnar 1990 där dessa bejakades och det krävs då också att man tar detta bejakande på allvar.

http://www.berget.se/

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus
Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
• erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
• förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
• se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
• respektera individen och glädjas åt mångfalden
• vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
• vara en brobyggare mellan kyrkor
• sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Foto: Bergets webbsida>>

Nu har Sverige fått en interreligiös samordnare

På Sveriges Kristna Råds blogg skriver Karin Wiborn>>
Karin Wiborn är generalsekreterare på SKR>>

Nu har Sverige fått en interreligiös samordnare

Frågor om tro, religion, vad som är kristen tro och om det är skillnad på olika trossystem är helt plötsligt tillbaka på debattsidorna i de stora tidningarna. Något har hänt i vårt sekulariserade Sverige, härligt!

Helt plötsligt finns rum för diskussion om Nathan Söderbloms teologi och kyrkans budskap – eller avsaknad av budskap. Teologi engagerar och ges plats. Ord som ekumenik, nämns som om de inte behövde förklaras, i tidningar som inte är Dagen, Kyrkans tidning, Sändaren eller Världen idag. Spännande, roligt och utmanande!

Så låt också mig fundera över ekumenik och religionsdialog, interreligiöst samarbete och om det är möjligt med religionsöverskridande gudstjänster.

Denna vecka har jag välkomnat Elias Carlberg, tillträdande projektledare och samordnare för Sveriges interreligiösa råd (SIR). Hans första uppgift kommer vara att inrätta ett kontor på Ekumeniska Centret i SKRs korridor. Elias har sin hemvist i judiska församlingen. Det känns jätteroligt att vi har kommit så här långt och har möjlighet att fördjupa och intensifiera det interreligiösa arbetet. För att göra detta möjligt har det interreligiösa rådet sökt och beviljats medel från Sveriges regering. Dialogen äger vi tillsammans, det är viktigt.

SIR samlar åtta religioner och har funnits sedan 2010 och arbetet har hittills bestått i att besöka varandra, lyssna till varandras berättelser och om respektive religions kärna, historik och centrum. Ordförandeskapet innehas av den som gästas. Beslut fattas i konsensus.

Några viktiga uttalanden har gjorts, bland annat i februari 2012. Det största och mest spridda ut i landet var manifestationen ”Vägra hata!” i februari i år. Budkavletexten mejslades fram som ett viktigt uttalande. Om jag ska sammanfatta syftet med SIR så är det att stödja varandras rätt att tro och att uttrycka sin tro. Det händer att vi bjuder in varandra till högtider, men det har inte varit på tal att ordna gemensam bön eller gemensam gudstjänst. Det finns likheter i våra religioner, absolut, men det finns också skillnader. Jag vill respektera skillnaden och jag vill bli respekterad.

Inom såväl religionsdialog som det kristna enhetsarbetet menar jag att det finns en djup visdom i att erkänna  skillnaden och ändå stå vid varandras sida.

Ordet ekumenik – hela den bebodda världen eller hela Guds hushåll – kan i princip omfatta religionsdialog, men det har kommit att beteckna det kristna enhetsarbetet, och jag ser en skillnad mellan dessa två.

Inom kristenheten är vi kallade att arbeta för den kristna enheten, det är ett försoningsarbete vi har att hela Kristi kropp. Det är nödvändigt för vår trovärdighet och det är på Jesu uppmaning i Johannes 17. Religionsdialog i syfte att samexistera med olika tro är också nödvändigt i och för vår värld idag. Dessutom berikande och djupt medmänskligt.

Jag har personligen inte svårt att tänka mig delad gudstjänstlokal för olika religioner. Det finns fina exempel på att det är möjligt, till exempel på flygplatser, sjukhus, universitet och fängelser. Jag är gärna gäst i en annan religions gudstjänst och jag välkomnar människor av annan tro till kyrkan. Däremot vill jag inte säga att vi har samma tro, det är liksom inte upp till mig, det är något flera i så fall måste komma fram till. Jag tänker mer att olikhet inte är farligt, olikhet i tro är okej, det finns många andra likheter i att vara människa där vi kan stödja varandra i rätten till olika tro. Därför behöver vi prata och lära känna varandra och så finna – om inte en broder och syster i tron – en broder och syster i världen. Det är också fint. Eller som scoutlagen säger; ”En scout söker sin tro och respekterar andras”.

/Karin Wiborn

Sveriges interreligiösa råd>>

Kyrkans Tidning: Regeringen stödjer interreligös samordare>>

Vägen till Gud #2

Debatten fortsätter efter domkyrkoförsamlingen i Stockholms utspel den 19 augusti.(se bloggposten från igår>>)

I dagens DN finns en replik från Göran Fjällborg, tidigare pastor i Pingströrelsen, men som nu är ortodox kristen.

http://www.dn.se/debatt/repliker/dags-for-svenska-kyrkan-att-bestamma-sig-for-vad-man-tror-pa/

Han tycker att Svenska kyrkan ska bestämma sig för vad man tror på. Och han skriver:

Jag brukar ibland lite skämtsamt men samtidigt med ett visst allvar säga att om man frågar Svenska kyrkan i dag vad de tror på, så skulle svaret kunna bli: "Ja… hmm… Vad tycker du?"

Nu vet inte jag vad Fjällborg menar med "Svenska kyrkan" i det här sammanhanget. Vem det är som skulle svara på en sådan fråga.

Skulle han fråga mig – som representant för Svenska kyrkan (jag är ju medlem och också förtroendevald i Svenska kyrkans högsta beslutande organ) så skulle jag inte svara så. Absolut inte. Vi har en trosbekännelse som jag med ord och hjärta läser med i varje söndag i kyrkan. På den kommer vi långt!

Kyrkans Tidning publicerar en kommentar från Svenska kyrkans nationella nivå. Det är chefen för ekumenikenheten Christopher Meakin som säger:

– Det finns ingen officiellt fastslagen linje i den frågan, men en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning, det är vårt "mandat". Men det är inte vår uppgift att sätta gränser för Guds verk.

– Vi bejakar också de positiva andliga och kulturella värden som finns i andra religioner, sådant som fredssträvan, alla människors lika värde, vördnad för Gud och för skapelsen, och vi låter det bli en grund för ett samarbete för världens och människors väl.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/vanlig-hallning-i-svenska-kyrkan-ar-att-vi-ska-visa-pa-jesus-som-vagen-till-fralsning 

Men ursäkta mig – vad är detta för dravvel!? "En vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning". Men hallå!!!

Jag tror egentligen är kyrkokansliets personal är smartare än så här och vi får verkligen hoppas att det här uttalandet bara är en lapsus, att det är ivägskickat utan att någon har granskat det och att det blivit fel. Annars är det kris på kyrkokansliet! "En vanlig hållning…"

Sen kan jag förstå att vi faktiskt inte kan veta hur Gud gör eller hur Gud väljer att möta människor. Men som jag skrev i min bloggpost i går så har vi kristna (och i Svenska kyrkan) fått ganska tydliga hjälpmedel. Jesus Kristus som vägen, sanningen och livet och Den helige Ande som hjälparen. Vi kan inte agera på något annat sätt förrän Gud talar om att det är på något annat vis. Hur sedan Gud väljer att göra kan vi inte påverka.

Vi ska respektera andra människor och deras val av religion, så länge det inte skadar oss eller andra människor. Vi kan inte acceptera religion, eller människor som i sin religions namn eller sin "guds" namn våldför sig på eller förtrycker människor.

Och dra inte in Nathan Söderblom i det här! Jag läste boken som Jonas Jonson skrivit om honom. Söderblom var en sann kristen ekumen – han skulle säkert vara intresserad av diskussionerna nu. Men han var ändå tydlig med vilken som var vägen till Gud.

Redan Nathan Söderblom var orolig för den svenska gudstjänsten och obildade präster. Det fanns en stor oro för undermåliga predikningar och obefintlig liturgi. Detta jobbade Nathan Söderblom med under alla sina års som ärkebiskop om jag har förstått Jonas Jonsons bok rätt.

Religionsdialog – javisst. I gudstjänsten – Nej, absolut inte!

Öppenhet – javisst, men först trygg i den egna tron!

Trosbekännelsen

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

 ———————————-

(En sak till – det är mycket märkligt att den här diskussionen inte finns eller kommenteras på något vis på Svenska kyrkans webbsida. Vare sig den officiella eller på intranätet. Biskopen i ett stift är givetvis ansvarig för det som händer i stiftets församlingar. Om jag förstått det hela rätt så står biskop Brunne på domkyrkoförsamlingens sida. Men vågar inga andra biskopar tycka till då? )

(Jo, en sak till… Det är ju ändå himla kul att det på DN:s debattsida blir diskussion om vägen till Jesus! Även om jag kunde önskat att min kyrka, Svenska kyrkan, hade varit betydligt tydligare med svaret!)

Vägen till Gud

I går, 19 augusti,  publicerades en artikel i DN från Stockholms domkyrkoförsamling. Där skriver fem präster, inklusive domprosten Hans Ulfvebrand, att man i Nathan Söderbloms anda (det stora allkristna mötet som ägde rum för 90 år sedan i Stockholm) nu kommer att inbjuda till gudstjänster där andra religioner inbjuds att medverka. En imam, en rabbin och en dominikansk syster har inbjudits att dialogpredika var sin söndag under hösten. Man vill att kyrkan ska vara öppen för andra religioner.

http://www.dn.se/debatt/var-kyrka-maste-vara-oppen-for-andra-religioner/

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Många är det som har kommenterat på olika medier. Och Storkyrkan har svarat på en del av kritiken på sin blogg ”Katedralakademin”.

http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/

Svenska kyrkan Domkyrkoförsamlingen>>

Tidningen Dagen har skrivit flera artiklar och bland annat intervjuat biskop em. Jonas Jonson om Nathan Söderblom. Jonas Jonson kom ut med en stor biografi om Nathan Söderblom förra året. (Du kan läsa min recension av den boken här>>). Jonas Jonson svarar:

För även om Nathan Söderblom verkade inom en kristen kontext så var han samtidigt övertygad om att Gud uppenbarat sig på olika sätt i historien, även för människor med annan tro. -Samtidigt fanns det för Nathan Söderblom bara en väg till frälsning, genom Kristi kors. Det är kulmen, klimax på religionshistorien, Kristusuppenbarelsen, det är den allt syftar fram emot, säger Jonas Jonson.

Dagen intervjuar också domprost Hans Ulfvebrand och i intervjun säger han (se hela intervjun nedan):

Intervjuaren: – Är Jesus enda vägen till Gud?

Hans U: – Jesus är vägen till Gud, för oss kristna. Men Guds vägar till människor, det kan vi inte kontrollera. Och jag tror att Gud har vägar till sig, genom människor, oavsett vilka traditioner det är.

http://www.dagen.se/svenska-kyrkans-pr%C3%A4ster-p%C3%A5-dn-debatt-olika-religioner-vandrar-mot-samma-gud-1.385307

http://www.dagen.se/expert-alla-g%C3%B6r-anspr%C3%A5k-p%C3%A5-nathan-s%C3%B6derblom-1.385539

http://www.dagen.se/fyra-kyrkoledare-om-debattartikeln-i-dn-1.385534

http://www.dagen.se/hans-ulfvebrand-jesus-%C3%A4r-inte-enda-v%C3%A4gen-till-gud-1.385532

Kyrkans Tidning skriver också om artikeln från domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Och de länkar till ärkebiskop Antjes inlägg på facebook där hon bland annat skriver:

För hundra år sedan var alltså utmaningen att föra samman ledarna för olika delar av den kristna kyrkan. I vår tid har det kommit till ytterligare en utmaning, nämligen att få företrädare för olika religioner att samtala med varandra. Det är inte längre möjligt att välja mellan inomkristen ekumenik och religionsteologi. Vi behöver bådadera. Som den ekumeniske teologen Hans Küng har uttryckt det: ”vi får ingen fred mellan nationerna om vi inte har fred mellan religionerna. Vi får ingen fred mellan religionerna utan dialog mellan religionerna.” Och som hundratals muslimska ledare påminde om i A Common Word (2007), muslimer och kristna utgör tillsammans mer än hälften av jordens befolkning. Utan fred mellan muslimer och kristna är inte världsfred möjlig.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/vi-firar-gudstjanst-med-troende-fran-andra-religioner-i-host

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/arkebiskopen-valkomnar-religionsdialog

Stefan Gustafsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska alliansen, har kommenterat artikeln och skriver i DN. Han säger att muslimer, judar och kristna har helt olika syn på vem Jesus är och vad han har gjort.

Vi står alltså inför tre radikalt olika påstående om Jesus:
Islam: Jesus dog inte.
Judendom: Jesus dog men uppväcktes inte.
Kristendom: Jesus dog och uppväcktes från de döda.
Här
ställs vi inför ofrånkomliga val. Det går inte att komma undan; alla religioner kan inte vara sanna samtidigt. Vi måste ta ställning.
(…)
Den kristna församlingen behöver vakna ur sin Törnrosa-slummer och ta de stora frågorna på allvar. Det finns dramatiska antingen eller att ta ställning till – som frågan om Jesus. Den religionsrelativism som i dag sprider sig i Svenska Kyrkans är inte bara en intellektuell återvändsgränd, det är en förolämpning mot de kristna i Irak och Syrien som ställs inför kravet på konvertering och som är villiga att ge sitt liv för tron på Jesus Kristus.

http://www.dn.se/debatt/repliker/helt-olika-berattelser-kan-inte-alla-vara-sanna/

Erik J Andersson, missionsledare för Evangelisk luthersk mission skriver också i DN:

Reinfeldt varnade för religiösa ledare som utnyttjar religionen för sina egna syften. Det menar jag är just vad att de fem stockholmsprästerna gör när de vill leda Svenska kyrkan i en riktning där hennes byggnader blir plats för muslims trosutövning eller buddhistiska ceremonier. Vår kyrka måste våga vara kyrka. Den kristna Bibeln och Svenska kyrkans bekännelseskrifter talar om en Gud och en väg till honom. Den vägen heter Jesus.

http://www.dn.se/debatt/repliker/var-kyrka-maste-vaga-vara-kyrka/

http://www.etc.se/inrikes/praster-bjuder-imam-och-rabbin-till-predikningar

_____________________

Vad är det som upprör mest? Personligen tycker jag inte det är något problem att man bjudit in dominikaner-systern. Det är en kristen nunna, i ett annat samfund, men kristen. Det är inte att jämställa med andra religioner, även om det kan finnas många skillnader.

Men att bjuda in en iman och en rabbin att predika i kyrkan under gudstjänsten – det blir för mycket. Om dessa personer hade varit inbjudna till en samtalskväll en vardag i församlingshemmet, helt OK, vi måste lyssna och diskutera. Men i en gudstjänst? Nej, för mig blir det för mycket där. Religionsdialog ska inte ske i gudstjänsten. Det ska ske under andra former.

Även om de fem domkyrkoprästerna säger sig vara väl förankrade i sin kristna tro (se Katedralakademibloggen)  så blir det väldigt, väldigt konstigt om gudstjänsten ska användas för religionsdialog, istället för att hjälpa församlingen och församlingsborna att också blir fast förankrade i sin kristna tro. Gudstjänsten är till för att växa som kristna och för att tillbe Gud.

Domprost Hans Ulfvebrand säger i den inspelade intervjun att Jesus är vägen till Gud för kristna, men att vi inte kan veta vilka vägar Gud väljer att möta alla människor. Han har en poäng där, för Gud är mycket större än vad vi kan greppa. Men vi kristna har fått hjälpmedel för att möta Gud, nämligen Jesus Kristus och den Helige Ande. Vi ska inte avvika från dessa vägar och glida på begreppen. För då är vi illa ute. Ett öppet sinne – ja – men också att följa den tydliga och sanna vägen.

Ur POSKs vision och program:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

(…)

Svenska kyrkan har uppdraget att ge tron vidare i varje tid. POSK anser att det är nödvändigt med en genomarbetad missionsstrategi som är välkomnande och sändande, där varje människa uppfattas som en gåva och en resurs i församlingen. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingen kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande vuxenundervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans tro och gemenskap.

(…)

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar.

(…)

Kunskapen om kristen tro och Svenska kyrkans liv och uppdrag försvagas snabbt i vårt land vilket betyder att många människor saknar ett språk för en andlig längtan och för religiösa erfarenheter. POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.

Bloggen Laudate tycker till: http://laudate.se/2015/august/domkyrkopraster-och-religionsdialog.html

Jord att leva på SKR inspirationsmaterial

Sveriges Kristna Råd kommer under måndagen på Almedalsveckan att presentera sitt inspirationsmaterial "Jord att leva på" som kommer att vara temat under de kommande två årens Globala vecka.

Kyrkornas globala vecka äger rum 15-22 november 2015.

Inspirationshäftet innehåller material för dig som vill lära dig mer om klimatförändringarna och dess konsekvenser för mänskliga rättigheter och göra aktiviteter under Kyrkornas globala vecka. Häftet är en plocklåda med olika delar att välja ur efter behov och sammanhang

I augusti kommer alla församlingarna att få tillgång till häftet, men redan nu kan du själv ladda ner det från SKRs webbsida>> eller så kan du läsa det direkt här nedan i ISSUU.

Läs SKR blogg>>