Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.

Lek och fred – goda skäl att fira jul

Gästbloggar Lisa Tegby skriver i VK>>:

Det finns många goda skäl att fira jul

Att tända ljus när mörkret står som tätast omkring oss – vem längtar inte efter det?

Och efter en höst av oro i världen, av arbete och osäkerhet, av stormar och frågetecken – vem vill inte ha en paus, ett skyddat hörn att vila på, en plats där livet är enkelt och okomplicerat en stund? Vem längtar inte efter att vara med människor som på olika sätt står en nära och vill en väl?

Och är det inte ganska vackert ändå, det där att vi frågar varann: Vad önskar du dig?

Det är mycket som är fint med julen.

Vi leker paradis ett tag. Eller vi försöker i alla fall göra det. I bilderna av julen finns för många av oss det okomplicerade och fullkomliga, det nyfejade och det ljusa. Och mitt i vardagsrummet ställer vi livets träd, grönt och grant, fast det är mitt i vintern. Det är nåt hoppfullt i det.

Vi leker lite paradis. Det är härligt. Fast vi vet att det är en lek. Men man behöver ju leka ibland. Det finns mycket kraft i leken. Det finns energi att hämta i skojet och riterna, i fickorna i tiden och mellanrummet mellan vardagsplikterna, i den gemensamma upplevelsen av något annat.

Vi vet att det är en lek. Men vi tar den på största allvar. För vi vill att det ska vara en bra lek. Samtidigt pågår livet runt omkring oss och inne i oss. Konflikter och krig, oro och sjukdom, isar som smälter och farliga flyktbåtar stannar inte upp medan vår lek pågår. Det påverkar oss och det finns med oss medan vi leker. Vi vet ju att livet är mångtydigt. Men vi leker i alla fall och får kraft. Eller blir kanske besvikna för att det där tunga inte kunde hålla sig undan ändå. Det är gott att leka. Men det kan vara svårt också. För plötsligt är det sprickorna som tar över.

Och så är det det där religiösa med julen. Visst kan man fira en god vinterfest utan det. Men sångerna och berättelserna om det utsatta barnet som föds är viktiga för många av oss. Det ger stämning och det är inte dåligt. Det är fint och fantastiskt med nyfödda barn. Men det ger
också hopp. Och det utmanar.

Den här hösten har berättelsen om den unga familjen som det inte fanns plats för i härbärget upprepat sig många, alltför många, gånger. Föräldrarna som blev tvungna att fly från en maktgalen och rädd terrorist för sina och barnets liv har många som kan känna igen sig i dem just nu.

Jag tror ju att berättelserna om Betlehemsbarnet berättar om Gud. Jag tror ju att Gud föddes i detta barn för att dela livet i glädje och plåga med oss. Jag tror ju att Gud är med i varje barn på flykt, i varje plåga och i varje glädje på denna jord. Och jag tror att Betlehemsbarnet säger något till oss om hur vi ska vara människor med varandra.

Det religiösa i julen handlar om att Gud har blivit människa mitt i vår trasiga värld. Och att Gud finns kvar när paradisleken är över, mitt i det spruckna. Och det handlar om att vi ska bli människor; människor som gråter och skrattar och ser, människor som vågar försöka och misslyckas och börja om, människor som inte bara behöver värna sitt eget, människor som vet att dom är burna och därför kan släppa taget om sig själva och göra frid och fred på jorden.

Det finns verkligen många goda skäl att fira jul.

Lisa Tegby
präst i Svenska kyrkan

Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Målning av Giotto di Bondone

Tankar om församlingsråd

Jag besökte i Skellefteå på POSK-föreningen Levande Kyrkas höstmöte, där jag har talat om ”Svenska kyrkans struktur på lokal nivå, särskilt kyrkorådens och församlingsrådens uppgifter”.

Församlingsrådet tillkom 2014 som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat, och den nya organisationen verkar ännu söka sina former. Hela fem motioner till årets kyrkomöte handlar på ett eller annat sätt om församlingsrådens uppgifter. Eftersom det just nu finns 286 pastorat som tillsammans omfattar 946 församlingar är det inte så konstigt att frågan aktuell – det gäller 946 relationer mellan ett församlingsråd och ett kyrkoråd.

På många håll verkar församlingsråden mest ha arbetat med gudstjänstlivet och det som hör till detta (församlingskollekter, gudstjänstplan, upplåtande av kyrka, val av kyrkvärdar osv.), och detta hör förvisso till församlingsrådets uppgifter.

Av den lista i 16 punkter över församlingsrådets uppgifter enligt kyrkoordningen som Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har tagit fram (Arbetsordning för kyrkoråd) dominerar mycket riktigt gudstjänstrelaterade frågor. Men perspektivet vidgas om man läser listan i sitt sammanhang.

Punkt ett säger att församlingsrådet är församlingens styrelse. En styrelse måste rimligen se till att det styrda gör vad det ska göra. Församlingsrådets huvuduppgift är alltså att (tillsammans med kyrkoherden) ansvara för att den grundläggande uppgiften (gudstjänst, undervisning, diakoni, mission) fullgörs i församlingen. Den konkreta verksamheten måste utformas med de förutsättningar och möjligheter som finns lokalt, och som församlingsrådet bör känna bäst.

Finessen med att tillhöra ett pastorat är ju att församlingen inte behöver göra allt på egen hand. En liten församling kan bedriva undervisning (konfirmandundervisning till exempel) tillsammans med flera eller alla andra församlingar i pastoratet, och församlingen kan utöva diakoni bland annat genom att dela en diakontjänst med flera församlingar i pastoratet. Men det måste vara församlingsrådet som fångar upp de lokala behoven – och känner de lokala tillgångarna i form av inte minst ideella medarbetare – och för dessa vidare till kyrkorådet.

Det verkar förekomma på många platser att församlingens arbetsledare (församlingsherden eller vad man nu valt att kalla den) har delegation att föreslå verksamhetsplan för församlingen och göra detaljbudget. Men församlingsrådet bör absolut behandla och yttra sig över dessa. Man behöver inte ha formell beslutanderätt för att kunna ta ansvar för församlingens grundläggande uppgift!

Sen är det en annan sak att kyrkorådet har det övergripande ansvaret för församlingarnas grundläggande verksamhet.

Min tes är alltså: Övergripande ansvar hos kyrkorådet, huvudansvar hos församlingsrådet. Och det gäller inte enbart gudstjänstlivet, utan hela församlingens verksamhet!

Hans-Olof Andrén
Ordförande för POSK

Svenska kyrkan och Arktis

Den 5-8 oktober anordnade Svenska kyrkan tillsammans med Kanadas kristna råd en konferens i Storforsen om Arktis.

Så här skriver Svenska kyrkan i ett pressmeddelande>>:

Svenska kyrkan anordnar tillsammans med Kanadas kristna råd en klimatkonferens i i norrbottniska Storforsen 5-8 oktober.

40 personer från stora delar av Arktis samlas för att dela erfarenheter, samla historier, identifiera utmaningar samt dela hopp och drömmar för människor som lever i Arktis.

FN:s klimatpanel skriver i sin senaste rapport om tydliga förändringar i Arktis. Henrik Grape, miljösamordnare för Svenska kyrkan och projektledare för konferensen, hoppas att konferensen ska leda till ett fördjupat samarbete inom Arktis mellan urfolk, kyrkor och de som har sin vardag i regionen

– Det kanske kan tyckas märkligt att samlas och prata klimat när vi bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Men i ett lite längre perspektiv så finns det nära samband emellan flyktingskap och klimat, förklarar Henrik Grape.

– När skördar slår fel eller översvämningar omöjliggör att bo kvar så blir en av följderna folkomflyttningar. Därför är Arktis som en varningssignal till resten av världen. Vi ser vad som händer och vi måste agera, och göra det nu.

Men ett förändrat klimat handlar inte enbart om ekologiska förändringar. I hög grad handlar det om de sociala och ekonomiska följder som ett varmare klimat medför. Urfolk är speciellt utsatta då traditionella livsstilar blir omöjliga och att jakten på naturresurser skapar ett allt högre tryck. Smältande isar och permafrost som göra det enklare att utvinna såväl fossila bränslen som mineraler driver nya exploatörer till regionen.

-De arktiska urfolken är ofta marginaliserade, deras synpunkter efterfrågas inte och beslut fattas långt borta av makthavare som saknar kunskap om deras livsförutsättningar, säger Henrik Grape.

2015 är ett viktigt år för klimatförhandlingarna som förhoppningsvis mynnar ut i ett starkt klimatavtal i Paris i december.

– Vi som är kyrkor i Arktis vill lyfta denna region som redan idag lever i klimatförändringarnas tid. Vi vill tillsammans dela berättelserna från Arktis för att medvetandegöra om vikten av modiga beslut och avgörande steg av världssamfundet inom FN:s klimatkonvention och vår önskan om att arbeta i riktning emot en rättvis och hållbar framtid för alla. Att dela berättelserna är ett bidrag som syftar till att leda till den förändring som är nödvändig för att undvika de värsta klimatscenarierna.

Se biskop Hans Stiglund, Luleå stift, berätta mer:

Läs om klimatkonferensen på Luleå stifts webbsida>>

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att kyrkan ska tala tydligt om miljökonsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser på ett ohållbart sätt, och vikten av rättvisare resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Foto: Lena Stenberg/IKON

Hoppet är att stanna kvar och se – gästbloggare Lisa Tegby

Med tillåtelse av artikelförfattaren publicerar vi här Lisa Tegbys krönika som först var publicerad i i Västerbotten-Kuriren>>

Krönikor

(2015-10-09) Om påven sköter sitt jobb så sköter vi vårt, sa den republikanske senatorn James Inhofe, inför påven Franciskus besök i USA nyligen. Och de tre republikanska presidentkandidaterna som är katoliker förkunnade att de minsann inte tänkte lyssna på påven som politisk rådgivare.

Franciskus engagemang för klimatkrisen, flyktingarna och hans kritik mot de växande ekonomiska klyftorna var uppenbarligen inget som de ville sätta i samband med sin tro.

Att uppmana kyrkan att hålla sig till det religiösa har hänt förr i historien. Bara under det senaste hundra åren finns skräckexempel från det nazistiska Tyskland, i diktaturens Sovjet och i apartheidregimens Sydafrika. Så länge kyrkan välsignar makten och vapnen får hon finnas och synas. Om hon tiger om maktmissbruk och förtryck kan hon rentav ge glans åt härskare och vara med och dölja vad som sker bakom murar och i mörka vrår. I diktaturens Eritrea sitter den ortodoxa kyrkans ärkebiskop i husarrest sedan han kritiserat regimen. Regeringen har i stället  utsett en egen lydig ärkebiskop som står vid maktens sida i full ornat.

En religiös kyrka är ganska lätt att handskas med. Om man nu med religiös menar något som ägnar sig åt privat välmående, nån sorts andlighet utan koppling till hur livet runtomkring en ser ut eller bara nåt glansfullt ceremoniellt. Men är en sån kyrka möjlig.

Jag tror inte att påven är ofelbar. Inte någon annan heller för den delen. Påven har mycket att göra upp med exempelvis när det gäller kvinnors roll i kyrka och samhälle. Men hans sätt att tolka sin tro in i dagens världsläge, sätta ord på så mångas oro, känna in både vanmakt och vilja till förändring ger mig hopp. Han är inte den ende som gör det, men han har en position som gör att han hörs. Och han är inte rädd för att vara besvärlig.

Är kyrkan bättre än andra på att ge hopp? Inte alltid, tyvärr. Men när hon ser att hennes tro driver henne att ta den utsatta människans perspektiv. När hon kliver utanför sig själv och sin bekvämlighetszon. När hon lyfter blicken och ser långsiktigt. När hon tar sin humanism på allvar, då kan hon vara en pådrivare för rättvisa och fred, som envist arbetar på också under tider då allt verkar omöjligt.

Och detta kan kyrkan göra tillsammans med andra som också valt den utsatta människans perspektiv. För humanist kan man vara med många olika utgångspunkter. Men är det så att man på något sätt måste ha tänkt igenom vad man tror är viktigt för att orka hålla fast vid den utsattas perspektiv? Är det så att reflexion, eftertanke, samtal om vad som är väsentligt i tillvaron hjälper en att hålla fast vid en linje som ibland kostar på? Inte minst i ett samhälle där så starka krafter vill få oss att kura kring oss själva, använda våra resurser till kortsiktig konsumtion behöver vi ha en tanke, en tro, på vad som egentligen är viktigt. Och vi behöver varandras hjälp att hålla fast vid det vi menar är rätt och riktigt.

Att välja livsperspektiv är väl ofta resultatet av en lång process av uppfostran, eftertanke och möten.

Men insikten om humanismens nödvändighet kan också komma som en plötslig insikt, en omvändelse. Det kan vara en påve eller en politiker som pekar på orättvisornas absurditet så att man plötsligt måste lyfta blicken. Det kan vara bilden av en död liten pojke på stranden eller mötet med en förtvivlad kvinna på järnvägsstationen som får mig att förstå att nu kan jag inte gömma mig i mitt eget längre. Och då gäller det att inte värja sig. Att inse att nu ser jag något som får betydelse för hur jag vill leva och handla, hur jag vill påverka och vad jag vill
driva.

De fattiga och fördrivna ropar. Jorden ropar. Ropen kommer inte att tystna från dem som är människor som vi eller från den jord vi bebor och beror av.

Hoppet om en bättre värld är inte att titta bort och tro att det nog inte är så farligt ändå. Hoppet är att se hur farligt det är just nu och ändå fortsätta tro att med mina och andras insikter och insatser är förändring möjlig.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Kyrkomötet /IKON

Lisa Tegby är präst i Umeå och sitter för POSK i Kyrkomötet för Luleå stift.

Biblar på vift

Svenska kyrkan i Umeå satsar på ett något ovanligt drag för att sprida biblar. Så här skriver de på sin webbsida>>:

Torsdagen den 4 juni släppte vi ut nio biblar i det fria med start i kulturhuset Väven, Umeå. Vi tog med dem en bit på vägen och lämnade dem på platser där vi hoppas att de ska bli hittade av någon annan.

Har du hittat en av biblarna? Läs några rader, en sida eller ett kapitel. Ta gärna med dig bibeln en bit på din resa. Lämna den på en plats där någon annan kan hitta den.

Vi är nyfikna på biblarnas resor så ta gärna en bild och dela på Instagram och/eller andra sociala medier med #bibelpavift. Du kan också registrera att du hittat boken på Bookcrossing med det unika ID-nummer som står på insidan av pärmen. 

Vi önskar dig allt gott på din resa.

Har du stött på någon av de nio biblarna? Har du hört talas om någon som har gjort det?

Här kan du se instagramflödet med hashtagen #bibelpavift och se var bilderna på biblarna är tagna.

Ordets kyrka med plats för döva

Från Svenska kyrkans intranät kommer följande information om arbetet med att öka delaktigheten för döva i vår kyrka.

Svenska kyrkans intranät: Ordets kyrka med plats för döva>>

Hur kan döva integreras i en kyrka som baserar sig på det skrivna ordet? Under våren har en teckenspråkig pilotutbildning startats på Strömbäcks folkhögskola med syfte att förbättra dövas möjligheter till delaktighet. Under 2016-2017 erbjuds stiften flera kurser.

Den första kursen ”Kulturmöte – en kyrka för alla” samlar ett 30-tal personer, döva, hörande förtroendevalda, ideella och anställa i Härnösands och Luleå stift tre helger i mars, maj och oktober. Bakom pilotutbildningen står Luleå stift, Härnösands stift och nationell nivå som tillsammans bildat en arbetsgrupp med Strömbäcks folkhögskola. Uppsala stift stöttar också satsningen ekonomiskt. Första utbildningsdagarna i mars tog upp språk och kultur, ett dövsamhälle i förändring. Föreläsningar varvades med workshops. Läraren Thomas Karlsson berättar om fortbildningen.

– Hur är det i Svenska kyrkan – är det hela tiden döva som får underordna sig hörande? Hur kan döva integreras i kyrkan som baserar sig på det skrivna ordet? Vad händer när hörande möter döva? Hur kan vi skapa villkor som gagnar både döva och hörande? Vårt första kulturmöte kändes positivt, men det är gigantiska frågor att ta tag i, konstaterar han.

Förutom att förbättra dövas möjligheter till delaktighet är också syftet med kursen att deltagarna ska fördjupa sin kunskap och medvetenhet om dövkulturens och teckenspråkets plats inom Svenska kyrkan.

Thomas Karlsson beskriver kursen som en process som måste få ta tid: bearbeta frågor, rapporter, inspirerande input från föreläsningar, dokumentation etc. Ytterst handlar det om hur det ska kunna landa i vardagen, i församlingslivet i Svenska kyrkan. Han ser ett stort engagemang från stift och nationell nivå i utbildningen.

– Det var en väldigt spännande start med tre kulturer som möttes! säger Annalena Norberg, stiftsdiakon för teckenspråkigt arbete i Luleå stift. Hörande har en maktställning gentemot döva. Här skapar vi utrymme att på samma villkor mötas i dialog och prata om den teckenspråkiga världen i förhållande till den hörande kyrkan. Ibland tror sig hörande ha alla svaren, men det kanske inte är så… Det finns fördomar om och förtryck av varandra på båda håll. På kursen blir vi tvungna att lyssna på varandra.

När vi gör gudstjänst, pratar om kristen tro står vi dels i den hörande kulturen, dels i den kyrkliga, säger Annalena Norberg.  – Vi utgår ifrån att döva har hört berättelserna i Bibeln, att döva vet att påsken är den största kristna helgen… Men det har inte varit tillgängligt för döva. Det betyder att Svenska kyrkan har misslyckats att få ut det kristna budskapet.
 
Fyra kurser 2016-2017
Under 2016-2017 erbjuds alla stift kursen Kulturmöte och ytterligare fyra kurser: 
1. Grundkurs i kristen tro
2. Gudstjänstutveckling
3. Grundkurs i teckenspråk med dövrealia
4. Fortbildning teckenspråk, avancerad nivå
Läs mer om kurserna>>. 
 
Teckenspråkigt centrum
– Det har saknats utbildning inom området för både döva och hörande i Svenska kyrkan. Nationella har inte orkat driva frågan tillräckligt. Dels behöver vi utbilda personal inom Svenska kyrkan. Dels behövs utbildning för döva och ideella medarbetare. Det är resursslöseri att vi inte samordnar exempelvis kyrkvärdsutbildning för ideella i teckenspråkig verksamhet till en utbildningsort, istället för att varje stift ska ordna detta, säger Annalena Norberg.

Luleå stift har länge arbetat för att stärka och utveckla teckenspråks- och dövkulturkompetens inom Svenska kyrkan. Det är därifrån som visionen kommer om att göra Strömbäcks folkhögskola till ett teckenspråkigt resurs- och kunskapscentrum, genom att samla utbildning och resurser dit.
Roland Asplund  

Foto: Strängnäs stifts teckenspråkssida

Trummor, sång och samhörighet

I dag gästbloggar Lisa Tegby, präst i Ålidhem i Umeå. Krönikan är också publicerad i Västerbottenkuriren>>

Trummor, sång och samhörighet

När jag kom ut på Sofiehemsvägen sent i fredags kväll hörde jag trummorna. Jag promenerade upp mot Ålidhemskyrkan. Det var eritreansk ortodox gudstjänst där, det visste jag. Men detta visste jag inte.

En procession med ett par hundra människor gick, dansade, sjöng…
längs cykelvägen, ner mot parkeringen, förbi kyrkan, ner mot parkeringen igen och tillbaka upp mot kyrkan. Vitklädda kvinnor och svartklädda män. Trummor och sång. Barn, vuxna och gamla. Färgglada parasoller och Arken, med nattvardskärlen i, lyfta mot kvällshimlen. Hade det inte varit för duggregnet och tallarna och den röda träkyrkan skulle jag ha trott att jag var i Asmara. Det var nästan så jag trodde det ändå ett tag, trots den västerbottniska aprilkylan.

Varje vecka firar eritreanerna gudstjänst i Ålidhemskyrkan. Grupper i deras församling möts flera gånger i veckan. Det var inte många dagar sedan de hade en förtvivlans sorg- och bönekväll. Så många av deras landsmän hade gått under i Medelhavet och de ropade ut sin nöd. Hemlandet pratar en del av dem ofta om. Men det är här de lever. De har lämnat en av världens värsta diktaturer.

Deras svenska landsman Dawit Isaak sitter fängslad där sen åratal och han är som bekant inte den ende orättfärdigt fängslade i landet. En del av dem har förfärliga historier att berätta. Flera av dem oroar sig för sina anhöriga som är kvar i Eritrea. De bekymrar sig för de många ensamkommande ungdomarna men gör sitt bästa för att införliva dem i gemenskapen.

Många eritreaner längtar till hemlandet, men inser att de inte kan återvända. Nu är det här de lever. De sliter med språket, försöker ta till sig svenska vanor, går i skolan och jobbar. Och samtidigt bär de sitt hemland med sig, i sina tankar, i sättet att umgås, i maten som doftar ljuvligt i hela kyrkan både nu och då.

Och jag blir så rik av att möta dem! Inte förstår jag allt de gör. Inte delar jag alltid deras sätt att uttrycka tro och liv. Jag gillar inte ens alla deras traditioner. Men generositeten! Och förmågan att dela både glädje och sorg. Omsorgen. Och att kunna vara både här och där.

De har inte kommit hit för nöjes skull. De hade inget val. Och vi har inget val. Vi bor i ett glest befolkat land med stora resurser. Den där egna flocken vi har i oss att försvara är nog numera hela jordens människoflock. De andra är lika mycket som vi, som FN-stadgan säger, ”medlemmar av människosläktet.” Att systematiskt, envetet och anständigt arbeta för att vi ska kunna dela den här jorden fredligt och någorlunda lika, det behöver varenda en av oss liksom alla
våra politiker ta på djupaste allvar nu.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Lisa Tegby

Biskoparnas påskhälsningar

Flera biskopar har på nätet publicerat påskhälsningar.

Jag har försökt att samla dem jag har hittat här nedan.

Biskop Per Eckerdal, Göteborg skriver på stiftets webbsida

Påskhälsning från biskop Per>>

Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift har spelat in en film.

Påsk 2015. Biskop Hans-Erik Nordin, Strängnäs stift from Strängnäs stift on Vimeo.

Biskop Eva Brunne skriver en kort hälsning på stiftets webbsida:

Det finns hopp om livet!>>

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift har spelat in en film.

Biskop Johan Tyrberg, Lunds stift har spelat in en film (den finns också teckentolkad om du går in på Lunds stifts webbsida.)

 

Biskop Hans Stiglund, Luleå stift har spelat in en film.


Biskop Jan-Olof Johansson, Växjö stift, har spelat in en film.

Hittar ni fler så får ni gärna tipsa så kan jag fylla på.