Annandag Pingst – vart tog den vägen?

Enligt kyrkoordningen 28 kap 1 paragrafen är Annandag Pingst en av kyrkoårets högtidsdagar. I inledningen står till och med att Pingst är en av kyrkoårets stora högtider (de andra är jul och påsk).

Enligt kyrkoordningen 17 kap 3 paragrafen skall ”i varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.”

Nu är väl inte högtidsdag och helgdag riktigt samma sak. Annandag Pingst har ju också nedgraderats enligt lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Men evangelieboken har tre årgångar texter för dagen. Så en riktig kyrklig högtidsdag borde det väl bara med temat ”Andens vind över världen”!

Men vad händer? Församling efter församling, pastorat efter pastorat låter bli att fira gudstjänst och tar förmodligen ledigt i stället. I tredje årgångens episteltext berättas att församlingen i Jerusalem den dagen ökade med ”inemot tre tusen”. Jag undrar hur många gudstjänster det firades i Svenska kyrkan just Annandag Pingst – och med hur många din församling ökade den dagen.

”Om vi i kyrkan slutar fira Annandag Pingst så kommer den att helt försvinna!” Så sa en av biskoparna den dagen då helgdagen försvann till förmån för Nationaldagen. Jag är rädd att hon snart blir sannspådd. Jag har med ljus och lykta sökt på nätet och i kyrkorapporter efter församlingar som i Stockholms stift firar Mässan eller någon annan gudstjänst på Annandag Pingst 2017. Tror att jag fann en – klockan 12 på dagen! (Ok, jag kan ha missat någon, men flertalet församlingar verkar ha tagit klämdag!)

Jag tror inte på en återgång till ”röd dag”, men nog borde vi i kyrkan vara mera rädda om och vårda kyrkoåret så att vi firade någon form av gudstjänst alla kyrkliga högtidsdagar. Om inte så får vi inte heller uppleva och leva i kyrkoåret underbara pedagogik.

Vilken biskop vill stå upp och uppmana församlingar och pastorat att fira gudstjänst ofta – också på kyrkliga högtidsdagar? Själv är jag för första gången sedan ändringen av Annandag Pingst som röd dag helt gudstjänstlös. Jag saknar Andens vind över världen!

Anders Roos
prost

Lutherska världsförbundets möte i Namibia avslutat

I tisdags den 16 maj avslutades Lutherska världsförbundets samling som hölls i Windhoek, Namibia. Ärkebiskop Antje Jackelén kom med en hälsning i samband med avslutningen av mötet:

Det verkar ha varit en härlig samling av människor från hela världen med mycket glädje och musik:

Vi är en del i en världsvid kyrka!I dagarna samlas lutheraner från hela världen i Namibia, vilket förstås innebär många leenden och stor samhörighet. #LWFassemblyLäs mer om LWF här: https://www.facebook.com/lutheranworld

Publicerat av Svenska kyrkan den 16 maj 2017

lördagen valdes en ny ordförande för LVF, Ärkebiskop Musa Panti Filibus från Nigeria. Han är ärkebiskop för Lutheran church of Christ in Nigeria och har haft flera uppdrag för LVF tidigare. I sin kyrka medverkade han till att den första kvinnan prästvigdes 1996.

 

Foto: LVF/Albin Hillert

Våga tro på livet

Bild på baksidan av ett krucifix mot en blå himmel med lite vita moln
Lördagskrönika av Manilla Bergström som var införd i Göteborgs posten den 21 januari 2017. Om tro, tvivel och förtröstan.

I år uppmärksammar kyrkan 500 år av reformation, sedan 1517 då Martin Luther i sina 95 teser protesterade mot handeln av avlatsbrev som man betalade för i tro om att man själv kunde köpa sig fri från sina synder. En av grundsatserna i Luthers lära är att människan endast kan bli frälst eller rättfärdig genom tro. Luther menade att detta med att bli accepterad inför Gud inte handlar om att tro på lagen eller på botövningar. Det handlar om att tro på Gud.

På ett sätt låter det enkelt, att det räcker med att endast tro. Men samtidigt är det just det som är så svårt, att våga tro. Tro och tvivel hand i hand och man skulle nog kunna säga att det finns något som väver ihop tro och tvivel, det som kan kallas förtröstan. Ett ord som nästan inte används i andra sammanhang än när man pratar om tro men jag skulle beskriva ordet förtröstan som det som gör att jag litar på Gud även när det är svårt att tro.

Kan ord ens räcka till för att beskriva våra tankar om tro? Om du och jag berättar om vår tro, hur gör vi då? I andra sammanhang händer det att vi säger ”Det kan inte beskrivas, det måste upplevas” och nog skulle det kunna sägas även om tron. För det handlar om att uppleva något, i sitt innersta eller i något uppenbart. Att tron är mer en erfarenhet av något än insikten om något. Och hur beskriver man det?

Evangelierna beskriver hur människor upplever tro i mötet med Jesus. Det berättas också om hur människor kring Jesus söker tecken och bevis för att pröva honom eller för att våga tro. Det finns starka berättelser om de som vänder sig till Jesus när de inte alls vet vad de ska ta sig till och när allt hopp verkar vara ute. Exempelvis i berättelsen om mannen som sökte upp Jesus när hans sjuke son låg för döden med önskan om att Jesus skulle komma dit innan pojken dör. Jesus skickar då hem honom med orden ”Din son lever”. Och det berättas att det som mannen och alla i hans hus sedan upplevde gjorde att de kom till tro.

Sådana berättelser kan vara både fascinerande och provocerande att läsa. När Jesus gör under, botar sjuka och räddar folk från döden kan det få oss att börja undra varför han botar vissa men inte alla. Har de inte förtjänat att bli friska eller har vi inte trott tillräckligt? Jag tror att berättelserna om hur Jesus gjorde under, främst vill visa vem som sänt Jesus och att han kommit med Guds kraft för att väcka tro på att Gud och livets kraft starkare än dödens. Och att de under som väcker människors tro görs för att vi ska våga fortsätta tro på uppståndelsen och livet.

Dessa ord, som beskriver tro och förtröstan, är från prästen Malmeströms psalm som skrevs vid hans hustrus plötsliga död:

Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Läk mitt öga att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.
Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.

Låt dig ej förhårdna i denna hårda tid

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren i mitten av november. Handlar om Wolf Biermanns visa Uppmuntran som ger hopp och styrka att våga stå emot mörka krafter – tillsammans

 

I onsdags (15 november, reds. anmärkan) fyllde den tyske vissångaren och författaren Wolf Biermann 80 år. Somliga säger att hans sånger, och framför allt den konsert i Köln 1976 som ledde till att han förbjöds att återvända till Östtyskland och blev av med sitt medborgarskap där, var början till Berlinmurens fall. Helt säkert bidrog hans sånger, tillsammans med många andras ord, toner och handlingar, till att muren mellan öst och väst blev till grus den 9 november 1989.

Wolf Biermanns sång Uppmuntran är en av mina trogna följeslagare genom livet. Hur ofta har jag inte nynnat den, citerat den, tänkt på den … Och sedan morgonen den 9 november 2016 gör jag det varje dag igen:

Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid …
Nej låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid …
Nej låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid …

Precis som många andra vaknade jag till oro, förvirring, ilska och en mängd frågor den 9 november när det stod klart att Donald Trump valts till president i USA. Hur kunde det bli så? Vad händer nu? Klimatet? Freden? Flyktingarna? Mångfalden?

Finns det nån annan planet man kan flytta till, skrev en vän. Ja, man kan få flyktkänslor. För det är klart vi kommer att påverkas av detta, var vi än bor i världen. Andra planeter är väl inget realistiskt alternativ men det finns ju fler flyktvägar. Som att blunda och inte bry sig. Som att dyka in i sitt eget och lämna världen åt andra.

Men detta presidentval. Nej, det får inte bli ett sömnpiller. Det måste bli en väckarklocka. Blir det inte det kan vi om ett tag grymt väckas av något som är mycket värre. Jag är orolig. Läser och letar. Försöker förstå och jag letar hopp.

Psykologen och förintelseöverlevaren Hédi Fried skriver om valet av Trump utifrån sina erfarenheter av 1930-talets demokratiska val av Hitler. Han var ”en galning långt borta” som de flesta blundade för tills det var för sent.

Den 9 november! 1938, Kristallnatten, och vad som följde efter den visade att galenskapen var värre än så. Den var djävulskap och den var närmare än nära. Nu är Hédi Fried rädd igen. Men denna 92-åring vågar ändå tro att vi lärt oss något om sammanhållning och ansvarstagande och att vi inte ska tiga nu när främlingsfientlighet, nationalism och populism stampar i farstun.

Dramatikern Stina Oscarsons begrundar valet av Trump utifrån tankar om vad som händer medan mörkret sakta faller: Gränskontroller, fängslade politiker och journalister i Turkiet, Sverigedemokraterna på Grand Hotell, statsministerns ängslan för ordet demokrati när han var i Saudiarabien med Saab.

Det som sker i världen i dag av gränsdragningar och bildningsförakt, av isolationism och rädsla för det annorlunda, sker inte bara långt borta från oss. Vi måste se och ropa. Här behövs poesi och protest.

Jag är ingen politisk analytiker. Jag är en orolig människa. Och jag är en hoppfull människa. Mycket av det som händer i världen just nu har jag verkligen ingen lösning på. Att många människor i USA känt sig bortglömda av politikerna är väl klart. Om politiker börjar begrunda sitt förhållande till människor som aktiva medborgare och inte enbart som väljare – då skulle kanske något nytt kunna anas.

Jag tror verkligen att de goda krafterna i världen är större än de onda. Lögner och förvridna fakta är tillfälliga. Förakt mot minoriteter, mot vetenskap och jämställdhet, mot solidaritet och ett öppet samhälle kan besegras. Kampen för rättvisa och rättfärdighet behöver ständigt föras och just nu ropar den väldigt högt på varenda en av oss.

Så vänner, medmänniskor, kamrater, systrar och bröder och barn och mostrar och allihopa! Nu måste vi göra vad vi kan i det lilla och i det stora. Se och begrunda, bygga lite mer gemenskap där just vi är, dela med oss en bit till av vad vi har, mobilisera motkrafter. Bara inte blunda och acceptera galenskap och auktoritära patriarkers framfart både här och där. Vi måste hjälpas åt att bevara vårt hopp.

Och medan vi betänker att det kan hända goda saker också såna dagar som den 9 november, så kan vi väl nynna på sista versen i Wolf Biermanns Uppmuntran:

Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid.
En dag ska marken grönska, då står vi alla starka,
då är den här vår tid, då är den här vår tid.

 

Lisa Tegby
präst i Umeå

Lite ringrostig efter semestern?

Vad handlar söndagens predikan om, frågade hon mig där jag satt uppkrupen i soffan en sensommarkväll. Jag skruvade lite på mig och sa att jag egentligen tyckte om att predika över helgens tema men att det var ovanligt svårt nu att få flyt i det jag skulle få sagt.

Det var som en trög dörr som inte ville öppna sig, och svårt att få bra grepp om den röda tråden i söndagens bibeltexter. Men jag tänkte att det som skulle sägas fick vila i huvudet någon dag till.

När dagen kom och jag hade mina stolpar nedtecknade, utan att känna att de egentligen bar, tänkte jag att även en präst nog kan få känna sig lite ringrostig och trög efter semestern. Det fick gå ändå.

Men när stunden kom och jag stod där med de församlades ögon vända mot mig så var det som om allt gnissel smordes och det bara flöt på. I deras uppmärksamma och reflekterande ansikten såg jag att det redan fanns där. Guds ord kom inte till dem med de ord jag valde att säga. Jag såg att det jag sa och som jag nu med lätthet formulerade, möjligen bekräftade eller fyllde på ett tilltal som de redan verkade känna.

Det som hände i stunden blev en predikan till prästen själv om nåden att vara buren. Det som hände där och då var en påminnelse om att lita på Guds förmåga snarare än min egen. Det budskap som landade i mig var att det bär av Guds kraft och inte av min kraft. Och det blev tydligt att jag behövde alla dem som var där just då för att det skulle bli någon mening alls med mitt uppdrag. Det var i själva sammanhanget nyckeln fanns. Där fanns närvaron.

Nästa söndag tänkte jag att jag hade haft tur sist, att det tröga och ringrostiga hade smorts av sammanhanget och den gemenskap som uppstod. Jag tänkte också att jag fortfarande inte hade fått flyt i orden, som om jag försökte sjunga en svår sång utan att vara uppsjungen och varm i rösten. Det fick gå ändå. Jag skulle bara försöka formulera det som kändes viktigt för mig själv den söndagen. Det fick räcka.

Och när jag väl stod där såg jag i varje ansikte att evangeliet redan var uttalat, innan jag öppnat munnen. Och det verkade hända något med de ord som kändes sanna för mig när de lämnade mina läppar, landade i lyssnande öron, instämmande nickar, öppna ansikten och blev levande i rummet. Ibland blir det så tydligt att mottagaren är viktigare än avsändaren. Att budskapet når fram och att det kan föda tro, eller hopp, eller kärlek där det landar. Och det är inte min förtjänst.

Innan jag blev präst lärde jag mig metoder för hantverket jag sysslar med. Men sedan jag blev präst lär jag mig gång på gång att det viktigaste sker i stunden, i det som vi människor delar just här och nu. Tänk, att jag hade glömt av det under semestern!

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Mitt kors är inte mitt

Jag bör ofta kors runt min hals, inte varje dag men ofta. Ett litet svart av granit från norra Göinge i Skåne, ett silverkors som är en kopia av ett gravfynd från Sigtuna eller ett större från en bönegemenskap i Lunds stift. 

Alla påminner mig om den stora gemenskapen med kristna människor i hela världen. Jag bär det med stolthet, men jag påminns också om allt lidande och all seger i världen i alla tider.

Mitt kors är inte mitt. Vilket kors jag än bär är det en påminnelse om att jag tillhör Honom som är min räddare och Frälsare. Genom att bära korset visar jag var min största tillhörighet finns. Det ger mig mod att visa min tro med frimodighet med glädje.

Mitt kors är inte mitt. Korset bars en gång av Honom jag tillhör. På det korset dog Han. Med det korset ska jag leva varje dag. Ofta gör jag som Martin Luther: börjar dagen med att signa mig med korsets tecken. Med det korset ska jag också dö en dag.

I gudstjänster gör jag ofta korsets tecken över mitt bröst. Huvud, mun och hjärta signas med korsets tecken. På samma sätt gör jag korstecknet över de barn och vuxna jag döper. Vid välsignelsen gör jag korstecknet över församlingen, delar korsets heliga tecken och många följer efter och tecknar korset över sig själva. Korset tecknar jag på dem som ber om det, dem som kommer till bikt och dem som är döende. Hela mitt livs blir ett kors.

Mitt kors är inte mitt. Det tillhör Jesus Kristus. Ett kors som betyder för-låtelse. Det är ett kors som betyder för. Men det är också ett kors som betyder mot; korset på Golgata är ett tecken på kampen mot våld, ondska och djävulskap.

Jag skulle vilja att vi alla bär korset, öppet eller dolt, med stolthet och segervisshet. Några gör det öppet eftersom de kan, andra döljer det eftersom de inte kan eller inte vågar. Världen är så olika. Tillsammans ger vi varandra gemenskap.

Mitt kors är inte mitt. Det är Hans som gick före oss längst in i ångesten. Det är Hans som ger mig en livsglädje som sträcker sig genom evigheter.

Jag har svårt att förstå alla dem som provocerar eller gör sig till tolks för att de tror att andra blir provocerade.

Mitt kors är inte mitt och jag bär det med glädje! Jag bär det med glädje också bland människor av annan tro mitt i världens vimmel. Jag bär det med stolthet för jag tillhör Honom som är större … än någon eller något annat.

Mitt kors är inte mitt!

 

Anders Roos
Tf kyrkoherde, Spånga-Kista församling
Ledamot i kyrkomötet och i riks-POSKs styrelse

Kyrkomötet 2016 –
skrivelser och motioner

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Alla tretton stift är representerade och sammanlagt har kyrkomötet 251 valda ledamöter. Dessutom deltar de fjorton biskoparna. I kyrkomötet är man i första hand vald för sitt stift, men man representerar också sin nominerinsgrupp. POSK har 38 mandat, och kyrkomötesrepresentanter från alla stift utom Visby.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet samlas två gånger om året. Dels en session i september då kyrkomötet i olika utskott går igenom alla motioner och skrivelser, och där utskotten sedan lämnar förslag på hur dessa ska besvaras.

I november träffas kyrkomötet igen, debatterar och beslutar om alla förslag. För er som läst på bloggen förut så vet ni att de allra flesta motioner avslås. Det beror i första hand på två saker: Antingen gäller det en fråga som kyrkomötet inte kan besluta om, eller så handlar motionen om något som redan görs eller är på gång. Men visst händer det att kyrkomötet beslutar att tillstyrka en motion. Det innebär oftast att kyrkostyrelsen får en uppgift att tillsätta en utreding eller undersöka något.

I år tog motionstiden till kyrkomötet slut den 27 juli. Då hade det kommit in 90 olika motioner från ledamöterna. Dessutom finns det sju skrivelser från kyrkostyrelsen som kyrkomötet ska ta ställning till.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Kyrkostyrelsens skrivelser 
Om vi börjar med de sju skrivelserna så handlar de om budget och ekonomi, verksamhet och verksamhetsuppföljning.

Det finns också en skrivelse baserad på den stora fastighets- och utjämningsutredningen. Där finns bland annat förslag om hur Svenska kyrkan ska hantera kyrkobyggnaderna, vem som har ansvar och vad som ska hända när en församling inte har möjlighet att ta hand om en av sina kyrkor.

Kyrkostyrelsen har också lagt ett förslag om ekumenisk överenskommelse med Ekumeniakyrkan i Sverige.

Motioner från ledamöter
När de gäller motionerna så täcker de ett brett spektrum av olika frågor. Där finns bland annat förslag om att kyrkan ska ta större miljöansvar, hur vi ska utveckla och stärka frivilligarbetet, att ingen ska få använda parfym i kyrkan, att stärka rekryteringen av kyrkomusiker, avgiftsfri barnverksamhet, ny psalmbok, utredning av församlingsråden, och att alla församlingar ska ha SKUT-ombud, för att nämna några av alla ämnen.

Jag har gjort en helt ovetenskaplig sammanställning med underlag av det material som finns tillgängligt just nu. Motionerna är utlagda helt oredigerade och det kan hända att någon blir ändrad. Om tre veckor ska de vara redigerade och numrerade rätt. (Då kommer det också att bli lättare att lägga länkar till POSKs motioner) Men just nu ser det ut så här (med reservation för ev. felräkning)

  • Centerpartiet (C) 14 motioner
  • Frimodig kyrka (FK) 13 motioner
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 12 motioner
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11 motioner
  • Socialdemokraterna (S) 10 motioner
  • Vilde (utan grupptillhörighet) 10 motioner
  • Borgerligt alternativ (BA) 8 motioner
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 8 motioner
  • Öppen kyrka för alla (ÖKA) 6 motioner
  • Sverigedemokraterna (SD) 5 motioner
  • Kristdemokrater för en Levande kyrka (KR) 4 motioner
  • Utlandskyrkan (SKUT) 4 motioner
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4 motioner
  • Biskop 1 motion
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1 motion

Den uppmärksamme noterar att detta sammanlagt blir mer än 90. Det beror på att en del motioner är underskrivna av ledamöter från flera nomineringsgrupper.

Du hittar alla motionerna här

Pressmeddelande från kyrkokansliet om årets motioner.

Kyrkomötets betydelse 
Spelar det någon roll för din församling vad som händer och beslutas i kyrkomötet? Ja, det gör det. Kyrkomötet beslutar om kyrkoordning som reglerar hur kyrkan ska styras. Kyrkomötet kommer nästa år att besluta om den nya kyrkohandboken, som hanterar hur vi firar våra gudstjänster. Riktlinjer och styrning påverkar den lokala församlingen.

Om ett drygt år, den 17 september 2017, är det nytt kyrkoval. Då kan alla medlemmar i Svenska kyrkan besluta om vilka ledamöter som ska sitta i kyrkomötet, stiftsfullmäktige samt kyrkofullmäktige i ditt lokala pastorat eller församling.

Men till dess är det de som är valda under den här mandatperioden som tar ansvar i Svenska kyrkan.

/Carina Etander Rimborg
POSK i Göteborgs stift,
2. vice ordförande i kyrkomötet

Foto: Magnus Aronson/IKON