Jag är ett liv

Årets julkampanj har temat ”Jag är ett liv” för att ge barn möjlighet till trygghet, skydd, utbildning, mat och vatten. Tyvärr berövas barn världen över rätten till fullvärdiga liv! Det kan vi inte tolerera. Därför arbetar vi mot sexuella övergrepp och våld. Vi kämpar för att barnens röster ska höras. Var med i årets julkampanj!

Du stöttar kampanjen genom att SMS:a LIV till 72905, då skänker du 100 kronor. Har du swish kan du swisha valfritt belopp till 9001223. Eller betala in via bankgiro 900-1223 alternativ postgiro 90 01 22-3.

Har du inte så mycket pengar att skänka så finns det ändå sätt att stötta kampanjen. Du kan dela information om kampanjen på sociala medier, på Svenska kyrkans Youtube-kanal finns ett flertal olika filmer som passar bra att dela på exempelvis Facebook och Twitter.

 

Svenska kyrkans interna sidor finns det bilder och annat material för att visa på att du stöttar årets julkampanj. Där finns även tips på vad församlingarna kan göra under kampanjen. Nu är det kanske i senaste laget att få ihop något mer officiellt, men de flesta församlingarna har insamlingsbössor att tillgå så är ni ett gäng som hellre vill skramla bössor än köpa julklappar de här sista dagarna före jul så borde det inte vara så svårt att få till med kort varsel.

Inspirerad av framgången från Musikhjälpen så ska väl inte Julkampanjen vara sämre än att den också ska slå rekord i år! Gör vad du kan för att vara med i årets kampanj för att ge barn i hela världen möjlighet till trygghet, skydd, utbildning, mat och rent vatten!

Torsdag i svart

Träd utan löv i dimma

Idag är det torsdag och jag, min vana trogen, klär mig i svart. Det gör jag för att uppmärksamma och stötta Kyrkornas världsråds (World Council of Churches, WCC) internationella kampanj ”Thursdays in black”.

Jag har nu gjort detta i några år, skulle tro att jag är inne på mitt femte år nu om jag minns rätt. Det var en väninna till mig som var på en studieresa till Bosnien och där blev hon uppmärksammad på ”Thursdays in black”. Hon berättade om detta för mig när hon kommit hem och sedan dess har även jag stöttat kampanjen.

Ett drygt år senare från det att jag blivit uppmärksammad på kampanjen hade Kyrkornas globala vecka det som sitt tema under hösten 2014. Vilket förstärkte mitt eget engagemang i frågan. Jag har även haft förmånen att träffa Fulata Moyo och lyssna till hennes otroliga berättelse om varför hon kämpar så med denna viktiga fråga.

Kampanjen går ut på att synliggöra de strukturer som leder till könsbaserat våld. I krig och under konflikter används alltför ofta våldtäkt som ett vapen för att bryta ner civilbefolkningen. Även här i Sverige utsätts framförallt kvinnor men även män för denna typen av våld. Problemen med denna typ av könsbaserat våld behöver synliggöras som ett brott mot mänskliga rättigheter. När du klär dig i svart på torsdagar visar du att du delar visionen om en värld utan våld och våldtäkt.

Läs gärna mer om kampanjen här:
http://www.oikoumene.org/en/get-involved/thursdays-in-black (På engelska)
https://globalaveckan.se/material/arkiv/2013-2014-helig-fred-tro-som-fredsskapare/kampanj-2014-thursdays-in-black-en-varld-utan-vald-och-valdtakt/ (Publicerat i samband med Kyrkornas globala vecka 2014)
https://fred.skr.org/2016/03/17/thursdays-in-black/ (Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot för POSK om kampanjen)

Helt ärligt: Jag är så less nu! Ja, inte att klä mig i svart på torsdagar – det går på rutin. Men att jag ska behöva göra det, för att kampanjen ännu behövs och att det är en viktig kamp att föra! Det är jag less på.
I ljuset av #metoo som sprids över hela världen och som uppmärksammats väldigt mycket i Sverige känner jag i alla fall hopp om att det får upp ögonen hos fler om detta strukturella problem som finns överallt! Jag läste med stor glädje SKRs direktor Björn Cedersjös blogginlägg på samma tema innan jag började skriva mitt eget inlägg.

Var med i kampen. Stötta #metoo genom att bära svart på torsdagar. Jag hoppas att jag slipper klä mig i svart snart! Framförallt hoppas jag på att min tioåriga dotter slippa föra kampanjen vidare när hon är i vuxen ålder!!

En svart cirkel med vit text som lyder: Thursdays in Black. En värld utan våld och våldtäkt

Rätten och plikten att höja sin röst

Krönika av Lisa Tegby införd i Västerbottens kuriren 13 oktober.

Vi var många som stod på Domkyrkoplan i Göteborg på morgonen lördagen den 30 september, den dagen under Bokmässan då Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle marschera genom Göteborg. Författaren Ola Larsmo påminde om vad som hände på denna plats 1942. Den hösten blev det känt att norska judar med vad som liknade slavskepp fördes till Auschwitz. Med det bröts en informationsvall och förintelsens verklighet blev påtaglig i Sverige. Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet gjorde Första Advent till en böndag för de norska judarna.

I Göteborgs domkyrka predikade domprost Olle Nystedt om hur skepp med människor ”vilka intet annat ha att vänta än slavarnas för att ej säga slaktboskapens öde” åkte förbi våra kuster, om vårt ansvar att se och vårt ansvar att ropa. Han pekade på allas ansvar att inte tiga och på den politiska maktens ansvar att handla.

Hösten 1942 blev något av en vändpunkt i svensk opinion. När nazismen blev synlig kom det fram som Kerstin Ekman har beskrivit som ”den svenska guldreserven av humanism”. Nu behöver den guldreserven tas fram igen. Manifestationer och fest, regnbågsflaggor och ballonger, musik, dans, gudstjänster, uttalanden och massor av människor i Göteborg den där lördagen visade att den finns kvar.

Bokmässan är en av årets höjdpunkter för mig. Föredrag och samtal, en mångfald av tankar och möten, ord och böcker. Det är stimulerande, nyskapande och utmanande.

I år var den nazistiska tidskriften Nya Tider med på Bokmässan. De märktes inte mycket på själva mässan. En gång kom jag förbi deras monter. Då stod två fotografer, två filmare och en ivrigt antecknande journalist och ingen annan och lyssnade på en man som snarare skrek än talade. Jag gick snabbt förbi och konstaterade att de, tyvärr, fått vad de ville, medial uppmärksamhet i överflöd.

För mig är det obegripligt att de får plats på Bokmässan. Bokmässan är rent formellt ett företag som hyr ut golvplatser till företag och organisationer. Samtidigt har dess ledning någon sorts publicistisk hållning och har uttalat att man har en värdegrund och vill bemöta dem som ifrågasätter människors lika värde. Ingen som hyr ut för att tjäna pengar måste hyra ut till alla. Och ingen med en publicistisk inriktning måste alltid ge utrymme åt alla.

Men yttrandefriheten då … ska inte alla få höras? Jo, alla ska få höras, men alla har inte rätt att höras alltid och överallt.

Yttrandefriheten är en grundbult i demokratin. Om inte demokratin ger plats för sina fiender är den snart ingen demokrati. Men demokratin har värderingar. En sådan värdering är alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp bygger på den värderingen.

Extrema grupper vill gärna kapa yttrandefriheten. De definierar den som en rätt att alltid få höras och alltid bjudas in – och som att slippa bli motsagd. Och så tycks det alltid handla om deras yttrandefrihet, ingen annans.

Yttrandefriheten är omistlig. Men jag inser att varje gång jag säger det måste jag också betänka mitt eget ansvar att använda min yttrandefrihet till att sprida kunskap om dem som vill ha yttrandefriheten bara för sitt eget bruk.

Med min yttrandefrihet måste jag bekämpa dem, protestera mot och ifrågasätta var och en som i ord och handling gör skillnad på människor.

En liten monter på Bokmässan, en högljudd, men faktiskt rätt ynklig demonstration på stan i Göteborg … Det är lätt, särskilt på avstånd, att rycka på axlarna åt dem. Men stegen i riktning mot de förfärliga värderingar som Nya Tider och NMR står för ser vi alltsomoftast och vi får absolut inte vänja oss!

När lögn om sådant som faktiskt kan verifieras kallas för alternativ sanning. När hatsymboler och hatord bara får passera. När folkgrupper och enskilda benämns nedsättande. Då måste vi bry oss och använda vår yttrandefrihet.

Den där söndagen 1942 citerade Olle Nystedt profeten Amos varningsord om vad som kan hända om vi inte tar vårt ansvar: ”Ve er som menar att olycksdagen skall vara fjärran och likväl inbjuder våldet att trona hos er!” Det är värt att begrunda.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Kampen mot draken

Krönika i Göteborgs-Posten 30 september

Denna helg firar kyrkan ärkeängeln Mikael. Han är den ängel som sägs stå närmast Gud, en skyddsängel för Israels folk och den ängel som även för människornas talan inför Gud själv. Ärkeängeln är ledare för en här av andra änglar och Mikael är en mycket kraftfull ängel som ger sig in i striden mot ondskan och skyddar Guds folk. Mikael avbildas ofta med ett svärd och den kraft han har i kampen är livets, räddningens och ljusets makt.

Idag manifesteras en kamp på stadens gator och torg i vår stad Göteborg. Främlingsfientliga krafter har fått tillstånd att gå i demonstrationståg med sitt nazistiska budskap mitt ibland oss och det väcker massor av känslor. Ilska och förtvivlan bland annat, irritation och oro men uppenbarligen väcker det inte känslan av maktlöshet. För även de goda krafter som utkämpar ljusets kamp i tillvaron stämmer upp och gör sina röster hörda idag. Friheten och samhörigheten kommer att både synas och höras.

Visst finns det de som vill splittra och förgöra men de kan bara det – och inget mer. Och deras tid är kort, som det står i Bibeln. Och så finns det ett motstånd som vill ena och förena och det kommer att stå kvar, växa i kraft och föra ljuset vidare. Det berättas om ängeln Mikael i de judiska skrifterna, i Nya testamentet i Bibeln och enligt uppgift även i Koranen. Berättarrösten ljuder alltså i flera olika traditioner men det handlar om samma Ängel och om en gudomlig kraft i kampen mot ondskan. Och idag mer än någonsin, glädjer det mig att det finns starka berättelser som förenar oss. Traditionen bjuder på bilder av hur ondskans söndrande djävulskraft störtas till marken som en sårad drake av den mäktiga ängelns svärd och styrka. Och även här idag ser jag tydligt att goda krafter inte låter sig nedslås.

Det finns en ständig kamp att föra och det är lätt att välja sida. Jag väljer att stå för människors lika värde med dem som för en kamp med ickevåld, med utsträckta händer och ett vidöppet hjärta. Och för mig är det så uppenbart vilken kraft som är starkast!

För även om rädslan kan få blodet i våra ådror att isa, så är det kärleken som får livskraften att pulsera igen.

Även om folk vill bygga murar, så har de ju ingen chans mot dem som väljer att bygga broar. De som av feghet gömmer sig bakom andra bleknar när någon annan modigt tar ett steg fram med sitt vittnesbörd. Och ängslans jämmer kommer alltid att överröstas av glädjens sång.

Himlens Gud, som sänder dina heliga änglar till vår hjälp mot ondskans alla makter, ge oss glädje och uthållighet i den goda kampen.

Amen

Manilla Bergström,
präst i Göteborg

Frågor och svar

En grå katt som sitter och tittar uppåt

Mats Hermansson, som är domprost i Visby, har ställt några frågor till nomineringsgrupperna inför kyrkovalet. Han menar att nomineringsgrupperna slår in öppna dörrar genom att säga att alla vill ha en öppen kyrka med mycket musik och många ideella medarbetare, och efterlyser istället svar på en rad frågor. Så här svarar vi inom POSK:

Vad säger man om HBTQ arbetet i kyrkan?

POSK menar att alla personer har samma rättigheter och att de ska mötas med kärlek och respekt när de kommer till kyrkan. Vi står helt bakom det beslut som Svenska kyrkan tog 2009 när det gäller vigsel av samkönade par. Vi står också bakom beslutet att alla arbetsplatser inom Svenska kyrkan bör sträva efter att HBT-certifieras. Svenska kyrkan har valt en processmodell, Regnbågsnyckeln, framtagen av Ekho (riksförbundet för kristna hbtq-personer), Sensus och och Växjö stift.

Det finns betydligt fler präster som vill viga samkönade par än det finns par som vill gifta sig. Svenska kyrkan viger! Det är vi stolta över.

Ur POSKs program:

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

 

Vill man utveckla dialogen med de andra världsreligionerna?
Ja! Svenska kyrkan har en stark tradition som brokyrka, en samlade kraft. Det ska vi fortsätta med! Dialogen har historiskt främst inneburit ekumeniska samarbeten med andra kristna samfund och kyrkor, men i takt med att andelen människor från andra religioner ökar i vår närhet blir det också tydligt att interreligiös dialog är en framtidsfråga. Världen behöver mer av samtal mellan religioner, inte mindre. POSK ser också vikten av att allt fler utövare av andra religioner får tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Ur POSKs program:

Församlingarnas medarbetare måste vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga tro och identitet för att kunna verka i den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det allt mer mångkulturella och mångreligiösa samhället har Svenska kyrkan också ett ansvar att möta och föra dialog med andra trosbekännare. Religionsdialog utövas idag främst på stiftsnivå och nationell nivå men kan behöva stärkas på lokal nivå. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan mission, som är en del av församlingens grundläggande uppgift, och religionsdialog.

 

Ska kyrkan engagera sig för flyktingar och tiggare?

Ja! Vi har som kyrka ett ansvar för varandra, och särskilt för samhällets mest utsatta.

Ur POSKs program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig och innebär att möta människor i utsatta livssituationer med delaktighet, respekt och solidaritet, och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nya utmaningar som asylboenden och EU-migranter ställer krav på församlingens diakoni. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Här finns stort utrymme för ideellt engagemang. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det alltid ska finnas en diakon för varje församling, vilket innebär att det ska finnas minst en diakon anställd i varje pastorat och varje självständig församling.

 

Ska kyrkan ryta och protestera när människovärdet är hotat av den politiska makten – oavsett vem som för tillfället styr?
Ja! Kyrkan måste vara tydlig som just kyrka, och det innebär att stå upp för människovärdet i alla lägen. För att det ska vara möjligt måste det organiserade partipolitiska inflytandet över kyrkan upphöra.

Ur POSKs program:

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner.

 

Är demokratin så viktig att de förtroendevalda har en given och central plats – eller är det lika bra att prästerna tar hand om det mesta?

Det är essentiellt för en luthersk kyrka att den är demokratisk! Reformationens kanske mest centrala budskap var (och är) att varje kristen har ett ansvar för kyrkan. Svenska kyrkan har en tydlig demokrati där förtroendevalda och människor i vigningstjänsten tar ett gemensamt ansvar för att fullgöra församlingens grundläggande uppgift.

Ur POSKs program:

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

 

Kvinnoprästmotståndet, hur länge ska vi tolerera det?

Inte en dag till! Däremot ska samtalen med kvinnoprästmotståndare föras med respekt.

Att kvinnor har samma rättighet att vigas till präst som andra är en fullständig självklarhet för POSK. Diskussionen skulle egentligen inte behöva föras längre (de första kvinnorna prästvigdes i april 1960 och sedan 1982 har kvinnliga präster samma rättigheter som övriga präster), men tyvärr ser verkligheten inte ut så utan kvinnoprästmotstånd förekommer fortfarande om än i begränsad utsträckning.

POSK betonar att teologisk mångfald måste kunna rymmas inom Svenska kyrkan. Därför kan frågan om kvinnoprästmotstånd tyckas vara svår att besvara. Men, POSK står fast vid att alla som verkar inom kyrkan måste acceptera och kunna samarbeta med kvinnliga präster.

Ur POSKs program:

Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och verkar för respektfulla samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger även bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt.

 En kyrka med ansvar för alla gynnas av en bred rekrytering av såväl anställda, förtroendevalda som ideella medarbetare. Präster, diakoner och biskopar av olika kön är en självklarhet och en tillgång för kyrkan. En kyrka med ansvar för alla motverkar all särbehandling på grund av kön och all annan diskrimineringsgrund.

Svenska kyrkan och SD:s agenda passar inte ihop

Tegelkyrka sedd från kyrkogården. Det är soligt väder och träden är gröna.

Följande öppna brev till Jimmie Åkesson skrev prästen Stefan Klint inför kyrkovalet 2013. Då vi i POSK tycker att brevet är aktuellt än idag väljer vi att, med Stefan Klints tillåtelse, återigen publicera det här i bloggen. Brevet infördes i GöteborgsPosten 26 augusti 2013 

 

Hej Jimmie Åkesson.

Jag har läst ditt sommartal i Sölvesborg från i lördags. Du betonade där att Sverige är ett kristet land. Att skilja det svenska från det kristna eller det kristna från det svenska, menade du, är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka.

Men låt mig nämna några typiskt kristna företeelser som är desamma oavsett var i världen vi befinner oss: dopet, nattvarden, Bibeln, kärleksbudskapet, jul, påsk, Jesus, Gud. Eller några typiskt svenska saker som inte nödvändigtvis har med det kristna att göra: föräldrapenning, barnomsorg och sjukvård för alla, allemansrätten, midsommar och att vara lagom religiös.

När du säger att du vill slå vakt om religionsfriheten men att man måste respektera vårt lands kristna arv, misstänker jag att du vill använda kyrkan för ditt eget politiska syfte, ett syfte som för mig är väsensskilt från det kristna arv som du talar om.

Du predikar en lära där människor blir bedömda inte som individer, utan som tillhöriga en viss grupp som du har bestämt har vissa egenskaper: svenskar, somalier, invandrare, muslimer eller kristna. Det är en farlig lära som underblåser rädslan hos människor för det som är annorlunda och som reser murar mellan människor i stället för att riva ner dem.

För dig består det kristna arvet i en särpräglad svensk kyrka. Du talar om kyrkobyggnader som är tillverkade av inhemska material och utformade eller utsmyckade på ett sätt som är unikt för vårt land. För dig är det viktigt att psalmerna vi sjunger är typiskt svenska och att prästerna predikar på det svenska språket.

Influenser från hela världen

Men det kristna arvet har vi fått av en judisk man och hans lärjungar från Mellanöstern, Afrika och Sydeuropa, förmedlade till oss av brittiska, tyska och antagligen ryska och grekiska missionärer. Våra svenska kyrkor är byggda efter asiatiska och sydeuropeiska förebilder. Psalmerna i vår svenska psalmbok är författade av danskar, fransmän, britter, tyskar, peruaner, sydafrikaner, stockholmare och västgötar.

Teckning av Fader Dan med texten "Sverigedemokraterna driver en kampanj om att göra Svenska kyrkan svensk igen. - De får väl börja med att plocka bort Jesus, den gamle judebabben som språkade med alla möjliga sorters folkslag och kulturer han stötte på."
Illustration: Wisti

Och om min svenskkyrkliga församling fick ta emot flyktingar från Syrien, skulle jag predika det kristna kärleksbudskapet på arabiska om jag bara kunde. Eller på teckenspråk om min församling främst bestod av döva. Det är budskapet och inte språket som är viktigt. Det är den världsvida gemenskapen av bröder och systrar, den allmänneliga kyrkan i trosbekännelsen, som är kyrkans sammanhang och ärende, inte en viss nationell tillhörighet.

Du oroar dig för att Svenska kyrkan på senare år har blivit allt mindre svensk och allt mindre kristen. Om du menar att kyrkan blivit mindre ängslig och mer öppen för den kulturella och religiösa mångfald som präglar det svenska samhället, då har kyrkan blivit mer och inte mindre kristen. Du hävdar att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan. Om du menar att kyrkan höjer sin röst med krav på rättvisa och solidaritet med svaga och utsatta individer, eller att kyrkan tar ställning för varje människas frihet att förverkliga sina drömmar och sin kallelse oavsett etnicitet eller sexualitet, då har kyrkan inte blivit mindre utan mer kristen.

Jesus inkluderade invandrare

Du är arg för att kyrkan ägnar sig åt att gömma flyktingar och kallar det att stödja islamiseringen i Sverige. Om du hade levt på Bibelns tid Jimmie, gissar jag att du lika ivrigt hade anklagat Jesus för att stödja samaritiseringen eller hednafieringen av det traditionella judiska samhället, med tanke på hur Jesus inkluderade invandrare och icke-judar i sin verksamhet. Jag gissar att du hade velat använda ditt inflytande i den egyptiska riksdagen till att hindra flyktingar som Maria och Josef med sitt nyfödda barn från att söka asyl i ditt land undan Herodes terrorregim. Tänk om din politiska agenda hade haft framgång. Då hade vi varken haft kristendom eller blågula fanor med kors på här uppe hos oss, varken ägg eller sockerkaka för att anknyta till din egen liknelse.

Och du är fortfarande arg för att biskop Eva Brunne i samband med riksdagens öppnande 2010 höll en predikan mot rasism och främlingsfientlighet, som fick dig och dina partikamrater att tåga ut ur kyrkan. Men glöm inte att det var ditt eget beslut Jimmy. Det var du som kände dig träffad. Men du behöver inte ta det personligt. Biskopar präster och pastorer predikar om medmänsklighet och mot främlingsfientlighet varje söndag. Det vore annars att svika uppdraget som förkunnare av det kristna budskapet i det svenska samhället på 2000-talet.

Nu hoppas du att ditt parti ska få ökat inflytande i det kommande kyrkovalet. Sanningen är att arvet som kyrkan förvaltar passar din politiska agenda illa. Ta det som ett gott råd: leta någon annanstans efter en värdegrund som kan stödja din politiska ideologi. Släpper du in det kristna evangeliet kommer murarna som du bygger att rivas ner från insidan.

 

Stefan Klint
präst i Svenska kyrkan i Göteborg, Örgryte församling
Initiativtagare till ungdomsprojektet Göteborg-Berlin ToR mot rasism och för demokrati och mänskliga rättigheter

Stefan Klint är idag tf kyrkoherde i Annedals församling i Göteborg (red. anm.)

Kan du svara på dessa frågor?

– Kan du berätta om innehållet i Romarbreven?

– Hur ser kristendomen på samkönade förhållanden?

– Kan du berätta om treenigheten?

– Vad säger kristendomen om skärselden?

– Hur ser kristendomen på äktenskap?

– Hur många böcker finns i Nya testamentet?

– Kan du sakramenten?

– Vad är skillnaden på den protestantiska och ortodoxa kyrkan?

De här frågorna ställer migrationsverket till migranter blivit kristna och som konverterat till kristendomen genom dopet.

 

Kan du svara på dessa frågor? Är det ens rimliga frågor?

Jag vet då att jag skulle fallera på flertalet av frågorna och jag finner det helt orimligt av migrationsverket att ens komma på tanken att kontrollera ens personliga tro på det här sättet! Större delen av oss som kallar oss kristna och som är medlemmar i Svenska kyrkan kan inte svara på de här frågorna. Det är helt obegripligt och fullständigt absurt att migrationsverket tror att detta är något som en som konverterat till kristendomen förväntas kunna.

Det är inte så här vi ska behandla våra kristna vänner och migranter! Vi, som kyrka, måste säga ifrån. Vi, som kyrka, måste visa på helt andra värden.

 

Biskoparna har i ett av sina biskopsbrev skrivit om hur präster ska hantera människor som vill konvertera. Det är långtgående råd. Att döpa någon som vill konvertera är inget som Svenska kyrkan tar enkelt på.

Jag hoppas att biskoparna ryter till mot migrationsverket – så här ska vi inte behandla våra medmänniskor!

 

Ur POSKs program

POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.

 

(…) Budskapet om att Guds frälsning gäller alla och att Guds kärlek vill allas bästa och deras upprättelse måste vara tydligt.

Svenska kyrkans församlingar och kyrkor ska vara öppna för kristna minoritetskyrkors gudstjänster. Det är också viktigt att fira gudstjänster tillsammans.

 

Edit 2017-05-16 09:15
Biskop Åke Bonnier skriver i sin blogg om hur han ser på kunskapsprovet, som inte säger något om någons tro. Den ende som kan avgöra om du är kristen är Gud.

En hoppfull betraktelse i fastan

manifestation Chicago 31/12 2016
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Ashlee Rezin/AP

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.